Jag undrar om man tröttnar på att signera böcker så småningom? Att det blir ännu en författarvana, som att korrekturläsa eller göra om bindestreck till talstreck. Jag hoppas inte det.
När jag skriver ”Till Anna” vill jag för en sekund hinna tänka på Anna och hennes lille Max. Allra helst, om jag kan, vill jag möta hennes blick och i det ögonblicket se henne och bara henne.
Mötena med varandra är nog det enda vi har här i livet. Det enda som stannar kvar, i all sin obeständighet.
Jag vill att den känslan blir kvar.
