Någon frågade mig för en tid sedan hur livet förändras efter att man varit nära att dö? Jag hade inget svar.
Idag har jag lämnat några personliga rader till en man som jag egentligen har en sorts affärsmässig relation till. Ord som var för viktiga för att förbli osagda även om de sträcker sig utöver vanliga sociala koder för våra mellanhavanden. Och plötsligt visste jag hur jag skulle besvara frågan.
Andra människor har en vag idé om att de någon gång, långt in i framtiden, kommer att dö. Ett ”dö” som är märkt med ”kanske, eventuellt” i idémappen. Jag vet utan minsta tvivel att mitt liv kommer att vara över om inte alltför många år. Och när jag går, då vill jag vara färdig.
Mitt liv är för kort för att slösas bort på funderingar kring vad man säger eller inte säger. Jag vill hinna ge de viktiga orden till de viktiga människorna, så att de får veta att de spelat roll. Jag vill hinna älska och bli älskad av de människor som betyder mest. Jag vill ha gjort skillnad, stått upp för min sak, levt mitt liv till fullo. Det finns ingen tid att förlora, för jag har bara idag. Bara idag. ”I morgon” finns inte.
Ganska många gånger i mitt liv har jag med rätta tänkt tanken ”nu är det slut”. Även innan jag hade varit med om det förstod jag på något sorts intellektuellt plan att livet är för kort för att ödas på oväsentligheter, men idag upptäckte jag att tillsammans med blodet som hjälpte mig att överleva rann döden in i mina ådror, som en definitiv visshet, ett ovedersägligt faktum. Och den förändrade mig så i grund att jag aldrig mer kommer att ha tid att tveka över att säga det som måste sägas, innan min tid på jorden är slut.
