Vid den här tiden för två år sedan låg jag i ett rum med fördragna gardiner och försökte låta min hjärna vila för att minska riskerna för kramper, leversvikt och stroke. Jag hoppades intensivt att mitt ofödda barn skulle hålla sig i magen en dag till. Bara en dag till.
Idag skiner solen och jag har tio liter jordgubbar att rensa innan det är dags att åka till jobbet. En knubbig liten flicka ger mig överväldigade, jordgubbskladdiga pussar. Från fontänen i trädgården kommer ett tyst sorl, som de låga rösterna från tusentals enskilda vattendroppar. Hur mycket bättre kan tillvaron bli?
Livet är full av kontraster.
