Ikväll ligger Hannah bredvid mig. Hon snarkar lätt, andas som om det aldrig varit några problem, som om hennes lungor alltid fungerat och livet alltid varit självklart.

Och jag gråter. För att det inte alltid har varit det. Och för att tårarna sköljer rent i de gamla såren och låter ärren blekna.

Hoppas ni kan lyssna tillsammans med mig!

Precis den här tiden på året gick jag en promenad i den där parken varje dag. Jag grät i telefonen med ett par utvalda, goda vänner. Såg en skymt av den plågsamt vackra sommaren, i alla fall några få minuter om dagen, och kände i hela kroppen att det var så FEL. Hon skulle ju inte vara född ens!!!

Fyra år har gått. Sedan dess har det inte varit alltför ofta vi lekt i sjukhusparken, några gånger kanske, och med blandade känslor, fast det bara är en kvarts bilresa hemifrån. Men nu blev det av, till slut. Och det var… fantastiskt, i brist på bättre ord.

Hannah skrattade och tjoade högre än alla andra barn och skulle åka linbana igen och igen och igen. Jag ville nästan ta ett kort på henne och skicka till neo. ”Titta här”, skulle jag skriva på baksidan, ”så här blev det till slut. En frisk och stark fyraåring med vildögon och hår som solsken. Hon inte bara överlevde, hon lever varje sekund sedan dess, i allra högsta grad, intensivare än något av mina andra barn.” Kanske skulle jag göra det. Som en framtidsvision för föräldrarna och barnen som ligger där, ett tack för allt det hårda arbete som utförs av personal.

Jag tror säkert att jag kommer att se mig om igen; den där långa, plågsamma resan vi gjorde glömmer jag aldrig. Men ändå. Hon lekte i parken. Hon var där, med oss, inte instängd i en glasbur på andra sidan betongkomplexet. Och det var som om ingen tid alls förflutit.

”Lev!” sade jag till henne, när dagarna blev sämre och rörelserna där inifrån färre. Små rörelser, puff puff; ”Det gör jag”, svarade hon.

Nu lägger hon sin varma hand på min hals och borrar ner näsan i min arm. ”Sov”, viskar jag. Och en liten hand klappar mig två gånger på halsen. Sedan somnar hon.

Också i mitt hjärta gror hoppet. Mot den svarta bakgrunden framträder glädjen desto klarare.

Ett ögonblicks ro.

Det finns inget i världen jag hellre vill
än att höra dig snörvla svagt mot min hud.

Ditt huvud under min haka.
Små händer och fötter spretar ut.

I allt detta kaos, en enda läkedom.
Tillsammans.

Nytt för i år är prematurbandet, en pin som säljs till förmån för neonatalforskning och föräldraorganisationer. Jag har med mig några pins när jag reser runt, och det går även att köpa av de olika föräldraföreningarna i Sverige. Varje prematurband kostar 50 kronor.

Igår fick jag en underbar tulpanbukett, mina favoritblommor i hela världen. Tack!!!

Prematurdocka

Den här dockan är sydd efter måtten hos en bebis som väger ungefär 1700 gram och är 44 cm lång. Betydligt större än Hannah var när hon föddes, ungefär den här storleken hade hon när vi kom hem första gången.