Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.
Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak – en bekymrad min, en pipande apparat – säger att det är dags att ta farväl?
Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.
Annonser
Så vackert skrivet, det gör ont i mig att läsa… det ska ingen behöva gå igenom! Stor kram, du är en så stark och varm människa att det är helt ofattbart.
Känner igen det där så väl, exakt sådär kände jag också men vågade aldrig säga det högt eller skriva det.
Så fint!!!! Känner igen mig precis men det kändes så fel att känna så, ingen annan skulle förstå!!!! Som tur är så släpper man fram kärleken!!!!
Otroligt, hur väl du formulerar det även jag kände.
Smärtan, skammen över att inte kunna förmå sig att älska sitt eget barn, jag känner igen det alltför väl. Idag är min dotter (född i v.24) 18 månader, men jag tror fortfarande att personalen kommer att hämta tillbaka henne, att något är fel, på henne, på mig. Hennes lillebror (född i v.35) har jag inga problem att älska det kom så naturligt och jag skäms, för hon är ju det vackraste jag har. Men jag sluter mig, jag vill inte bryta ihop den dagen de kommer för att ta henne.
Det här blir den första bloggen jag kommer följa, du skriver otroligt bra.
Nanna, jag vet hur du menar. Ska på ett läkarbesök med Hannah snart, och det här är första gången som jag inte känner i magen att ”nu kommer de att fatta att jag faktiskt inte kan ta hand om henne och ta henne ifrån mig!”. Det är svårt det där. Det går inte bara att släppa på känslorna när man har tvingats stänga av dem så länge.
Och du – tack!
Hej Tina!
Jag är så glad att jag hittade din blogg. Jag hoppas att jag kan använda dina tankar i mitt jobb – för att visa den respekt du och andra föräldrar förtjänar. Jag är oxå förälder och det är nog så svårt att bli förälder i fullgången tid – så att tvingas vara i händerna på en massa läkare och ffa se sitt barn på avstånd är definitivt inte enklare.
Du vet att du tillhör klubben för fantastiska föräldrar?
Krama Hanna och njut av din lilla ”smula”.
Hej Kristina! Tack, vad glad jag blir! 😀 Nej det är inte enkelt att bli mamma inför öppen ridå så att säga. Har läst lite i din blogg, mycket intressant, dit återvänder jag!
Hejsan Tina!
Jag kan inte ens sätta ord på hur underbart det känns att få veta att någon känt precis som jag! Din blogg hjälper mig att bearbeta den tuffa tid jag försöker lägga bakom mig och även om tårar faller ned för min kind så är det sedan en lättnad.
Tack
Hej Lina!
Förstår att det känns tufft att tänka tillbaka. Kämpa på! Det finns ett ljus i tunneln även om det inte känns så när man är mitt uppe i det.
kram
Tina
fy va jobbigt att läsa=(
Hur kan ni skriva så om era barn?
Jag har själv en son som är prematurbarn och jag vet hur det känns att ha massor med pipande apparater omkring sej, vet även hur det känns när läkarna förklarar för en att ens barn mest troligt inte kommer att överleva.. men ALDRIG slutade jag älska honom, aldrig för en sekund!
Varje motgång han hade gjorde att jag älskade honom 100000000ggr mer än minuten innan!
Helvetia, vi skriver så därför att vi kände så, och det handlar inte om våra barn utan om oss. Jag slutade inte heller älska mitt barn, men vid det här tillfället hade jag inte ens hunnit börja! Chocken kan göra sånt med människor, och det är ganska vanligt bland föräldrarna till för tidigt födda.
Det finns inget fel eller rätt sätt att reagera på att få barn för tidigt, bara olika sätt. Vi är alla olika, och våra resor skiljer sig åt. Jag har också fött två andra prematurer som jag älskat från det första andetaget, förbehållslöst, intensivt, alltuppfyllande.
Jag varken skäms eller ber om ursäkt för mina känslor. Så här har min resa varit. Varför skulle jag förneka sanningen?
kram
Tina
Det står ju klart och tydligt i dikten att du inte älskar ditt barn, just då iaf. ”Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.”
Jag bad er inte förneka någonting, undrade bara HUR man kan skriva så.
Jag vet att det inte finns något rätt eller fel sätt att reagera i en sådan kris att få en prematur, skrev bara min åsikt som ni skrev eran.
/H
Nu förstår jag inte alls, har du lust att förklara hur du menar? Att inte älska är alltså ok (”Jag vet att det inte finns något rätt eller fel sätt att reagera i en sådan kris att få en prematur”), men att skriva ner att man känner så är fel? Eller menar du helt enkelt att tanken på att någon inte skulle känna omedelbar kärlek till sitt barn provocerar dig och gör dig upprörd?
/Tina
som sagt så skrev jag bara min åsikt precis som du skriver din, du skulle ha läst färdigt.
Tänker inte skriva mer här åt dej eftersom att du vägrar förstå hur jag menar och jag inte kan skriva det tydligare, tänkte inte ha en diskution om att du inte älskade ditt barn osv, don´t care!
Ha de!
Att man kan pricka in så på känslor.
Precis så kände jag när Aron var nyfödd. Jag kunde inte förmå mig att fästa mig vid honom, jag vågade inte erkänna till mig själv att jag älskade honom. Jag vågade inte riskera att förlora honom.
Hade jag förlorar honom hade jag förlorat mig själv. Jag tror inte jag hade överlevt den förlusten.
Får jag använda den här texten i min blogg?, (med ditt namn och blogg som källa såklart)
Hej Jennie!
Självklart får du använda ”Våga älska” så länge du anger mig som författare och länkar till bloggen här! Det är nog sant som du säger. Risken är så stor att man ska tappa fotfästet helt om man vågar fästa sig.
kram!
Tina
Ja såklart jag länkar dig. Många borde läsa din blogg, du skriver väldigt bra. Man kan redan hitta din blogg i ett av mina inlägg 🙂
Jo jag vågade inte fästa mig vid Aron förän jag visste att han skulle överleva. Innerst inne var jag såklart fäst från första stund, men vågade inte erkänna det för mig själv förän jag var säker.
Kram
som jennie skrev att man kan pricka så på känslor. har själv en prematurfödd son. född i v 24+3…
hej!
har en fråga om jag kan få kopierar denna text har fastnat så för den. självklart länkar jag dig och anger dig som författare! kramar
Marie, javisst! Roligt att du tycker om den!
Jag älskade nog inte alls mitt barn där på Neo – men jag kände ingen större ängslan över det heller. Det föll mig aldrig in att hon inte skulle överleva, jag trodde helt naivt på personalens föräskringar att hon var stark som en liten oxe (född med kejsarsnitt vecka 32).
FÖr min del är det så att kärleken kom med umgänget – den villkorslösa kärleken tilll min dotter växte fram allt eftersom jag tog hand om henne. Hade jag fått välja mellan henne och min bonusdotter (som jag känt och älskat i tre år) då på neo, hade jag valt bonusdottern. Ett år senare var det en helt annan sak.
Idag älskar jag min dotter (åtta år)vettlöst, smärtsamt och villkorslöst – det vore en förödande katastrof för mitt liv om hon försvann. Men det tror jag är för att jag har tillbringat så många timmar med att ta hand om henne och umgås med henne
Ja, jag tror att du har en viktig poäng där. Kärleken slår inte alltid ner som en bomb, varken när man får barn för tidigt eller annars.
Du va minsann en duktig skrivare!
Vanigtvis làser jag inte bòcker, men din bok speciell. Den ska jag bara ha!!
Jag fòrstod bara inte hur man bestàller den.. de skulle va snàllt om du fòrklarade, och sà fin text ”Vàga àlska”. Fick tàrar. En kànslig text, modigt av dej att skriva den hàrda sanningen.
Kramar
/Kimberlee
Hej Kimberlee!
Tack, vad glad jag blir att du tycker om den. Boken beställer du här på beställningssidan eller via mail till mig, prematurmamma at gmail punkt com.
Jag tycker att du i allra högsta grad älskar. Jag tolkar din text som att du känner frustration över att undra hur länge du kommer få älska…
Du kommer älska så länge du lever.