En vän har tillbringat ett par dagar på sjukhus med sin bebis. Jag lyssnade på hennes berättelse och rös som alla andra över infektioner, blodprov, medicinering och den eviga väntan på provsvar. Jag mindes alltför väl doften av handdesinfektion och sade något om hur omskakad och trött hon måste känna sig efter flera dagar där. Sedan insåg jag vad jag just sagt, och jag tappade bort nuet när jag tänkte för mig själv: ”Fjorton veckor!”
Ni förstår, vi tillbringade fjorton veckor på sjukhus efter det att Hannah var född. Tre månader, etthundra dagar och lite till. Och efter så lång tid av infektioner, sprutor, medicinering och väntan på provsvar är man inte människa längre. Då har man sakta omvandlats till dimma, en formlös massa som när som helst är beredd att upplösas. Om man inte var trasig förr går man sönder av alla dessa nålar och all denna väntan.
För en tid sedan blev jag ombedd att berätta om hur min bok kom till och jag talade en stund om hur jag letade på bibliotek och boklådor utan att hitta det jag sökte, en bok som handlade om föräldrarna och inte om barnen. Jag berättade om hur den lilla litteratur som fanns fokuserade på allt annat än den egentliga frågan, nämligen vilken omvälvande livskris det är att få sitt barn för tidigt.
När jag gick tillbaka i minnena såg jag för en sekund – som i slow-motion – hur den person jag en gång var föll i bitar och dog där på sjukhuset. Hur inget blev kvar av mig och mitt liv. Men jag ska inte klaga; ur spillrorna av den förra har en annan kvinna rest sig, en målinriktad, uthållig och betydligt mer övertygande människa med erfarenheter som den gamla Tina saknade. Kanske lite skörare, det är sant, men också hårdare, som den slagskärpta eggen på en lie eller den härdade ytan hos glaserad keramik.
Men kanske också, fortfarande, en liten smula… Vi kan kalla det kantstött.
Jag märkte en hel del av det nu, andra gången. Här har en tigermamma smugit fram ur spillrorna. En som verkligen inte accepterar läkarnas ord för sanning utan vill att de motiverar ordentligt varför saker ska hända och om de är nödvändiga. En som kan säga till överläkaren (utan att bry sig om att h*n är överläkare) att han/hon har fel och stå upp för barnet på ett helt annat sätt.
Vad jag önskar att hon funnits för 6 år sedan…
Jag önskar också att hon funnits där redan första gången och från start. Men kanske är det en sorts fjärilsmetamorfos, att larvenkommer först och fjärilen sedan.
Är uppe i 6,5v på sjukhus nu, räknar dock att bli kvar ett tag till. Lever i en bubbla just nu..