Tillsammans

Tillsammans

Ett ögonblicks ro.

Det finns inget i världen jag hellre vill
än att höra dig snörvla svagt mot min hud.

Ditt huvud under min haka.
Små händer och fötter spretar ut.

I allt detta kaos, en enda läkedom.
Tillsammans.

April

Varje år i April kastas jag tillbaka i tiden. I år är det tretton år sedan min första prematur föddes. Läs mer om årsdagen här.

Katarsis

Det finns tårar som renar, en eld som bränner slaggen ut själen och låter metallen anta sin rätta form.

Ikväll ligger Hannah bredvid mig. Hon snarkar lätt, andas som om det aldrig varit några problem, som om hennes lungor alltid fungerat och livet alltid varit självklart.

Och jag gråter. För att det inte alltid har varit det. Och för att tårarna sköljer rent i de gamla såren och låter ärren blekna.

För tidigt födda i Radio ikväll

Karlavagnen ikväll om för tidigt födda: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramID=3117

Hoppas ni kan lyssna tillsammans med mig!

Till sjukhusparken <3

Vi åkte till sjukhusparken häromkvällen. Som en familjeutflykt. Under tiden Hannah låg på neo träffades vi ofta där, det blev till och med en sjalträff i parken för min skull :heart: . Jag minns hur jag försökte visa storleken för några kära sjalkompisar från förr, hur otroligt liten bebisen på neo var, inte ens två kilo tung.

Precis den här tiden på året gick jag en promenad i den där parken varje dag. Jag grät i telefonen med ett par utvalda, goda vänner. Såg en skymt av den plågsamt vackra sommaren, i alla fall några få minuter om dagen, och kände i hela kroppen att det var så FEL. Hon skulle ju inte vara född ens!!!

Fyra år har gått. Sedan dess har det inte varit alltför ofta vi lekt i sjukhusparken, några gånger kanske, och med blandade känslor, fast det bara är en kvarts bilresa hemifrån. Men nu blev det av, till slut. Och det var… fantastiskt, i brist på bättre ord.

Hannah skrattade och tjoade högre än alla andra barn och skulle åka linbana igen och igen och igen. Jag ville nästan ta ett kort på henne och skicka till neo. ”Titta här”, skulle jag skriva på baksidan, ”så här blev det till slut. En frisk och stark fyraåring med vildögon och hår som solsken. Hon inte bara överlevde, hon lever varje sekund sedan dess, i allra högsta grad, intensivare än något av mina andra barn.” Kanske skulle jag göra det. Som en framtidsvision för föräldrarna och barnen som ligger där, ett tack för allt det hårda arbete som utförs av personal.

Jag tror säkert att jag kommer att se mig om igen; den där långa, plågsamma resan vi gjorde glömmer jag aldrig. Men ändå. Hon lekte i parken. Hon var där, med oss, inte instängd i en glasbur på andra sidan betongkomplexet. Och det var som om ingen tid alls förflutit.

Pakt

Jag gick i pakt med det där lilla barnet innan hon föddes. ”Väx!” viskade jag till henne under ensamma sjukhusnätter, ”håll ut därinne, bara några veckor till, så gör jag vad jag kan här ute!” Och hon svarade med två små puffar inifrån magen: ”Överenskommet!”

”Lev!” sade jag till henne, när dagarna blev sämre och rörelserna där inifrån färre. Små rörelser, puff puff; ”Det gör jag”, svarade hon.

Nu lägger hon sin varma hand på min hals och borrar ner näsan i min arm. ”Sov”, viskar jag. Och en liten hand klappar mig två gånger på halsen. Sedan somnar hon.

Pånyttfödd

Ur den brända marken spirar nytt gräs. Varje vår är det så, ändå slutar jag aldrig att förundras. Nyss fanns här bara minnet av flammande eld, men se nu på den skira vårgrönskan! Det pånyttfödda livet vilar i dödens trygga famn.

Också i mitt hjärta gror hoppet. Mot den svarta bakgrunden framträder glädjen desto klarare.

Umeåljus

Ljuskväll i Umeå. Tack för en fantastisk kväll!