Står och diskar och väger olika företagsidéer mot varandra efter att precis ha fått veta att jag inte fick jobbet jag önskade mig. Plötsligt slår det mig att jag kanske borde vara lite deppigare; något jag verkligen ville ha har precis passerat förbi mig utan att träffa och fortsatt ut mot oändligheten. Men, tänker jag för mig själv, ingen är döende. Och rycker på axlarna.
Kommer det här för alltid att vara mitt perspektiv nu? Att så länge ingen är döende är det ingen fara, inget att hänga upp sig på? Det är kanske ett ganska bra sätt att se livet på när jag tänker efter.
Något gott kom alltså ur hela Hannah-grejen. Till och med att se sitt barn kämpa för livet kan bli en erfarenhet att lägga i livets verktygslåda. Jag känner mig överraskad. Det här är alltså den jag blev sen, efteråt. En kvinna som på fullt allvar kan tänka ”Tough luck!”, rycka på axlarna och sedan fortsätta att diska och att väga för- och nackdelar mot varandra. En underlig tanke.
Så där har jag också tänkt ibland. Fast efter min pappas självmord.
Mamma Melissa reflekterar (http://mammamelissa.blogg.se/category/omgivningens-bemotande.html) också över det här, nu när deras döda döttrars lillebror har fötts.
Wake-up calls skulle en del kalla det kanske. Själv tror jag att det är livet. Lite tuffare för en del bara.
Stor kram, Tina, och lycka till på föreläsningen (har tyvärr inte vägarna förbi Borlänge så ofta)!
Sanna
Kram