Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!
Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.
Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.
De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!
Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.
Så otroligt vackert skrivet.
Mina ögon vill gråta.
Kramar! /Sara (Tinker)
Vad berörd jag blir av din text. Visste inte att det var så med prematurer…Kram!
/belinda
Jag börjar gråta varje gång jag läser detta, ändå kan jag inte låta bli. Allt blir så klart på nått sätt. Igår mötte jag min dotters blick på riktigt för första gången på fem veckor. Och det var underbart!!
Många kramar till er!
(sirisirius med dotter född i v 31+5)
Vad obeskrivbart vackert skrivet!
Har suttit och läst utan att kunna slita mig och din historia berör verkligen på många sätt. Önskar så att det gick att göra något mirakulöst för att allt bara ska bli bra!
Kram på dig & familjen!
Tack för dina ord! Jag fick själv havandeskapsförgiftning och födde min dotter med akut kejsarsnitt för snart ett år sedan och det var precis så här det var när vi lärde känna varandra. Den första tiden var jag så sjuk att det tog hela två dygn innan vi kunde träffas men sen möttes vi och kärleken växte fram. Tack för att du delger oss andra din ömma kärleksförklaring till din dotter, ord som jag kan identifiera mig med till skillnad från alla klassiska mor och barn berättelser. Kram Alma
Precis så… Usch vad underbart! Det där dubbla – så fantastiskt och samtidigt så hemskt känner jag alltför väl igen.
Är hemma med hemsjukvård fortf, sonen kom i juni i v 27+6. 8 veckor bodde vi på sjukhus, hopp och förtvivlan, ofattbar lycka och kärlek, bottenlös maktlöshet och sorg…
Tack för en fin blogg med massa känna-igen-sigläsning.
Håller med en tidigare kommentar om att det är skönt att Äntligen känna igen sig i föräldraskapskänslor. Det är ju inte rikigt som för ”alla andra” att få en prematurbebis.
Ta hand om er!
Kram!
Så på pricken.
Jättefint skrivet. Det stämmer så.
Så fint du har skrivt blir helt rörd. Känner igen det du har skrivt. Födde själv en pojke förr 4år sedan i V25.
Kram: Helen
Känner precis igen mig!
Marina, mamma till Svea född 24+0 den 3/1-09
Otroligt fint skrivet det jag läst. Jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Jag måste läsa boken, det känns skönt att man inte är ensam! Vi har precis kommit hem på hemsjukvård med son född 30+4, han skulle egentligen födas nästa vecka.
Kram Maria
Oj oj mina tårar rinner inget jag kan göra åt eller vill göra något åt.
Mitt hjärta värker av minnen då min dotter Sara föddes.
Hon vägde 615g.och 32cm.
Alla de dagar som vi satt hos henne och som du bara längta till att få sjunga och mysa.
Du skriver så bra, och det får mig att minnas hur ömtåligt livet är.
Tack.Susanne
Din text sätter verkligen alla känslor på plats man har när man fött en prematurbaby. Tack för att du delar med dig av det man själv känt:)
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser ,jag har i augusti påbörjat en utbildning till specialistundersköterska barn och suger i mig allt jag kan hitta att läsa om prematurbebisar då jag efter avslutad utb kan jobba på bla neoavd