Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Pastoral

Hon buffar mig vaken långt före gryningen, men har inte ro att amma. Leken hägrar, och jag tänder i lekrummet och går sömnigt tillbaka till min säng. Efter en stund kommer hon tillbaka, kryper upp i sängen och tätt intill, sätter sina kalla små fötter i mina knäveck.

Hon lägger sig raklång på golvet och snyftar: Ha den! Ha den! Älskade vän, om jag kunde skulle jag plocka ner både månen och stjärnorna! Men saxen är ingen bra idé…

Snoret rinner, vi kryper ner i sängen tillsammans och bara är nära. Då och då får hon för sig att hon ska ligga PÅ min bröstkorg, hon trycker ner sitt lilla huvud hårt och bestämt i mitt nyckelben, och tyngden gör det svårt att andas. Sedan somnar hon, och jag har inte hjärta att flytta på henne

Det är så här det skulle ha känts för sisådär ett år sedan. När jag inte njuter i fulla drag kan jag komma på mig själv med att tänka bittra, hårda tankar. Jag försöker att låta bli dem. Just nu, just här, har vi det underbart. Äntligen är det så.

Read Full Post »

2.0

Tror jag.

😎

Trött.

Read Full Post »

Jag peffade i morse, av en ren händelse (PEF är en utandningsmätare för personer med astma). Det gick inte bra. Faktum är att det gick helkasst, jag började till och med hosta. Nu står jag tydligt konfronterad med hur illa jag har skött min medicinering på sistone. Fy mig!

Till mitt försvar vill jag anföra att jag har mått rätt bra. Jag har varit ganska trött, men jag har faktiskt mått bra. Inte så värst övertygande? OK. Vi testar så här: Jag mår ju fint i långa perioder. Då är det lätt att glömma bort att ta medicin, det känns ju inte så motiverande. Fast jag glömmer förstås inte att borsta tänderna eller väga mig.

Men det är trist att medicinera, ni vet. Ingen omedelbar behovstillfredsställelse får man av skräpet heller, resultatet märks inte förrän efter ett par veckor. Och inte förrän höstfukten kommer får man betala för att man slarvat hela sommaren. Köp nu, betala senare. Lite lyxfällan över det hela.

I alla fall, jag kan se min rare husläkare le blitt och säga “Du vet, kortisonet hjälper inte så bra om man faktiskt inte tar det.” Rackarns karl, kunde han inte ha varit lite mer auktoritär? Så där så att jag hade någon att skylla mitt tonårstrots på, menar jag?

Vad har då allt detta med prematurer att göra? Jo, det ska jag tala om nu. Peta för allt i världen i era barn astmamedicinen, och hoppas på att de får en god vana för livet, så att de tar sina puffar oavsett hur de (tycker att de) mår.

Jag har lite ont i bröstkorgen nu när jag andas. Det är sååååå rätt åt mig. Jag vågar inte ens skriva hur länge jag har haft den här medicinen. Det skulle bli för pinsamt.

Read Full Post »

Om att gå vidare

Jag blev alldeles förvånad när jag läste vad jag själv skrivit för ett tag sedan. Den enskilt värsta händelsen i mitt liv – ett ”före” och ”efter” som alltid kommer att vara definitivt – beskrivet i neutral ton på fyra meningar, varav minst en är överflödig…

Mitt första barn föddes i vecka 34+4 pga oupptäckt preeklampsi som blev till eklampsi. Jag ramlade ihop, förlorade medvetandet och började krampa i mitt hem en vanlig lördagsförmiddag. Det blev ambulansfärd och akut kejsarsnitt samma dag. Bebin var tillväxthämmad.

När jag tänker tillbaka nu är det som om jag står på en hög höjd eller kretsar i helikopter långt ovanför det som hände. Jag kan se det, men allt är så smått, så smått. Inte oviktigt, inte alls, men väldigt avlägset. Jag visste inte att jag hade liksom passerat detta på ett så definitivt sätt. Varje gång jag förut har försökt beskriva det här har jag fastnat i detaljerna, en lukt, en känsla, en färg. Röster som pratar fast jag inte kan se något. Dramatiska, otäcka minnen. Nu bläddrar jag förstrött igenom minnesbanken, och visst ligger de kvar på sina hyllor, men de börjar bli lite dammiga, liksom… Inget som definierar min verklighet. Inget som skymmer allt annat.

Och ändå, när jag läste texten fick jag sån lust att lägga till ”Vi borde inte ha överlevt nån av oss.”. För det var ju så det var. Inte alls så där svalt som jag har skrivit.

Vad konstigt det är att se tillbaka och upptäcka att man har gått… vidare…

Read Full Post »

Höst

Jag trodde att den här hösten skulle bli värre. Jag har fasat ända sedan i våras. Varje morgon har jag tittat ut i ungskogen efter färgskiftningar, samtidigt som jag sagt till mig själv att det inte är dags än.

Hösten det året när Hannah föddes var så obeveklig. Jag bönade och bad, grät och skrek, slog mig blodig mot livet, men jag kunde inte vinna. När löven i björkdungen började gulna gav jag slaget förlorat. Jag gav upp. Jag skäms än.

För länge sedan, i en annan tid, var hösten min bästa årstid. Jag brukade hoppa i lövhögarna och gå barfota på den våta marken, trots att kylan brände mig som bara kallnad jord kan. Det var inte för att tvinga kvar sommaren, tvärtom! Hur skulle jag bättre ha kunnat hälsa henne välkommen, hon, den vackraste årstiden av dem alla?

Länge har jag bävat inför denna tid som inför en högrest drottning med domsspira i handen. Men nu, när löven sakta börjar släppa taget och samla sig i torra drivor på marken, finner jag mig i stället hänförd. Jag har inte ögon för något annat än den djupt turkosa himmelen som skymtar mellan skyar av gult. Färgskalan är bedövande, och jag andas in den lika girigt som en som aldrig smakat bergsluft förut.

Också vemodet är här. Jag längtar till fjällssidan. Ljungen, marken, de krypande björkstammarna, alla ropar de efter mig. Jag växte upp på klipporna vid havet, men inte förrän jag hade vandrat barfota i solvarmt myrvatten kände jag mig hemma. Tanken att jag i detta nu kunde ha bott på höglandet, om livet velat annorlunda, gör att halsen stockar sig.

Den här hösten värmer mig och väcker mig varsamt ur en lång sömn. Inget kunde vara mer välkommet.

Read Full Post »

Trauma-lingo

Oavsett vad för slags livsomvälvande händelse du har varit med om kommer det alltid att finnas folk som har foten i munnen och kläcker ur sig de mest häpnadsväckande saker. Här har jag försökt sammanställa ett litet lexikon, ett trauma-lingo, så att du ska kunna höra de fina tankar som gömmer sig bakom de mest bakvända uttryck.

Vad personen säger – vad du kanske hör – vad personen menar

Så stark du är! – Du är av ett annat virke än mig, jag hade gett upp direkt (som om det alternativet fanns!) – Så otroligt svåra saker du har fått gå igenom. Jag undrar hur du klarar av allt? Jag har svårt att tänka mig in i din situation.

Bäst som skedde – Det här är ju jättebra!/Rätt åt dig! – Jag hoppas att du kan finna någon sorts mening med att detta hände, eller i alla fall att något gott kommer ut ur detta i slutänden. Jag är glad att det åtminstone inte blev värre, det kunde det ju ha varit.

Gick det bra? – Aha, men det verkar ju inte ha varit så farligt, vilken tur! – Jag hoppas att allt är bättre nu än förut, för jag orkar bara med lyckliga slut, och kanske skulle du må bättre om du fokuserade på det här lyckliga nuet, och inte på gårdagen. Jag tror att jag måste rycka upp dig nu.

Oroa dig inte! – Det där är inte så viktigt att det är värt att fundera över! Sluta tänka som du tänker, dina tankar är dåliga och tjänar inget till! – Jag hoppas att det löser sig framöver. Jag vågar inte tänka att något skulle kunna gå fel. Du skulle nog må bättre av att tänka som jag. Jag vill trösta dig!

Så ska du inte känna! – Du är fel. Du till och med känner fel. Värdelös är vad du är. och totalt oviktig. – Så tolkar inte jag den här situationen. Jag tror att du överdriver lite. Om du var mer sansad skulle du också inse att dina känslor kanske inte riktigt har grund. Jag vill trösta dig så att du slutar känna så jobbigt!

De allra flesta kommentarer har alltså en gemensam mening, som lyder ungefär så här:

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men nåt måste jag ju säga, så jag försöker med nåt som låter ganska bra. Hoppas det blir rätt och att de förstår att jag försöker vara vänlig och stödjande efter bästa förmåga.

Det finns många fler saker man kan få höra. Gemensamt för dem är att de låter bra (för den som inte varit på den mottagande sidan), vi har alla någon gång dragit till med dem, och de kommer obetänkt.

Det är svårt för människor att möta en i sorgen och smärtan utan att känna sig som om de håller på att bli nerdragna i ett djupt hål själva – många blir rädda. Det är svårt att sätta sig in i någon annans situation – många missbedömer vad det är de behöver säga och göra. Det är svårt att se någon lida – många känner ett starkt behov av att trösta, och de tror att tröst är samma sak som att torka bort någons tårar och låtsas som att gråten också tagit slut. De förstår inte att sorgens väg bär till lyckan igen, i sin egen tid, och att man kan behöva hjälp att orka vandra den i stället för hjälp att se åt ett annat håll.

Många vill hjälpa. De vet bara inte hur. Människor menar inget illa. De försöker – ganska ofta i alla fall – att vara till tröst.

Read Full Post »

Stark? Nej tack!

”Va stark du har varit!”

Några har sagt så till mig på sistone, och av någon orsak har det retat mig. Jag har velat säga att det var inte som att jag hade något val, ingen frågade mig vad jag ville. Jag är inte en påfallande stark människa, åtminstone tror jag inte att det är så. Jag är en människa som släpptes ner i en situation där det bara fanns ett alternativ: att kämpa på. Dag som natt, månad efter månad. Det här var det liv som blev mitt, alldeles oavsett vad jag tror mig om att orka med eller klara av. Och efter mina förutsättningar har jag försökt göra så gott jag kunde, därmed inte sagt att jag inte hade kunnat välja annorlunda eller göra mer.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Det bara äter mig lite. Jag ville inte vara stark. Jag ville lägga mig ner och upphöra att existera. Men det alternativet fanns inte att kryssa i på tipslappen.

Read Full Post »

Leda

Jag satt fortfarande i intensivvårdssalen den dagen när det brann i centrum. Det var något fel på ventilationen. Vi vuxna hostade och mätkurvorna svajade åt alla håll. Barnen – till och med de krångelfria – mådde sämre, trots att kuvöserna var slutna.

Överneonatologen kom ner. ”Sätt CPAP på alla som inte redan har det”, sade han, ”så att de får ren luft. Hellre att de är missnöjda än att de slutar andas. Blir det värre än så här måste vi flytta dem.”. Jag såg framför mig hur långa rader av kuvöser kördes ut och flögs iväg över hela Sverige. Antagligen menade han bara till en annan avdelning.

Det var en av de få dagarna som stack ut från mängden.

Read Full Post »

Till dig som har barn på neo

Jag har varit på neo med tre barn. Jag har funderat lite över vad man som förälder kan behöva få veta, så jag sammanställde några tankar, utan inbördes ordning. Fyll gärna på med tankar, råd och tips!

Kom i håg att det är ditt barn och att du är viktig! Andra kanske hjälper till att ta hand om ditt barn, men du är en person som inte går att ersätta: ditt barns mamma eller pappa. Ditt barn känner igen din röst, din lukt, din beröring, även om det ibland inte känns så. Och i regel mår ditt barn allra bäst när du har det i din famn eller håller om det med dina händer. Ibland känner föräldrar sig utanför och utan uppgift i vården. Så är det inte! Din uppgift är att vara just förälder.

Barnen går inte sönder! Prematurer verkar ofta skörare än de är. Lita på att personalen kan bedöma det medicinska läget och att de kommer att säga till om något är farligt eller fel. Säger de att barnet mår bra hos dig så är det så!

Dokumentera! Ta bilder! Skriv dagbok! Många mobiltelefoner har fotomöjligheter, och kan filma. Använd dem! I efterhand tycker man alltid att man borde ha fotograferat mer och skrivit ner mer.

Blogga! Ett suveränt sätt att föra dagbok och samtidigt hålla kontakt med släkt och vänner. Kanske vill du ha två bloggar, en privat dagbok och en som är öppen för andra att läsa? Det finns många bloggfunktioner på nätet, några exempel är wordpress.com , blogspot.com , bloggagratis.se. Det finns också bloggfunktioner på många föräldrasajter. Förutom att få utlopp för allt som händer och hålla någon sorts kontakt med omvärlden får man ett minne för livet av neotiden.

Prata med de andra föräldrarna på neo! Inget är så befriande som att hitta människor som förstår vad man går igenom, och på neo duggar de tätt. Ni behöver inte bli bästisar, dela intressen (utöver barnen) eller ha något annat gemensamt överhuvudtaget, neoerfarenheten och känslan av att sitta i samma båt räcker långt. Och då och då hittar du en vän för livet.

Var rak och tydlig gentemot personalen. Personalen vill väl (de flesta i alla fall), men de är inga tankeläsare! Fråga det du undrar, det finns inga dumma frågor. Tala om hur du vill ha det – det är ditt barn, du bestämmer! Vill du:åka på permission med ditt barn trots vissa svårigheter? – Ta en dag på stan? – Gå ut på promenad med ditt barn? – Få veta vad som krävs för att ni ska få åka hem? – Åka hem? – Sova kvar? – Ha ett eget rum? – Göra hand- och fotavtryck? – Fotografera, filma eller på andra sätt dokumentera? – Lära dig att sonda eller ställa in apparaterna själv? – Vara ifred? – Börja amma? – Sluta amma? – Få hjälp med pumpningen? – Hitta till lunchrestaurangen? – Få en tydlig plan för den närmaste tiden?

Det finns otaliga saker som föräldrar kan fundera över, du är inte den enda som undrar. Fråga! Du behöver inte nöja dig med att bli bortviftad med att det du vill är helt omöjligt, begär en förklaring! Det finns alltid gamla stötar som säger nej till föräldrar i nån sorts uppfostrande syfte, men det är deras problem, inte ditt. Medicinska förklaringar gills. Tycka kan personalen göra på sin fritid. ”Vi har alltid gjort så” är en lika dålig anledning som ”Vi kom inte på nåt bättre” eller ”Här lever vi i forntiden”.

Frågor som du kanske vill ställa:

Vilka var med och tog hand om mitt barn? Vad hände? Hur gick det till? Varför blev det så här? Hur är läget nu?

Vad kan vi förvänta oss framöver? Vem är min kontaktperson? Hur fungerar avdelningen?

Vad ska hända för att vi ska få komma hem? Hur lång tid brukar det ta?

Praktiska saker:

Föräldrarum

Toa

Kök

Telefon

Mobil

Mat

Pentry

Pumpning

Pumprum

Amning

Vårdplan

Matplan

Sitta känguru

Tider, rond, skiftbyten

Anslagstavlor, scheman osv. Hur vet jag vem som har ansvar för mitt barn?

Read Full Post »