Störst av allt

I det ögonblicket, när jag förstod vad som hände, blev jag samlad och fullständigt lugn. Jag hade velat leva länge än, men jag var aldrig rädd för att dö.

Sedan insåg jag vad som skulle ske med mitt ofödda barn och jag bad, desperat: ”Rädda mitt barn! Låt mig dö, men rädda mitt barn!”

Jag visste inte förut att man kunde älska någon så mycket, så innerligt att man gärna ville dö i deras ställe. Jag trodde att det bara var sådant som människor sade.

Men störst av allt är kärleken

Ge liv

Idag ska jag ge blod. Det känns bra. Läskigt, jag är ju inte den mest avslappnade människan runt sprutor, men bra.

Jag är skyldig sisådär 7-8 människor tack för mitt och mina barns liv. Så många gånger har vi fått blod. Och det känns bra att kunna ge lite av det livet vidare till någon annan.

Om du också vill ge blod kan du läsa mer och registrera dig som blodgivare på geblod.nu. Gör det.

Sorgebud

Först kände jag inget särskilt; jag fortsatte med morgonstöket och kunde inte förstå varför alla var så tagna. Egentligen visste vi ju, eller hur. Sedan förstod jag plötsligt, och jag grät och grät. Hela förmiddagen gick åt till att gråta. Jag fick inte så mycket gjort egentligen.

Någon gång i kvällningen ringde en vän, han var på gott humör, något hade gått riktigt bra. Han frågade om barnen fortfarande hade feber, jag svarade ”nej”, vi pratade en stund och inte förrän jag lagt på igen insåg jag att frågan egentligen hade betytt ”Hur är det med dig? Har du näsan över vattenytan igen?”. För han visste ju hur min vecka hade varit. Så istället för att prata med någon som verkligen skulle ha lyssnat konstaterade jag att barnen var feberfria och lyssnade hövligt men med ett halvt öra på något som han mer än gärna hade väntat med till en annan dag. En dag utan sorgebud.

Jag ringde honom några dagar senare. Han blev alldeles stum. Men jag tänkte att det var bättre för honom att veta, och jag kände mig lite dum som faktiskt på sätt och vis hade ljugit för honom, även om det skedde omedvetet.

Det var i februari. Tio månader på dagen, eller en halv evighet sedan. Och jag saknar fortfarande.

Oktoberhimmel

Varje mänska behöver en stubbe. Eller i alla fall en sten, eller en stock eller någon annan plats för eftertanke, avskild åt att bara vara. Idag har jag suttit på en trädstock högst upp i backen under skidliftarna och förundrats över hur allt som verkade så viktigt där nere blev till småsaker, knappt urskiljbara från varandra, när jag såg dem uppifrån. Vinden har strykt ut spänningarna jag hade i pannan och kylt mina kinder fruset röda.

Hade det inte varit så fuktigt i markerna hade jag lagt mig i backen och rullat hela vägen ner, jag hade landat med utslaget hår i höstvåt gräsdoft och varken kunnat eller velat resa mig utan fått ligga där helt stilla en lång stund och titta upp mot himmelen medan jorden blev stilla igen under mig. I stället nöjde jag mig med att sitta på stocken och andas efter uppförsbacken, med dova höstskogar utbredda under mig och horisonten knappt synlig i fjärran.

Ofta är det mitt vuxna jag som säger åt mig – ja riktigt beordrar mig – att sakta ned, ta det lugnt, vila. Men idag gjorde jag mitt inre barn till viljes när hon lyckligt ivrig tog mig i handen och ledde mig till en alldeles särskild tänkeplats, till blå bergstoppar, lukt av fuktigt höstgräs och upp i den höga oktoberhimlen. Och jag skrattade tillsammans med henne åt vinden som rufsade mitt hår och åt alla de små saker jag knappt kunde se där nere. Vem kan vara lyckligare än den som skrattar med ett barn?

Bokföreläsning – välkommen!

Föreläsandet har fått ligga på is ett litet tag medan jag haft andra uppgifter, men nu är det snart dags igen. Jag längtar!

När? Onsdag 11 november 2009 kl 18.00 – 19.15
Var? Stadsbiblioteket i Borlänge, cafeterian
Hur? Fri entré, ingen föranmälan, som upplagt för en härlig kväll
Ämne? Tankar kring prematurfödsel och uppläsning ur Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn

Jag föreläser som en del av serien ”Ursprung och framtid”, ett samarbetsprojekt mellan Biblioteket, Sensus studieförbund och NBV. Självklart tar jag med mig och signerar böcker.

Hoppas vi ses där!

/Tina

Perspektiv

Står och diskar och väger olika företagsidéer mot varandra efter att precis ha fått veta att jag inte fick jobbet jag önskade mig. Plötsligt slår det mig att jag kanske borde vara lite deppigare; något jag verkligen ville ha har precis passerat förbi mig utan att träffa och fortsatt ut mot oändligheten. Men, tänker jag för mig själv, ingen är döende. Och rycker på axlarna.

Kommer det här för alltid att vara mitt perspektiv nu? Att så länge ingen är döende är det ingen fara, inget att hänga upp sig på? Det är kanske ett ganska bra sätt att se livet på när jag tänker efter.

Något gott kom alltså ur hela Hannah-grejen. Till och med att se sitt barn kämpa för livet kan bli en erfarenhet att lägga i livets verktygslåda. Jag känner mig överraskad. Det här är alltså den jag blev sen, efteråt. En kvinna som på fullt allvar kan tänka ”Tough luck!”, rycka på axlarna och sedan fortsätta att diska och att väga för- och nackdelar mot varandra. En underlig tanke.

Recension i Kontakt

”Våga älska?” har fått en jättefin recension i Prematurföreningens tidning ”Kontakt”.

Ritual

När Hannah föddes klippte jag av mig håret. Jag satte upp en hästsvans som jag klippte rakt av och jag kände ett märkligt släktskap med hela mänskligheten som i alla tider ägnat sig åt sorgeriter och förändringsritualer.

Orsaken var nu inte så dramatisk som det kan verka, alla barnen hade fått löss och mitt hår var för långt för att enkelt kunna luskammas. Någon tid att ta mig till en frisör fanns inte. Men jag minns hur jag stod där med hårflätan i handen och visste, med hela kroppen, att jag hade trätt in i en ny fas i livet. Neotiden. Jag rättade inte till håret igen förrän en ganska lång tid efter att vi kommit hem.

Om jag någonsin skulle få ett barn för tidigt igen skulle jag klippa av mig håret en gång till. Ritualer är underskattade.

Dagen som inte blev

Jaha, då är den här igen. Dagen då Hannah skulle ha fötts om allt hade gått enligt planerna (i stället för att urarta nästan från start). Nej, det här blir inget deppinlägg. Snarare tvärtom. Jag känner ingen ångest eller sorg alls inför den här dagen. Mer en sorts ömsint överseende, som inför en gammal pojkvän som man för länge sedan har både förlåtit och tappat intresset för. Ja, hon skulle ha fötts imorgon, men det gör inget. Det är helt OK.

När man seglar på tröstlöshetens och sorgens hav orkar man ibland inte ens tro att den finns, den där hamnen som kallas försoning, där man kan få sträcka på benen och vila ett tag och kanske till och med få hjälp med att lägga ut en ny kurs. När stormen är som värst hjälper det knappt ens att man själv har varit på den där paradisstranden, så osannolikt ter det sig att livet någonsin skulle kunna bli annorlunda.

Annorlunda ja, det var så det blev. Inte som vi ville eller hade tänkt. Men allt det där är förlåtet nu, om än inte glömt. Jag vill inte påstå att det gör mig glad att tänka på att hon föddes för tidigt, på hur sjuk jag var eller hur mödosam resan blev. Jag sörjer fortfarande. Men kanske är det så att livets stora sorger egentligen aldrig går att lämna efter sig? Och kanske kan man få sörja det som blev utan att fördenskull sörja allt som inte blev, som den sensommardag då ett barn borde ha kommit till världen fast det inte alls blev så.

Ibland känner jag mig skadad för livet. Men med tiden kanske jag kan komma att se det kantstötta i min själ mer som intressanta skönhetsfläckar än som ärr. Kvällar som den här, när vattnet ligger stilla, kan jag nästan tro på det. Att livet faktiskt blir annorlunda.

Om sorg och möte

Via författaren och den pensionerade barnläkaren Lars H Gustafssons blogg hittade jag fram till en verkligt fin artikel av Gert Svensson som förde mig tillbaka i tankarna.

Jag har inget att tillägga utöver min förundran. Visst är det vackert med mänskliga möten?

Ge blod!

Idag upptäckte jag att man kan anmäla sig som blodgivare på internet till de flesta blodcentralerna. Då får man en kallelse till första besöket, super för mig som hela tiden glömmer bort blodcentralen när den har öppet och minns det alla andra dagar och tider på dygnet.
Här anmäler man sig: https://www.geblod.nu/general.aspx?PageId=3

Jag har redan anmält mig, hänger du på?

Allt har sin tid

Jag har länge tänkt göra en kalligraferad väggprydnad av Predikarens berömda ord, och idag har jag gjort en skiss. Efter diverse utsvävningar fastnade jag för det klassiskt enkla. Papperet ska vara smalare men lika högt ungefär, för att klä texten bättre.

Allt har sin tid

Arbetslös

Till veckoslutet upphör mitt vikariat och jag står åter till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert heter. Problemet är att vad det verkar just nu lär jag få förfoga över mig själv.

Bara ordet ”arbetslös” är en smula märkligt. Jag har haft alla typer av jobb, från hårt kroppsarbete till akademisk forskning. Jag har jobbat nätter och helger, udda timmar och åtta-till-fem, fått använda hela min intellektuella förmåga till max eller bara behövt vara närvarande för om utifall att, men jag har aldrig haft en sysselsättning som är så påfrestande som att vara just arbetslös. Eller arbetssökande som man också säger, vilket ger en mer realistisk bild av vad det är frågan om.

Jag är en person som har roligt nästan jämnt, oavsett var jag hamnar eller vad jag har att utföra. Jag har inga problem att varken sysselsätta mig eller hitta utmaningar, så jag är ingalunda utan jobb. Men jag föredrar att ha ett arbete som känns meningsfullt för åtminstone någon annan än mig själv. Och så är det trevligt när det kommer an på min insats – och inte den allmänna konjunkturen – hur väl jag lyckas.

Arbetslös igen. Blä.

Livskris

En vän har tillbringat ett par dagar på sjukhus med sin bebis. Jag lyssnade på hennes berättelse och rös som alla andra över infektioner, blodprov, medicinering och den eviga väntan på provsvar. Jag mindes alltför väl doften av handdesinfektion och sade något om hur omskakad och trött hon måste känna sig efter flera dagar där. Sedan insåg jag vad jag just sagt, och jag tappade bort nuet när jag tänkte för mig själv: ”Fjorton veckor!”

Ni förstår, vi tillbringade fjorton veckor på sjukhus efter det att Hannah var född. Tre månader, etthundra dagar och lite till. Och efter så lång tid av infektioner, sprutor, medicinering och väntan på provsvar är man inte människa längre. Då har man sakta omvandlats till dimma, en formlös massa som när som helst är beredd att upplösas. Om man inte var trasig förr går man sönder av alla dessa nålar och all denna väntan.

För en tid sedan blev jag ombedd att berätta om hur min bok kom till och jag talade en stund om hur jag letade på bibliotek och boklådor utan att hitta det jag sökte, en bok som handlade om föräldrarna och inte om barnen. Jag berättade om hur den lilla litteratur som fanns fokuserade på allt annat än den egentliga frågan, nämligen vilken omvälvande livskris det är att få sitt barn för tidigt.

När jag gick tillbaka i minnena såg jag för en sekund – som i slow-motion – hur den person jag en gång var föll i bitar och dog där på sjukhuset. Hur inget blev kvar av mig och mitt liv. Men jag ska inte klaga; ur spillrorna av den förra har en annan kvinna rest sig, en målinriktad, uthållig och betydligt mer övertygande människa med erfarenheter som den gamla Tina saknade. Kanske lite skörare, det är sant, men också hårdare, som den slagskärpta eggen på en lie eller den härdade ytan hos glaserad keramik.

Men kanske också, fortfarande, en liten smula… Vi kan kalla det kantstött.

Polldaddyadressen här (raderad från FL)

FL har fått en knäpp och säger att eftersom jag är ”författare” får jag inte göra ”informationsinsamling” där utan redaktionens godkännande. Här är länken till undersökningen i alla fall: http://surveys.polldaddy.com/s/84F095597A62C75A/ för er som vill fylla i hur länge era barn vårdats på neo.

Själv tar jag en datorpaus för ikväll. Jag känner mig så ledsen så det är inte klokt. Visserligen är FL känt som Sveriges mest godtyckliga forum, men den här sanslöst konstiga tolkningen av reglerna går väl utanpå det mesta. Min bok är redan ett faktum. Även om jag samlade info till en ny bok (vilket jag inte gör, det var ju just en faktabok jag vägrade att skriva *duh*) kan de ju inte veta det på grundval av vad jag gjort förut eller ej. Det kan finnas tusentals människor på FL som samlar information i syfte att skriva en faktabok utan att det märks ett jota, men jag ska beläggas med munkavle för att jag skrivit en föräldraberättelse i skönlitterär form. Knepigt

Föräldraparadoxen

Jag minns att jag träffade en vän för några år sedan, hans yngsta var förkyld och hade hög feber. Min vän gick runt med den lilla urvridna treårstrasan i armarna och utstrålade total föräldraoro. Till saken hör att barnet har flera äldre syskon och min vän är läkare, en mycket skicklig sådan. Han är väl förtrogen med sjuka barn. Ändå drabbades han av denna oro när det gällde just hans eget barn, en liten treåring med en fullständigt normal virusinfektion, helt enligt böckerna.

Jag tänkte tillbaka på allt som hänt med mina för tidigt födda barn, och jag kände så väl igen paniken. Att man har sett hjärtstillestånd förut hjälper bara marginellt när det är ens egen bebis som plötsligt blir slapp och förlorar medvetandet i ens famn. Att man vet hur lång tid man har på sig att få igång andningen utan att hjärnskador hinner inträffa är inte mycket till tröst när det är ens eget barn som skiftar färg till marmorerat blått.

Själv var jag fullständigt avslappnad kring min väns lilla sjukling, feber får varje treåring nu och då, och att den är hög hör snarare till regeln än undantagen. ”Skomakarns barn, du vet”, sade han och log generat medan han strök älsklingsbarnet över håret.

På samma sätt har det varit för mig som proffsprematurförälder inlagd på neonatalavdelningar och barnavdelningar. Jag vet så väl vad bradykardier, apnéer och pneumothorax innebär, och att de mer eller mindre är standard på de här små barnen. Men det hjälper inte. För när det gäller mitt barn handlar det plötsligt inte om vetenskap, normalitet eller goda odds längre.

När det gäller mitt barn struntar jag fullständigt i litteraturen, för då handlar det bara om en enda sak. Liv eller död. Varje gång. Och kanske är det så det måste få vara.