Vi bakar pizza i köket och Noah spelar harpa på ugnsgallret. I stället för att fräsa ”Sluta!” besinnar jag mig och frågar: ”Är det roligt att spela?”. Han ler stort och nickar.
När jag vänder mig mot degen igen ser jag en skymt i fönstret, där står en kvinna i förkläde och med mjöldamm upp till armbågarna. Jag känner ju henne. Det är den där mamman som brukade bo här i huset, hon som sjöng högt, beundrade jordiga daggmaskar och aldrig någonsin tröttnade på att få veta allt om dinosaurier och robotar. Det var ett tag sedan jag såg henne sist. Ett par år, nu när jag tänker efter. Nu står hon i köket och knådar pizzadeg och ser så förnöjd ut som om hon aldrig varit borta.
”Välkommen hem, kära du”, tänker jag tyst. ”Som vi har saknat dig!”
Kram! (Se till att hon förstår att hon är välkommen och aldrig försvinner igen!)
Jag blir alldeles tårögd! Säger också välkommen tillbaka och hoppas att hon stannar!
Jag kan ju inte veta förstås. Men jag tror att hon är här för att stanna.