Stillhet

Jag tror att jag saknar en sorts grundläggande tillit till livet numera. Eller, saknar och saknar, jag har nog lagt den nånstans och sedan glömt bort var det var.

Trots att jag växte upp vid havet är det inget jag är särskilt förtjust i. Havet, menar jag. Lukten av ruttnande tång i solsken kväljer mig, det är obehagligt med salt som torkar på kroppen och att klafsa runt bland döda maneter… *brrrr*

Men en sak kan jag sakna, och det är tillfällena när havet plötsligt ligger spegelblankt nedanför klipporna. När vinden hastigt mojnat och vattnet breder ut sig ända bort mot oändligheten. Nuet blir så påtagligt när framtiden och det förgångna får ge vika för total stillhet.

Idag har mitt inre hav plötsligt legat lugnt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag försöker minnas; var det så här det var att ha ett vanligt liv? Jag vet inte. Jag försöker tänka “Så här kommer det antagligen att vara nu ett tag. Det här ÄR andra sidan”, men jag tror inte riktigt på det själv.

För ett tag sedan sade jag till en vän att man kan se alla personlighetsdrag som både – och. Både negativa och positiva. Jag vet inte riktigt, men idag har jag svårt för det. Jag är en passionerad människa. Med Ms ord undrar jag ofta “Vad betyder lagom?”. Idag har jag svårt att se passionen som något positivt, en drivkraft. Jag ville hellre ha ro till att sätta mig ner på klippkanten, dingla med benen i vattnet och låta humlornas surrande över ljungen söva mig, som så många gånger förr.