Idag slog det mig hur ofta jag försökte köpslå med livet när Hannah var liten.
”Om hon stannar en dag till i magen ska jag vara nöjd sedan.”
”Om hon bara kommer ur kuvösen ska jag inte klaga ett dugg över pumpningen.”
”Om jag bara pumpar lite oftare så MÅSTE amningen börja fungera.”
Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst att köpslåendet är en del av en krisreaktion, något mellan förnekelse och acceptans.
Jag försökte googla men hittade inget. Kanske är det bara jag som tänkt så här. Gott så. Jag tycker om att se det som hände ur nya synvinklar. Så småningom räknar jag med att ha en mer fullständig bild.
Köpslående är huvudets sätt att försöka stötta hjärtats vilja. Ett försök att stängsla in oron.
kram
Ja, där har vi det. Tack!
jag kände lite så jag med