Föräldraparadoxen

Jag minns att jag träffade en vän för några år sedan, hans yngsta var förkyld och hade hög feber. Min vän gick runt med den lilla urvridna treårstrasan i armarna och utstrålade total föräldraoro. Till saken hör att barnet har flera äldre syskon och min vän är läkare, en mycket skicklig sådan. Han är väl förtrogen med sjuka barn. Ändå drabbades han av denna oro när det gällde just hans eget barn, en liten treåring med en fullständigt normal virusinfektion, helt enligt böckerna.

Jag tänkte tillbaka på allt som hänt med mina för tidigt födda barn, och jag kände så väl igen paniken. Att man har sett hjärtstillestånd förut hjälper bara marginellt när det är ens egen bebis som plötsligt blir slapp och förlorar medvetandet i ens famn. Att man vet hur lång tid man har på sig att få igång andningen utan att hjärnskador hinner inträffa är inte mycket till tröst när det är ens eget barn som skiftar färg till marmorerat blått.

Själv var jag fullständigt avslappnad kring min väns lilla sjukling, feber får varje treåring nu och då, och att den är hög hör snarare till regeln än undantagen. ”Skomakarns barn, du vet”, sade han och log generat medan han strök älsklingsbarnet över håret.

På samma sätt har det varit för mig som proffsprematurförälder inlagd på neonatalavdelningar och barnavdelningar. Jag vet så väl vad bradykardier, apnéer och pneumothorax innebär, och att de mer eller mindre är standard på de här små barnen. Men det hjälper inte. För när det gäller mitt barn handlar det plötsligt inte om vetenskap, normalitet eller goda odds längre.

När det gäller mitt barn struntar jag fullständigt i litteraturen, för då handlar det bara om en enda sak. Liv eller död. Varje gång. Och kanske är det så det måste få vara.