Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Skam

Idag satt jag i stillhet en stund. Det är något av en lyx, både mina händer och mitt sinne har varit upptagna med en lång räcka av arbetsuppgifter ett tag. Bäst jag satt där och bara var, drev en tanke in från havet och fångade min uppmärksamhet där den låg på strandbrinken.

Jag insåg att jag faktiskt skäms. Jag trodde inte att jag kände någon skam, men det gör jag. Jag känner mig underlägsen alla dessa kvinnor som inte blir dödssjuka och inte får sina barn alldeles för tidigt. Varför? Tja, jag kan antagligen utbreda mig över någon psykologisk förklaringsmodell om jag gräver lite i minnet, men jag avstår just nu, för det är långt bortom mitt syfte. Nästan alla som har varit med om trauman skäms i någon grad, det är varken konstigt eller oväntat, egentligen. Det som gjorde mig häpen var att jag inte har upptäckt det förrän nu.

Det kanske låter konstigt, men jag blev ganska glad. I samma ögonblick som jag fick syn på känslan var det som om något smälte bort, ett tryck över axlarna som lättade, en rynka i pannan som slätades ut.

Jag kan inte mycket teoretisk psykologi, egentligen. Men jag kan människor. Jag älskar människor. Jag skulle kunna tillbringa ett helt liv med att lyssna på dem, tala med dem. Och jag kan lukta mig till skam som en hund känner vittringen av färskt blod. Men inte hos mig själv. Det jag kan se så tydligt hos andra blir helt osynligt när det gäller mig själv. Det gjorde mig full i skratt.

Jag plockade upp skammen ur sanden. Jag tittade på den, noga, ur flera synvinklar. Jag bedömde den som irrationell, och såg också att den tagit mycket kraft att bära på. Jag bedömde den som omöjlig att slänga ifrån mig bara sådär, så jag stoppade den i fickan för att ägna den mer energi en annan dag, och gick vidare i tanken.

Antagligen får jag spänningshuvudvärk ikväll, jag känner hur min käkmuskulatur slappnat av rejält sedan i eftermiddags. Men jag känner mig… befriad. Det går åt rätt håll, det här.

Read Full Post »

Att välja lycka

Jag håller på med sista korrekturen före provtryck. Det kanske inte säger så mycket – mer än att arbetet går framåt – men så är det i alla fall.

När jag jobbar så intensivt med texten rörs förstås en hel del minnen upp. I några dagar har jag haft en speciell händelse i bakhuvudet. I korthet var jag väldigt illa däran. Dödssjuk, kan man säga. Och det kom ett ögonblick när jag liksom valde livet. Jag bestämde mig för att överleva, trots allt. Det beslutet har burit mig sedan dess.

Idag insåg jag att jag glömde en liten detalj den där dramatiska eftermiddagen. Jag glömde att välja lycka. Genom hela mitt liv har jag varit en påfallande glad människa. Jag har haft nära till tacksamhet och lätt för att glädjas. Förr gick det sällan en dag utan att jag förundrades över livet, som är häpnadsväckande i all sin enkelhet. Men någonstans på vägen tappade jag fokus och gick från liv till överlevnad.

Idag har jag bestämt mig för att revidera mitt val. Jag väljer livet OCH lyckan.

Jag vill inte påstå att jag är hemma än, det är en bra bit kvar. Men idag har jag angjort en god hamn.

Read Full Post »

Avslut

Jag har läst ikapp, sådant som jag skrev innan jag blev inlagd med Hannah, sådant som handlade mest om katastrofförlossningen med Noah.

Jag hade glömt alla de där kloka sakerna som jag egentligen vet. Jag har nog delvis tappat bort mig själv i allt detta. Jag inser nu, när jag läser den välbalanserade, kärleksfulla, lyckliga Tinas ord, att jag är långt ifrån färdigbearbetad, som jag faktiskt hade börjat tro nu på sistone. Jaja. Perspektiv är alltid nyttigt. Jag har hopp om livet.

Som en sorts avslut på Noahs förlossning: Till slut blev det så att den där läkaren, hon som jag verkligen avskydde efteråt, blev att ha hand om mig de sista dagarna av graviditeten med Hannah och till slut beslutade om snitt. Och hon visade sig vara riktigt trevlig, proffsig, inkännande… Inte alls sån där som hon var när jag träffade henne senast. Och på något sätt hjälpte det mig att se en annan bild av henne.

Jag tycker fortfarande att hon gjorde, och hade, fruktansvärt fel. Men nu är hon också en person som jag tycker om och uppskattar för andra kvaliteer. Nu kan jag tänka att visst, hon gjorde fel. Och nej, jag är inte nöjd eller tacksam eller det minsta glad över det som hände. Men hon hade kanske en dålig dag. Kanske var hon trött. Antagligen ruskigt stressad, mina värden var inte att leka med den där gången. Jag ursäktar henne inte. Men i stället för att se en schablonbild, en OND människa, kan jag se en helhet. Och det känns bra. Väldigt, väldigt bra.

Tänkte att ni kanske ville veta.

Read Full Post »

Köpslåendet

Idag slog det mig hur ofta jag försökte köpslå med livet när Hannah var liten.

”Om hon stannar en dag till i magen ska jag vara nöjd sedan.”

”Om hon bara kommer ur kuvösen ska jag inte klaga ett dugg över pumpningen.”

”Om jag bara pumpar lite oftare så MÅSTE amningen börja fungera.”

Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst att köpslåendet är en del av en krisreaktion, något mellan förnekelse och acceptans.

Jag försökte googla men hittade inget. Kanske är det bara jag som tänkt så här. Gott så. Jag tycker om att se det som hände ur nya synvinklar. Så småningom räknar jag med att ha en mer fullständig bild.

Read Full Post »

Ömma punkter

Alla människor har sina ömma punkter. Jag har min levernoja.

När man har en grav havandeskapsförgiftning – med ordentlig hjärnpåverkan till på köpet – är det fullt logiskt, ja till och med sunt, att ha total kontroll på hur levern känns. Om den lägger av är det nämligen mycket, mycket bråttom. Men när ens barn i alla fall okorrigerat närmar sig ett och ett halvt år, då börjar det bli lite löjligt att hoppa högt över varje känning i levertrakten.

Levern är rätt stor. Vi pratar om ett område som motsvarar ett större juicepaket inklämt under revbenen på höger sida. Till råga på allt finns det andra strukturer som hör ihop med den och ligger alldeles intill den, till exempel går en nerv strax under levern som, om den kläms åt, kommer att ge smärtor i höger axel. Magmunnen och gallan är andra närliggande ställen som kan ömma så att man tror att det är i levern man har ont, för att inte tala om livmodern (om man är gravid alltså) och revbenspaketet. Det hela är mycket fascinerande.

Under åren har jag lärt känna min lever väl. Jag vet var gränserna för den går, hur den ska bete sig och vad den inte ska göra. Den ska till exempel inte trycka mot ryggen så att det känns som om någon lägger sin hand mot ens rygg fast från insidan. Så har jag nämligen haft det månader i sträck. Den ska inte mola, inte heller hugga. Småstickas kan den få göra, fast helst inte regelbundet. Att den håller sig undan från axelnerverna är också önskvärt, även om just den biten är extra fascinerande eftersom smärtan den åstadkommer i axeln är som att trycka på en knapp, på, av, på, av, på, av. Fast med längre intervall, förstås.

Framför allt ska levern inte bränna som eld och kramp i kombination. Inte för att det är ungefär så o-bra som något kan bli, utan för att i det läget har man så ont att smärta i sig har blivit ett meningslöst begrepp och man har varken energi över till att önska sig döden eller be om morfin. Fruktansvärt. Till på köpet spyr man som en räv.

I natt vaknade jag med ont i revbenen. Jag har väl legat konstigt, Hannahpannah är förkyld och vill amma ungefär med 30 sekunders mellanrum, det gör sitt till för liggkomforten. I alla fall, tror ni att min första tanke var ”Aj, mina muskler”? Det var den inte. Min första tanke, innan jag knappt vaknat till, var ”Aj, är det levern?”.

Touché. Ett-noll till levern.

Over and out från hypokondrins högborg.

Read Full Post »

Önskan

Stanna ett tag

det är allt jag vill

ge mig en dag eller två att begripa

Stanna, bli kvar här en liten stund

gå inte nu, gå inte än

Ett enda andetag till här på jorden

Jag ska aldrig begära något igen

Read Full Post »

Ensam kvar

Jag minns den där känslan av total övergivenhet som infann sig när de sista långliggarna åkte hem. Det var lite som att se sistaårsstudenterna ta examen och veta att nu, nu är det bara vi kvar, med skillnaden att när man väntar på examen har man en hyfsat god uppfattning om hur lång tid som är kvar. Som prematurförälder vet man ingenting sådant, man hänger helt i luften.

Det var med blandade känslor jag sade hejdå. Vi hade gråtit och skrattat, suttit gråbleka och tysta vid frukostbordet, bevittnat hjärtstillestånd och matstrul, lunchat tillsammans, vaktat varandras barn… På någon vecka försvann de allihop, och bara jag och Hannah var kvar. Ja, det fanns ju fyra nya familjer också, med ganska sent födda barn, som kommit in under samma tid. Jag kände inte någon av föräldrarna, hade knappt ens sett dem.

Lite glädje lyckades jag uppbåda för de andras skull när de fick åka hem, men sedan! Jag minns hur jag satt i föräldrapentryt och bara tittade in i väggen. Ynklig och ensam. Efter tre månader på sjukhuset kände jag ingen. Och var den enda stammisen.

Fem barn på hela avdelningen, det var surrealistiskt. Tre (obligatoriska) sköterskor på IVA-delen slogs om vem som skulle få mata de två inskrivna IVA-barnen. Jag tror inte att det var någon mer i mitt rum, ingen jag minns i alla fall, ingen som blev kvar mer än någon dag. Det var lugnet före stormen. Veckan därpå var det nio barn i varje sal och det fanns inte en ledig värmesäng att uppbringa på hela sjukhuset.

Ja, det kom nya barn med nya föräldrar, som hann åka hem och ge plats för nya barn med nya föräldrar, som också hann åka hem innan vi slutligen lämnade sjukhuset. Men jag hann inte lära känna några fler långliggare. Vi var de sista.

Read Full Post »

Rösta du också!

Jag har satt ihop en helt ovetenskaplig omröstning för att se hur länge prematurer blir kvar på sjukhus egentligen. Välkomna in och rösta på http://www.polldaddy.com/s/84F095597A62C75A

Read Full Post »

Till nästa barn ska jag inte

För en gångs skull ska jag inte skriva något i en tråd på ett forum där jag hänger lite oftare än strikt talat är nyttigt. Det beror inte på att jag saknar uppslag till saker att skriva, inte heller på att mina tankar inte skulle vara välkomna. Snarare är det väl så att jag inte känner för att bryta den trivsamma stämningen av fredagsmys och softa-i-soffan som infunnit sig där i tråden jag tänker på. Jag sabbar stämningen här i stället

Uppslaget är ”Till nästa barn ska jag…”. Ok, kör för det, jag spånar fritt. Till nästa barn ska jag… inte ha slipat på min föräldrastil. Till nästa barn ska jag… inte vara mer redo att möta den där lilla individen. Till nästa barn ska jag… inte ändra nåt just alls…

Nä. Så illa är det. Jag kommer mig inte ens för med att försöka att tänka ut vad jag skulle kunna tänka mig att kanske, eventuellt ändra på i händelse av ännu ett barn. Jag kommer aldrig att kunna säga till mig själv att med nästa barn ska jag åka hem från BB samma dag, bära 24 timmar om dygnet i sjal, gå på babybio eller till badhuset.

Till nästa barn ska jag inte ändra nåt alls. För det blir inget nästa barn, varken nu eller i framtiden. Aldrig mer, inte för någon belöning, mitt nej är fullständigt och oåterkalleligt. Jag gör aldrig om den här resan igen, och vetskapen om det är så skön att den inte riktigt går att göra rättvisa i ord.

Jag kommer aldrig mer att vakna med sprängande huvudvärk och fingrar som går att missta för tjock kycklingkorv. Aldrig mer ha svårt att hitta ett sätt att ligga på där levern inte skaver mot revbenen i ryggen. Aldrig mer planera begravningen för ett barn som bara inte får födas än, men ändå kanske måste det, och aldrig någonsin igen behöva vänta som med en pistol mot huvudet i 119 långa dagar – och nätter – på att få höra att läget är kritiskt och att barnet måste ut. Nu.

Och jag sörjer det. Det gör jag.

Read Full Post »

Upp på barrikaderna igen…

Jag har idag fått en skriftlig förfrågan om jag vill delta i en studie om amning under och efter neonataltiden. Mina spontana tankar i tur och ordning var

1. Jag kastar den och vägrar prata med avdelningen om amning öht
2. Jag är ändå så okaraktäristisk så det är väl bäst för alla om jag inte deltar i nån studie
3. Det är ju iofs personer som redan har hört hela vår historia som utför studien
4. Jag MÅSTE delta, vare sig jag vill eller ej, för detta får ALDRIG NÅGONSIN HÄNDA NÅGON MAMMA IGEN!!!!!

Jag känner mig som en flaska kolsyrat som pyser över bara man gläntar lite på locket.

x ?

Jag håller på att tänka ut svar på den sista frågan nu. ”Om du har synpunkter på hur vården kring amning sett ut under vårdtiden […] får du gärna skriva dem här:”

Jag räknar med att det blir ett tiotal A4-sidor. Blä.

Read Full Post »

Inte längre

Tvärsäkerhet var något jag kunde kosta på mig innan mitt liv gick sönder.

Ja, det var bara det jag ville säga. Tack för ordet.

Read Full Post »

Jag lever som i ett angränsande rum

Sorgen fungerar så

Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva

Man har lindat in alla knivar i varma handdukar

För att vara, som det heter, på den säkra sidan

Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död

Man är fri men inlåst

Det går inte att byta rum

(Marcus Birro, Svarta Vykort)

Jag brukar inte behålla böcker, jag samlar inte på något. Men jag har behållit Marcus Birros ”Svarta vykort” sedan jag läste den strax efter att den kom ut. Den gången väntade jag på att mitt barn skulle dö, att det skulle kunna gå på något annat sätt vågade vi inte tro. Nu står den på bokhyllan bland en liten rad utvald litteratur som bestått provet och fått stanna kvar. Då och då tar jag ner den och letar efter några speciella ord. Idag sökte jag rätt på citatet ovan.

Av alla de saker jag har lärt mig är detta om de parallella verkligheterna och den totala ensamheten en av de värdefullaste, om än också en av de mest chockartade. Tack Marcus, för dina ord. De räddade inte bara ditt liv utan även mitt.

Jag upptäckte också när jag klickade mig runt att Jonna och Marcus väntar barn igen. 700 gram väger deras mini nu. Underbart!

Read Full Post »

Via Dolorosa

Via Dolorosa, smärtans väg. Namnet på pilgrimsleden i Jerusalem kommer för mig där jag sitter och kör bil, på väg upp till sjukhuset för att ordna med prematurföreningens stödträff. Nästan reflexmässigt vill jag svänga in på bussgatan där jag åkt så många tidiga mornar och sena kvällar medan jag pendlade till neonatalen. Jag intalar mig att motorvägen går fortare, men egentligen är det mest för att slippa den där utsikten som jag känner alltför väl. Och tankarna som kommer på köpet.

Egentligen skulle jag ha handlat hemmavid, men till slut hamnar jag på stormarknaden alldeles bredvid sjukhuset. Jag går in med viss bävan. Det är alltid en smula surrealistiskt att komma tillbaka och minnas att här, här stod jag och bläddrade bland dagböckerna en dag, och där borta, där satt jag och vilade en stund innan jag mödosamt gick tillbaka till avdelningen igen. Konditionen var inte på topp efter två månader i sängen; desto större orsak att promenera.

Till mitt stora förtret upptäcker jag att de flyttat hyllan med nötter, får de göra så? Möblera om bland mina minnen på det där oförskämda sättet?

Jag tar vägen genom sjukhusparken, platsen som var ett surrogat för min älskade trädgård hela den där sommaren och hösten. Det är isigt på de smala gångarna. Så mycket bättre. Mina fötter hittar den här vägen av sig själva. När jag sneddar förbi dammen slår det mig att jag börjat att haka upp mig på petitesser i vardagen. Sådant som att någon inte torkat bordet, eller att tvätten letar sig ut på hallgolvet. Banala saker som jag lovade dyrt och heligt att aldrig, någonsin bekymra mig om igen. När livet är hotat får sådant helt andra proportioner. Mer riktiga proportioner, tänker jag, och säger strängt till mig själv: ”Kramas mer, städa mindre.”.

Den snabba vägen går över bussgatan, och jag har lite bråttom nu. På övergångsstället möter jag en kvinna som har ”patient” skrivet över hela sin uppenbarelse. Mycket riktigt sitter ett sådant där förhatligt band runt hennes ena handled. När det var jag som hade det där bandet var det nästan som en trygghet. Det känns länge sedan nu. Det börjar regna, kalla stänk i ansiktet väcker mig tillbaka till nuet.

Det är varmt i huvudentrén, sorlet av röster känns tröstande och välkomnande. Jag har alltid tyckt om lukten av sjukhus. Andra kanske inte skulle kalla det hemtrevligt, men det gör jag. Jag tar genvägen förbi centraloperationens hissar för att hinna in på antenatalen och påminna om att vi har möte nu. Sedan bär det raka vägen ner till neonatalavdelningen. Dubbeldörrarna ser ut som de alltid har gjort; älskade, hatade.

Jag tvekar, ska jag ta huvudingången eller bakvägen? Jag kommer fram till att det spelar mindre roll, och går in genom stora ingången ändå, fast jag egentligen är mer bekväm med sjukhusets bakgator. Nästan automatiskt spritar jag händerna ända upp till armbågarna (varför har jag långärmat på mig?) och tar huvudkorridoren bort mot barnsalarna. Jag stannar många gånger innan jag är framme, jag vill hinna hälsa på alla, det var länge sedan sist. Vemodet har gett med sig, och jag ser fram emot dagens samtal med föräldrarna som ligger inne nu.

Via Dolorosa, smärtans väg. Man skulle kunna se det som en sorts avancerat självplågeri. Jag väljer att tänka på det som en stund av andakt. Varannan månad är det min tur att för en stund förlora mig helt i minnena. Det är bra. Det kanske inte låter bra, men det är det.

Read Full Post »

Ånger

Det är inte mycket jag ångrar, men det finns en sak.

Den unge ST-läkaren var inte alls provocerande, tvärtom, han hade snälla hundögon och ”jag förstår dig!” skrivet över pannan. Och så bet jag huvudet av honom. Gjorde ner honom totalt med bara några få ord. Han hade fel och jag hade inte sovit på tre dygn, men jag borde ändå ha hejdat mig.

Det finns många möten jag inte ångrar; när jag någon gång ser tillbaka önskar jag på det hela taget oftast att jag gått hårdare fram. Som proffspatient hade jag min egen agenda att följa. Det var absolut nödvändigt att genomdriva vissa saker, för mitt barns skull, och fastän jag inte är en otrevlig människa i grunden hälsade jag med glädje tigermamman välkommen. Min egen kraft var sedan länge uttömd.

I och för sig skickade den stackars läkaren sedan sin överläkare from hell på mig, så vi kanske är kvitt, men ändå. Jag har lekt med tanken att om jag någon gång får syn på honom borde jag springa ifatt honom i korridoren och be om ursäkt. Det är nog ingen idé. Jag tror inte att han ens minns mig.

Bland döende bebisar och föräldrar med glasartade ögon stod jag säkert inte för det mest plågsamma minnet från den dagen. Men kanske för det onödigaste. Och jag ångrar mig.

Read Full Post »