Först kände jag inget särskilt; jag fortsatte med morgonstöket och kunde inte förstå varför alla var så tagna. Egentligen visste vi ju, eller hur. Sedan förstod jag plötsligt, och jag grät och grät. Hela förmiddagen gick åt till att gråta. Jag fick inte så mycket gjort egentligen.
Någon gång i kvällningen ringde en vän, han var på gott humör, något hade gått riktigt bra. Han frågade om barnen fortfarande hade feber, jag svarade ”nej”, vi pratade en stund och inte förrän jag lagt på igen insåg jag att frågan egentligen hade betytt ”Hur är det med dig? Har du näsan över vattenytan igen?”. För han visste ju hur min vecka hade varit. Så istället för att prata med någon som verkligen skulle ha lyssnat konstaterade jag att barnen var feberfria och lyssnade hövligt men med ett halvt öra på något som han mer än gärna hade väntat med till en annan dag. En dag utan sorgebud.
Jag ringde honom några dagar senare. Han blev alldeles stum. Men jag tänkte att det var bättre för honom att veta, och jag kände mig lite dum som faktiskt på sätt och vis hade ljugit för honom, även om det skedde omedvetet.
Det var i februari. Tio månader på dagen, eller en halv evighet sedan. Och jag saknar fortfarande.
Det var fint att du ringde upp honom. Jag har svårt för att prata om sådana saker, det är nästan som att jag inte vill ha tröst då utan bara vara ifred. Eller så vill jag det egentligen men har lättare för att spela teater än att vara mig själv…
Kram på dig.