Lämna gärna några rader här i Hannah-bloggens gästbok! Jag uppskattar det verkligen 
.
/Tina
76 kommentarer
Lämna ett svar
ur VÅGA ÄLSKA?
... Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud. ...
(Läs mer ur boken här)Ladda ner början av boken gratis!
Ladda ner Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn i pdf-format.Hitta
-
Senaste inlägg
Till dig som läser
Tyckte du om bloggen?
Sprid adressen!
prematurbloggen.wordpress.com
Den här bloggen är en del av mitt större projekt, en bok om att bli prematurförälder. Har du undringar eller fundringar kring detta, stort eller smått, kan du nå mig via e-post på prematurmamma [at] gmail punkt com
En kommentar i gästboken värmer alltid :-) ...
kram
Tina-
Bloggstatistik
- 48,312 besök hittills.
Etiketter
-
Mest lästa inlägg
-
Senaste kommentarer
- Nanna om Gästbok
- Magdalena om Recensioner
- Tina om Bokföreläsning – välkommen!
- Nanna om Bokföreläsning – välkommen!
- Susanne Höglund om Ge liv
Hej! Vad bra du skriver! Jag fick en flicka i vecka 27 i april förra året som vägde 965 gram. Jag känner verkligen igen mig i din blogg, önskar jag hade haft en sån blogg att läsa när jag var på neo. Nu när det har börjat lugna ner sig har man insett allt man varit med om (mardröm!) men min underbara tjej är så söt och tuff att allt var värt det. fast jag får ångest när jag tänker på allt pumpande, sondmatning och oförstående personal som fick en att må dåligt…
Jag var själv för tidig född, vecka 30½.Jag vägde 1200g. Det är intressant för mig att läsa i din blogg eftersom min mamma pratade inte så mycket om hur hon upplevde att jag föddes för tidigt. Hon kanske inte upplevde det på samma sätt som du men jag har inget annat.
nyss kommit hem med tvillingar födda v 27, tack för bloggen den betyder så mycket för mig.
Fin blogg du skriver, den värmer i hjärtat men gör även ont att läsa när man läser om vilken oförstående personal det finns där ute och det skönt att veta att man inte hör till dem
Kram på dig!
Jätte fin blogg.
jag längtar verkligen att få läsa din bok att få chansen att få gråta med dig och glädjas få alla små framsteg.
det är verkligen hjälpande att få läsa att någon gått igenom samma sak. lycka till
Hej Tina! Första titten på din blogg och även om jag inte varit i din sits så skriver du så glasklart så det känns som att man förstår precis…
kram
Hejsan!
En jätte fin blogg om dina berättelser om din lilla bebis. Jag har inte varit med om det du har varit men jag har 2 underbara fina barn, 6 år och snart 1 år är dom.
Kom gärna & hälsa på inne hos mig med en rad eller två, välkommen!
Mvh Marie
Känns så bra att få läsa din blogg. Du ger mig styrka och hopp att fortsätta just nu när jag känner att jag inte orkar mera.. en dag i taget är allt man kan tänka, och ibland är det så svårt!
kramar i massor!
Erica
Hej, och tack för en stunds fin läsning, sorglig och glädjande på samma gång. Jag är också en av de där som lyckats dra på mig eländet (preeklampsi) fyra gånger på raken. Har tre förtidigt födda barn, och en som kom i v.38, men då tillväxthämmad. Man känner igen sig i massor, den där förbaskade hopplösheten när man blev gravid för andra gången, och alla sade att ”preeklampsi får bara förstföderskor”, och en stund senare ligger man där som en stor svullen valross på en sal och undrar vad tusan som hände. Men någonstans var det. precis som du också skriver, värt alltihop. Det räcker att se på de fyra underverken, så vet man att man skulle göra om allhiop igen i orgon, om det behövdes…
Kram, och all lycka i framtiden! /Sara
Hej! hittade din blogg via familjeliv. har en son som är född i v24+3.haft en oerhörd tuff resa. jag känner igen mig så om allt du skriver. Satt här och grät för massa minnen bara forsade över mig när jag läste. du skriver så bra.hoppas allt är bra med er många kramar
Tack hörrni!
marie, kikade lite i din blogg, vilken fin liten Neo du har!
Jätte fin blogg. Ni är verkligen starka! Kämpa på!
Hej.
Verkligen fint skrivet!
Födde min son med akut preeklamsi och större delen av förlossningen kommer jag inte ihåg eftersom jag var avsimmad från och till.
Känns faktiskt bra (!) att läsa om en annas tankar kring denna sjukdom. Något som jag själv inte velat bearbeta men genom att läsa detta faktiskt får mig att släppa taget lite om förlossningen och se på min son istället.
Tack för en bra blogg och tack för att någon tar tag i detta med att skriva en bok om någonting som sjukvården går i blindo för.
Tack hörrni!
Joanna: Tusen tack! Vi tar det en dag i taget!
Hannah: Det känns gott att höra att bloggen har kunnat vara till stöd för dig! Vet hur det är att inte minnas så mycket… :-/ *kram*
Hittade hit via en annan föräldrasajt,intressant att läsa.
Var på väg att föda mitt första barn i v 30,och har förlorat en dotter i v 24
Hittade hit via en länk på ett forum och har suttit naglad vid datorn och läst. Du skriver så naket, ärligt och innerligt att det går rakt in i hjärtat på mig. Jag är gravid, snart v.29, och mår än så länge oförskämt bra och har haft en okomplicerad graviditet. Att läsa om din upplevelse får mig att känna mig tacksam att det är så, så här långt. Det ger mig också så mycket mer förståelse för hur svårt det är att istället för att få knyta an till det nya livet tvingas in i en vårdapparat som inte har tid för själavård, och hur smärtsamt det kan vara att möta andra som inte har upplevt samma resa.
Tack.
/Jennifer
Tack för de orden, Jennifer! De värmer mig ända in i själen
. Lycka till med graviditeten och bebisen!
Maria: Så ledsamt! Har du lust att berätta mer?
Underbart du skriver! Å så man känner igen sig i dina ord.
Hit tittar jag gärna in igen …
Har själv en prematur, född v 31+4. 1420gram. Havandeskapsförgiftning som höll på att ta död på mig. 5 veckor på sjukhus. Ett rent helvete.
Nu en snart 10månaders frisk och pigg kille. Otroligt!
Nina, tack!
Och 
Hej! Vilken fin blogg. Jag födde min lilla pojk i v, 32 pga, havandeskapsförgiftning(HELLP) Blev akut sjuk, hann bara ligga inlagd i tre dagar. Men som tur var så gick allt bra. Han vägde 1925g, 44 cm. Vi låg inlagda på neo i två veckor, sen helammade han på mig. Idag väger han 6200g. Det är en orolig tid i början, men det är skönt när allt går bra. Lycka till!!
Tack Jossan! Och härligt att det gick så bra för er
God kväll/natt!!
Hittade hit via en annan blogg.
Har själv ett prematurbarn som föddes i vecka 27+(havandeskapsförgiftning) ,å han vägde vid födsel 770gr. Han är idag 6 år gammal.
Skulle ha haft en son till på 8 år men fick havandeskapsförgifting i v27+ även med honom.
Lite om vad som hände med min förste son som jag fick föda död finns att läsa om i min blogg…
Jag fortsätter mer än gärna att följa dej å era framsteg med vardagen..
Mvh M,Thim
Verkligt fina texter! Boken blir säkert jättebra! Själv sitter jag och söker info om prematurer eftersom jag är sjukskriven i v 31 på grund av cervixinsuffiens (kallas det väl). Det är svårt att föreställa sig hur det skulle bli om bebisen kom nu, men jag förstår lite mer och är möjligtvis något bättre förberedd nu då jag läst din blogg! I alla fall förstår jag så mycket att det inte skulle vara som att få ett fullgånget barn, men mindre.
Grattis till alla dina barn och lycka till med boken!
M,Thim: har läst i din blogg, så hemskt!
Smith: Jag håller tummarna för er!
Jag har varit inne och läst i din blogg massor av gånger, men kom på att jag aldrig skrivit något i din gästbok och tänkte att jag borde ge tillbaka lite till dig Tina. Jag har ju aldrig ens varit i närheten av att varken föda för tidigt eller ha allvarliga krämpor under mina graviditeter, men det berör mig oerhört mycket att läsa om dig och din familj och ger mig ett mycket bredare perspektiv på livet. Jag blir så tacksam! Och det gör mig också förhoppningsvis mycket bättre rustad att möta människor i min omgivning som gått igenom liknande saker utan att trampa i de värsta klaveren.
Tack för att du orkar dela med dig och för att du skriver så bra! Jag förstår din frustration över att du inte känner att du har din fulla hjärnkapacitet tillgänglig längre, men jag upplever dig som oerhört skarp i dina texter i alla fall.
Kram,
Susanne/Solanna
Tack Susanne!
*kram*
Tack för att du kommenterade i min blogg så jag hittade din. Har läst allt du skrivit och är så tacksam över att du visar allt detta. Min dotter föddes fullgången och välmående, har dock jobbat på både förlossning och specialmödravård tillräckligt länge för att veta hur ofattbart olika förutsättningar barn kan födas till. Kommer fortsätta läsa här, om du väljer att skriva vidare vill säga. Ska även ta med mig dina ord i mitt yrke.
Mård, oj, vad förvånad (och glad!) jag blev över att se dig här! Tack för dina ord!
Jag har sett dig på olika föräldrasajter men inte hittat hit förrän idag… men vill också tacka för en fin läsupplevelse. Jag tillbringade elva dagar på neo i Malmö i våras med min (icke-prematura) pojke och känner även jag så väl igen mycket av det du skriver. Men många saker besparas man förstås med ett fullgånget barn jämfört med ett för tidigt fött. Jag har tänkt lite på sistone att jag inte riktigt har nån att dela min upplevelse av neo med, men ni finns ju här…
Sarita, men hej du! Välkommen hit! Vetdu, det där har jag hört fler föräldrar till fullgångna barn säga efter neovistelser. Prata med oss, vi lyssnar gärna!
Ibland blir det nog till och med nästan så att man blir lite bortglömd på neo med ett fullgånget barn, tyvärr. Det är nästan lika många fullgångna barn som hamnar på neo som premisar på ett år, runt 6-9000 stycken i Sverige. Så det är en stor grupp föräldrar. Men kanske ett ovanligt samtalsämne? (Prematuritet kommer man ju liksom in på med den obligatoriska frågan ”hur gammal är h*n?”.)
Åhh Tina, jag sitter här med tårar på mina kinder. Det du skriver berör mig så enormt. All värme till dig. Kram
Såg nu att det fanns en gästbok med så skriver här också =) Tack för att du delar med dig som jag skrev i kommentaren i bloggen.. Som sagt var så föddes min son efter en igångsättning 3 veckor för tidigt då jag fick havandeskapsförgiftning, läkarna väntade tills att jag hade gått till 37.0 innan de satte igång det för att man helst vill att lungorna ska vara klara sa dom, ändå så fick han problem med andningen när han var född, han var snabbandad för att han var medtagen efter förlossningen och inte riktigt hängde med att det sattes igång.. Iallafall så fick vi vara nere på neo några gånger då för undersökningar och det var jätte jobbigt, jag beundrar alla er som har gått igenom det med barn födda i vecka 28 osv.. Vilka fantastiska föräldrarn ni är! Jag låg på special bb med honom och han behövdes aldrig läggas in på neo, bara göra undersökningarn där, men ändå var det jätte jobbigt och man var så orolig och jag minns dom andra föräldrarna och deras oroliga blickar =( Många kramar till er alla!
Nu är min lille 2 månader och vi börjar vänja oss med livet, men jag har fortfarande så hemskt dåligt samvete för att min kropp blev sjuk och gjorde så att han fick födas innan han var redo och så att vi låg på sjukhus och han blev stucken och stucken i armarna, benen, huvudet och händerna, usch, det var hemskt.. Hans första vecka känndes det mest som att vart hade vi tagit ut den stackaren till liksom.. Men nu är han så kramgo och fin och vi har det bakom om oss.. Ta hand om er alla som skrivit här med! (Skrev här med för det kanske syns mer än i bloggen)
Kram
Ja, skulden blir som en osynlig skugga när allt inte gått riktigt bra med ens barn. Jag antar att det är för att huvudet säger en sak (det var inte mitt fel) men känslan något annat (det var mitt jobb att skydda dig och låta dig växa och jag misslyckades kapitalt). Det är svårt.
Konstigt nog är det många som fött barn ganska lite för tidigt som mår väldigt dåligt, nästan lika dåligt som de som fött barn extremt tidigt. Jag tror att det har delvis att göra med att när barnet föds väldigt mycket för tidigt hinner man komma in i en sorts trall, och man hinner bearbeta vissa saker på plats. Om man ”bara” tillbringat en liten tid på neo har den ofta varit väldigt skrämmande och dramatisk för en själv som förälder (oavsett om barnet mått ganska bra eller ej).
De som stannar längre hinner också uppleva lugn och ro och ”normala” dagar på sjukhuset, det blir inte lika laddat med ångest för det finns annat som väger upp. Jag har ju gjort både – och. Och jag kan inte påstå att det ena var värre än det andra. Det är olika situationer, men för en själv som förälder är scenariot detsamma: mitt barn måste vara döende – vad gör vi annars här?
Kram på dig och lycka till med liten!
/Tina
Tack för dina ord Tina, du är en mästare på att sätta ord på ens känslor. Antagligen är det så som du säger, och det där du skriver sist ”men för en själv som förälder är scenariot detsamma: mitt barn måste vara döende – vad gör vi annars här?” är verkligen huvudet på spiken.. Så kännde jag på sjukhuset och var livrädd.
Ser fram emot din bok, den kommer vara till ett stöd för många, för man känner sig så sjukt ensam där på sjukhuset, även om barnet är nästan normalgånget eller extremt tidig.
Som sagt var, din bok kommer behövas och jag hoppas den kommer ut snart. Kram och lycka till själv =)
Hej! Tack för givande läsning, jag drabbades själv av pre-eklampsi och fick förlösas i vecka 33. mitt barn var då tillväxthämmat och jag trodde aldrig att den magra kraken skulle överleva. Folk gratulerade och jag sa tack, i mitt inre tänkte jag: hur kan du säga grattis? Titta på honom!
Det är tabu att inte vilja se sitt barn men det tog tre dagar innan jag själv ville gå med till neo. Allt var bara fruktansvärt skrämmande – jag kände mig inte som en nybliven mamma utan som en besökare och en främling.
Det fanns såväl förstående som oförstående personal på neo, jag valjer att tänka på det som var bra nu. Många försökte övertala mig att gå till sjukhusets kurator men jag hävdade bestämt att jag bara var lite trött (som förklaring till att jag grät hela dagarna – jag vet, skitkorkat!). Jag önskar att jag hade fattat då att jag behövde hjälp med att bearbeta sorgen. Såg det inte så då, jag hade ju fått ett barn – jag fick gratulationskort och läkarna sa att pojken mådde bra.
Det har gått tio månader, mitt barn mår bra och utvecklas normalt. Jag börjar känna mig lite lugnare, får lite distans och fattar att jag är långt ifrån färdig med det här. Så jag läser böcker och prematurbloggar och gråter små skvättar.
Om du tog dig tid att läsa mina ostyriga tankar – TACK!
Hej Anneli!
Välkommen hit
! Vilken resa ni har gått igenom! Att läsa och gråta låter som en väldigt bra plan. Inte förrän man börjar kunna erkänna för sig själv hur man verkligen har mått kan man riktigt ta sig vidare, så har i alla fall jag känt.
Det är när allt lugnar ner sig som tankarna kommer. Innan dess har man inte tid.
För mig har det legat en befrielse i att upptäcka att jag inte var ensam om att funka som jag gör. Att oavsett vad jag har tänkt för knäppa tankar eller haft för konstiga känslor finns det någon annan som har känt och tänkt likadant.
Det har varit otroligt nyttigt för mig att skriva här på bloggen och i min bok. Jag har verkligen fått gräva i allt detta och kunnat komma till ro med många saker som förut gjorde mycket ont. Alla behöver bearbeta på sitt sätt.
kram Tina
Hej Tina!
Jag fick mitt första barn för 1årsedan när jag var 18 år..
Min flicka föddes i vecka 27+5..
Det som skulle bli den bästa dagen i mitt liv,blev en av de jobbigaste dagarna i mitt liv..
Jag har försökt förklara för folk runt om mig hur jag kände/mådde då,men aldrig kunnat sätta fingret på det.. Tills jag läste Våga älska ! Det är precis så jag kände då!
Kännde mig hemsk som inte vågade älska mitt eget barn trodde jag var ensam om det,trodde det var något fel på mig! Men nu vet jag att jag inte var ensam om de känslorna!!
Tack för allt bra du skriver !!!!
Hej Sofia!
Så bra att du hittade hit! Det är verkligen väldigt svårt att förklara känslorna, både för sig själv och för andra, speciellt när de aldrig varit där. Hur går det för lilltjejen nu då?
kram!
Tina
Ja det har varit jätte jobbigt !
Det kändes som ingen förstod mig.
Och hur skulle jag kunna förklara för folk att jag inte vågade älska min egen dotter,dom skulle ju tro att jag var dum i huvudet.
Sen känner jag ingen som fött så mycket förtidigt,så jag har aldrig haft någon att prata med,som förstår mig.
Så jag är riktigt glad över att jag hittade din sida,det tog ett år,men bättre sent än aldrig !
Jo tack,det går bara bra!
Hon är världens härligaste tjej..
Jag tror att allt ”går som det ska” hon ligger ju ca 3månader ”efter”.
Men jag vet inte så mycket om resten eller vad man ska säga? När hon kommer bli som en ”vanlig”1åring?
När hon kommer ta igen de 3månaderna ?
Ta igen och ta igen… Alltså, hon är ju precis i sin tid. Hon råkade bara tillbringa de sista tre fostermånaderna utanför magen… Det finns många svar på när barnen kommer ikapp. Längd och vikt brukar vara ikapp i mellanstadieåldern, runt 9-10 år. Mentalt brukar man prata om två år, inte för att alla är ikapp då utan för att är man det inte så kan det vara bra att sätta in lite extra träning och stöd. Sen finns det ju saker som aldrig kommer ikapp, och man vet egentligen inte om det är den för tidiga födelsen eller bara barnets personlighet alla gånger. Min äldste premis är världens mest tankspridde 9-åring, lika stor som sina klasskompisar men ett par snäpp rörigare! Hade han varit det även om han fötts i rätt tid? Ingen vet. Jag är ganska rörig jag också…
Okejokej..
Skönt att veta,jag har varit jätte nervös för detta!
Min tjej är ju mindre än sina jämnåriga ”kompisar”. Men däremot ligger hon på samma nivå som 9-10månaders bebisar i längd,vikt och utveckling..
Får jag ställa en fråga? Du som har barn som är lite äldre.
Hur gjorde du med skolan ?
Jag är lite kluven där..?! :s
Alltså jag funderar på att hoppa över 1år eller vad man ska säga?
Hon föddes -07 men skulle kommit -08,funderar på om det är bäst att sätta henne med 08orna då..?
Med tanke på om hon kommer vara lite ”efter”.
Tack för dina svar!! Det betyder mycket !!
Kram !
Det där med skolan vet man ju inte så långt innan, jag skulle ta det lugnt och vänta och se. Framåt 5-6 år kan man ju börja fundera. Men ofta är prematurerna lite före i tanken och lite efter motoriskt. Så skolan behöver inte vara ett problem alls! S som är nio nu lärde sig läsa av sig själv innan skolan och började i vanlig tid. M som är fem kommer att vänta ett år, för hon är precis som din tjej född i slutet av året fast hon skulle ha kommit efter nyår egentligen, och på henne märks det att hon behöver lite extra tid. Hannah är ju så liten än. Vi får se helt enkelt. Jag tar det som det kommer.
Okej!
Ja, jag borde kanske också ta det som det kommer.
Tyvärr är jag en sådan människa som gärna vill se in i framtiden så jag kan planera!
Jag skulle vilja veta hur det kommer bli om 5år,så jag kan hjälpa min dotter på bästa sätt..
Jag förstår det helt! Man vill ju det bästa för sitt barn! Och när man fött för tidigt är det nästan som att man också vill kompensera för det man inte kunde göra – bära dem tiden ut. Så har det varit för mig i alla fall…
Ja,jag kan inte låta bil att känna skuld över att hon föddes förtidigt,fast läkarna sa att jag inte kunde gjort något för att förhindra det! men ändå..
Hon var så liten och fick kämpa så mycket !
Läst den här?
http://prematurbloggen.wordpress.com/2008/02/26/skuld/
Mmm..
Vet inte riktigt vad jag ska säga,önskar att jag också var så bra på att sätta ord på min känslor/tankar..
Men dom tankarna har jag med tänkt 1000gånger…
Kommer man någonsin få svar ?
Jag har känt att jag har kommit till en punkt när jag varit OK med att det blev som det blev. Att det liksom har blivit en självklar del av vår historia i stället för ett stort trauma. Inte med Hannah, inte än, men med de andra. Det är väl en sorts svar. Tankarna slutar mala.
En annan sorts svar, på den direkta frågan i ”Skuld”, är när ett litet troll med hårrufs och risgrynständer i munnen skakar en vaken före gryningen medan hon skrattar så att hon kiknar… Klart att hon helst ville leva, det förstår man ju när man ser den livsglädjen!
En del svar skapar man själv. Meningsfullhet. Jag skrev en bok, som jag tror kommer att hjälpa många människor att orka möta sina egna känslor. Det var mitt sätt att ge det som hände oss en mening.
Livet blir ju aldrig mer detsamma. Men det behöver inte bli sämre än det var. Det kan till och med bli bättre. Fast det tar ett tag att komma dithän. Och man behöver inte vara tacksam under tiden. Det kommer en tid i livet när man kan se tillbaka, och se med andra ögon. Eftersom jag har varit här förut nöjer jag mig med att veta det. Livet gör fortfarande ont. Men jag tror på en morgondag som blir bättre!
Ja,jag hoppas också att jag kan komma till den punkt,då jag kan se tillbaka och tänka att det tillhör våran historia..
Att det som hände kanske egentiigen hade en mening?
Men just nu ser jag bara ilska,hat och ånger..
Hoppas att dom tankarna försvinner snart,så jag kan känna lite ro..
Men jag tror med på en morgondag som blir bättre! (Hoppas den kommer snart !)
Hej Tina,
jag har just hittat din sida. Tack! för att du delar med dig av dina upplevelser och känslor, det hjälper mig att sätta ord på mina egna.
Jag kastades in i denna tillvaro, då jag den 4 November fick en liten son, V. 25+2, som vägde 806g.
Jag genomlider just nu mitt livs kris och försöker förtvivlat bearbeta det som hänt och försöka förstå vad som kommer att hända. Dessa eviga kast mellan hopp och förtvivlan………fattar inte hur jag ska orka……..
Det tröstar att läsa att man inte är ensam om dessa tankar, så Tack! än en gång.
Hej Pernilla!
Jag är glad att du hittade hit. Det är svårt det där, när man ska hinna ikapp och samtidigt händer det nya saker hela tiden. Framåt och bakåt. Jag hoppas att det blir mycket bättre snart!
kram
Tina
Åh, jag vill så gärna köpa din bok, önskar bara att jag hade råd.
Nån dag, lovar jag dig, att jag ska köpa den, läsa den, och gråta och minnas.
Jag bara måste det.
Men du, jag har gjort så att jag kontaktat mitt bibliotek och bett dem köpa in vissa böcker. Det brukar de gärna göra så länge det är något som har intresse för mer än en person. Prova med bibblan!
Hej och grattis till boken.
Funderade på dig och din sida strax innan jul och funderade hur jag skulle hitta tillbaka till din blogg.
dock utan att lyckas.
så kom det här mailet med reklam om din bok, och det gjorde mig väldigt glad.
lycka till med allt.
Det ska bli väldigt intressant och jag ska inte ljuga, jobbigt att läsa den.
Men den kan nog hjälpa att bearbeta många känslor.
Hej Emma! Välkommen förbi igen
Jag hoppas också att det kan vara till hjälp att läsa boken. Kram!
Tack för att du finns och skriver, läser ofta och känner mig mera levande.
Så fint Frida. Tack!
Hej!
Tack för den här bloggen.
Vad mycket du varit med om och så klokt och fint du skriver.
Hit kommer jag återkomma
Anna / mammagumman
Hej Tina!
Blev så glad när jag hittade din blogg och läser den med stort intresse och ser fram emot att läsa boken. Har själv jobbat inom neo- vården i tio år och nyligen utbildat mig till barnmorska. Är engagerad i ämnet ”neonatal samvård” och mitt examensarbete har titeln ” Nyblivna föräldrars upplevlese av separation från sitt nyfödda barn efter förlossningen” där jag sammanställt forkning på ämnet. Efter att ha läst lite ur din blogg och utdrag ur boken hittar jag många gemensamma nämnare med den forkning jag tittat på, de flesta föräldrar verkar ha ungefär samma upplevelser. Min övertygelse är att alla desa jobbiga känslor blir lite lättare att ta sig igenom om man som förälder har en självklar plats intill sitt barn på neo, att vara separerad gör det ännu svårare att orka vara och bli förälder till et litet och/ eller sjukt barn.
Mamma M, mamma, barnmorska, medmänniska…
Anna, tack, roligt att se dig här!
Mamma M, välkommen hit. Ja, de flesta föräldrar har liknande erfarenheter och känslor. Tyvärr eller tack och lov, beroende på hur man ser det. Samvård är något som jag brinner för! Jag tror att så mycket skulle kännas annorlunda med en fungerande samvård. Jag är ju inbiten bärsjalare och närhetens inverkan på föräldraskapet kan nog inte överbetonas tänker jag. Det är så viktigt att få vara nära, för att bli förälder och för att hitta någon sorts ro i situationen.
Hej, provläste boken och jag känner igen mig så väl där du beskriver tiden på sjukhuset. Jag blev inlagd pga att mitt barn var tillväxthämmat med över 35%. Jag var inlaogd en månad innan det blev ett ”planerat” akutsnitt pga att han hade slutat att växa. Jag födde i v 30+6 och han var till slut 45% tillväxthämmad och vägde 995 gr och var 34 cm lång..nu är han 7 månader och väger bortåt 6 kg och runt 60-62 cm lång. Skall på kolla på måndag. Tiden på sjukhuset var verkligen jobbig – tur att man anpassar sig så väl trots att allt är jobbigt…Kram Evy
Hej Tina!
Så varmt,modigt, ärligt, fint och närvarande.
Har aldrig upplevt något liknande, men förstår smärta-våga älska problematiken.
Önskar dej lycka till och framgång med familj och fortsatt författande
Kramar
Gerd
Idag fick jag boken! Tack snälla för signeringen, jag blev rörd av att du fixade den till mig!
Nu har jag inte tid att skriva mer, jag har en bok som jag bara måste fortsätta läsa mer i ser du!
Ville bara titta in och säga hej!
Ska ta mig en kik på din bok.
Hälsningar
C.
Hej Tina och tack för en jättebra och oerhört viktig bok!
Du skriver så ärligt från hjärtat och vågar visa både din enorma styrka och din bräcklighet sida vid sida, hand i hand när du låter oss följa med genom dina tankar och dina dagar. Jag som haft två komplikationsfria graviditeter och förlossningar kan inte alls känna igen mig i din situation och för mig är din bok därför dubbelt viktig eftersom den låter mig ta del av erfarenheter som jag inte själv har. Den gör att när jag nästa gång möter föräldrar till sjuka eller för tidigt födda barn så vet jag lite mer om hur det är och hur jag kan vara för att möta dem där de befinner sig. Tack för att du orkade dela med dig av denna gåva till mig och många andra.
Kram,
Susanne
jag har själv inte fött något prematurbarn utan fick min dotter 2 dagar före bf,men man kan ju ändå inte undvika att beröras utav din berättelser. kommer absolut o lägg in länk till din sida på min blogg så fler kan ta del utan din berättelser!
många varma kramar till dig och alla andra mammor och pappor som har styrkan att ta sig igenom allt som innebär med prematur barn!
Hej Tina! Jag har precis läst din bok. Den är verkligen jättebra, och jag kommer med all sannolikhet läsa den snart igen.
Vi bor på neo just nu med våra tvillingar som kom i v. 25+0 den 14 maj. Och jag känner igen väldigt mycket av det du skriver. Det är en konstig värld på neo…
Eller så är det en kontsig värld utanför neo…
Emelie, tack för dina fina ord!
Anna, så glad jag blir att boken har varit till stöd för dig! Vilken värld som är konstigast är verkligen inte lätt att avgöra alla gånger
, där är jag med dig helt! 
Hej Tina.
Jag har kollat din blogg i flera månader, sen första gången jag såg den.
Jag har även kommenterat förut,
I lördags fick jag din bok från min kompis i födelsedags present, och jag måste bara säga att jag älskar den. Du skriver verkligen från hjärtat, det är ingen tvekan om det.
Som Alma skrivit på boken en bok som gör att man även själv känner sig som en föräldrer, tittar man i alla böcker som finns skrivna om nyblivna mammor och barn så finns inte våran resa med. Ingen vill skriva om något blir annorlunda. Jag är glad att du ville det. Det är verkligen en bok som behövs, för alla människor.
Även om man ”kan” föda fullgångna friska barn så kan man även känna behovet av att läsa böcker om när det blir annorlunda.
När jag var gravid, och naiv, när alla intalade mig att allting skulle gå bra, så kände jag en grävande känsla i mitt undermedvetna som sa att något skulle gå fel, Men jag vågade inte tro det.
för ..”sånt händer ju inte mig..”
Måste bara berätta hur mycket jag beundrar dig, som öppnar dig så öppet, som välkommnar oss andra mammor att se din smärta, se hur du led, och hur kärleken till din dotter växte.
Din bok är verkligen en bok att vara stolt över, och jag kommer fortsätta uppmuntra människor att läsa den, och även läsa din hemsida.
Min sambo och pappan till vår son, står redan beredd och ska läsa boken nu när jag har läst ut den.
Ha det bra.
MVH Jennie.
Hej Jennie! Tack för dina varma, fina ord! Vad glad jag blir
kram
Tina
Hejsan! Har läst din bok och vill verkligen tacka för en välskriven bok. Födde en dotter i gravv. 28 i våras och känner igen så mycket av det du skriver. Tror att jag ska be föräldrar och svärföräldrar läsa för att få en glimt av hur det var även om upplevelserna är individuella, har så svårt att förklara hur det var, och till stor del fortfarande är känslomässigt. Nu när vi kommit hem från sjukhuset förväntas man inte må dåligt längre eftersom ”allt ju gått så bra”. Berättade för svärmor om ditt kapitel om samvård/isärvård och att jag så väl kände igen känslan, hon var dock helt oförstående och menade på att vi fick vara där hela dagarna och att det ju inte var så för 10 år sedan, är så klart tacksam att vården förändrats men vi som föräldrar är ju ändå på avdelningen på personalens villkor med andra föräldrar ständigt närvarande. Kram Caroline
Hej Caroline! Jag känner igen det där. Det är inte så lätt för den som inte varit där själv att verkligen förstå.
Kram Tina
Hej Tina! Jag vill tacka för den underbara föreläsningen! Det var så rörande och intressant, du hade verkligen lyckats få med allt viktigt.
Jag har ju läst texten ”Våga älska” här på nätet ett flertal gånger, men när du läste den så brast det för mig (som du säkert märkte). Vilken otrolig makt ordet (och din ljuvliga röst) har! Du kan verkligen det där med att sätta ord på det vi andra bara tänker.
Många varma kramar och hoppas vi ses snart igen!