Dagen som inte blev

Jaha, då är den här igen. Dagen då Hannah skulle ha fötts om allt hade gått enligt planerna (i stället för att urarta nästan från start). Nej, det här blir inget deppinlägg. Snarare tvärtom. Jag känner ingen ångest eller sorg alls inför den här dagen. Mer en sorts ömsint överseende, som inför en gammal pojkvän som man för länge sedan har både förlåtit och tappat intresset för. Ja, hon skulle ha fötts imorgon, men det gör inget. Det är helt OK.

När man seglar på tröstlöshetens och sorgens hav orkar man ibland inte ens tro att den finns, den där hamnen som kallas försoning, där man kan få sträcka på benen och vila ett tag och kanske till och med få hjälp med att lägga ut en ny kurs. När stormen är som värst hjälper det knappt ens att man själv har varit på den där paradisstranden, så osannolikt ter det sig att livet någonsin skulle kunna bli annorlunda.

Annorlunda ja, det var så det blev. Inte som vi ville eller hade tänkt. Men allt det där är förlåtet nu, om än inte glömt. Jag vill inte påstå att det gör mig glad att tänka på att hon föddes för tidigt, på hur sjuk jag var eller hur mödosam resan blev. Jag sörjer fortfarande. Men kanske är det så att livets stora sorger egentligen aldrig går att lämna efter sig? Och kanske kan man få sörja det som blev utan att fördenskull sörja allt som inte blev, som den sensommardag då ett barn borde ha kommit till världen fast det inte alls blev så.

Ibland känner jag mig skadad för livet. Men med tiden kanske jag kan komma att se det kantstötta i min själ mer som intressanta skönhetsfläckar än som ärr. Kvällar som den här, när vattnet ligger stilla, kan jag nästan tro på det. Att livet faktiskt blir annorlunda.