Maskinen på jobbet står sedan några dagar stilla för underhåll. Det är trist eftersom arbetsuppgifterna håller på att ta slut. Man kan inte ens torka olja i all oändlighet, och allt som kräver en smula mer kompetens än så är sedan flera dagar avklarat. Det förra stoppet var för bara någon vecka sedan, och femton personer jobbade dag och natt i nästan en vecka med att ordna allt som ska ordnas medan det är säkert att ta sig in i skrymslen och vrår. Hade vi vetat att maskinen snart skulle stå igen hade tidspressen varit ganska mycket mindre, och uppgifterna nu något fler.
När jag kom till jobbet körde två ambulanser och en brandbil in genom portarna. Blåljus, sirener och vidöppna grindar trots taggtråd och passerkort sade mig allt jag behövde veta; olycka, personskada, sannolikt klämning. Att den ena ambulansen som kom förbi mig var min egen fick tankarna att gå tillbaka.
I fikarummet klagade skiftkamraterna över ännu en långtråkig dag. Jag höll på att säga: ”Ni vet inget om leda, och inget om livsfara. Tre dagar med lite att göra kommer inte att förändra resten av era liv. Ett stopp som detta betyder inget alls i långa loppet.”
Men jag bet mig i tungan innan orden slapp ut. De hade det väldigt tråkigt, även om propotionerna av att jobba långsamt och då och då behöva tänka innan nästa arbetsuppgift uppenbarar sig inte alls kommer i närheten av sängvila och läseförbud i tre månader. Och man måste inte säga allt man tänker, i synnerhet inte de bittra tankarna.
Själv har jag läst ett halvt studiematerial om ytbehandling, så kallad kalendrering, av papper till tryck. Det hade jag aldrig hunnit en vanlig dag. Roligt!
