När Hannah föddes klippte jag av mig håret. Jag satte upp en hästsvans som jag klippte rakt av och jag kände ett märkligt släktskap med hela mänskligheten som i alla tider ägnat sig åt sorgeriter och förändringsritualer.
Orsaken var nu inte så dramatisk som det kan verka, alla barnen hade fått löss och mitt hår var för långt för att enkelt kunna luskammas. Någon tid att ta mig till en frisör fanns inte. Men jag minns hur jag stod där med hårflätan i handen och visste, med hela kroppen, att jag hade trätt in i en ny fas i livet. Neotiden. Jag rättade inte till håret igen förrän en ganska lång tid efter att vi kommit hem.
Om jag någonsin skulle få ett barn för tidigt igen skulle jag klippa av mig håret en gång till. Ritualer är underskattade.
Jag har en ritual när Tjabolina åker hem till sig på söndagarna, då bäddar jag hennes säng på ett helt annat sätt än när hon är hemma här hos oss. Det är mitt sätt att sörja tror jag eller sakna eller vad det nu kan vara. Viktigt.
KRam!
Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt… Men jag kände bara att jag ville låta dig veta att det kändes någonstans inom mig när läste det här.
Märkligt.
Kram!
<3