Jag åkte och hämtade S från en nygammal vän igår kväll. När mamman öppnade dörren kände jag igen henne. Vi kom fram till att våra pojkar legat samtidigt på neonatalen. Vi pratade länge.
Plötsligt frågade hon: ”Var du där när de kom in med tvillingarna och den ena dog?” Ja, jag var där. Jag visade henne vad jag skrivit och vi pratade lite kring det som hänt. Det var ett ganska stort barn som dog. Jag uppfattade det som att familjen legat på neo förut, att personalen redan kände dem. Jag minns hur mamman satt i korridoren och grät, hur personal kom ut med dödsbudet och hur hela avdelningen gick från fiolsträng till mörkaste svart.
Jag såg in i hennes ögon, och fast det gått så lång tid visste jag att hon bar på samma bilder som jag. Och på något sätt finns det en märklig tröst i att någon annan också sörjer ett barn utan att veta dess namn, och minns en mors tårar utan att veta vem hon var. Att någon mer än jag såg detta hemska hända.
Och nu är det ännu fler som tänker på det där barnet och dess mamma, tack vare din bok. Jag har gråtit hennes tårar efter att ha läst din bok, även om jag inte har något eget minne av händelsen utan lånar det av dig så kände jag hennes förtvivlan så starkt.
<3