Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2008

Två år

För snart två år sedan visste jag att jag var gravid. Jag gladdes åt att statistiken på alla sätt talade för en hyfsat normal graviditet och ett fullgånget barn. Så blev det inte. I skarp konstrast mot all forskning och statistik fick jag en sån där graviditet som det skrivs fallbeskrivningar och rapporter om, en variant som kommer i ett par exemplar i hela världen. Ingen är mer förvånad än jag över att det gick så bra som det ändå gjorde (lägg märke till att jag numera använder det förhatliga b-ordet igen!).

Jag har läst det jag skrev för ett och ett halvt år sedan, och lidit nästan mer än jag gjorde då, för i mina ord har det stått oerhört klart hur sjuk jag faktiskt var. Så tidigt. Så länge. På vissa sätt är det svårare att minnas än det var att faktiskt uppleva. Jag har ställts inför min egen dödlighet mer än en gång. Jag trodde att jag hade överlevt min värsta mardröm redan innan allt detta började. Det var optimistiskt av mig.

Jag har tillbringat månader i sträck till sängs och trotsat alla sannolikhetslagar. Jag har bott vid en kuvös, och utan problem somnat för natten bredvid okända människor som fanns där enkom för att övervaka mitt barn. Eller mig. Jag har tillbringat flera månader på sjukhus, och det är värre än det låter, i synnerhet när man börjar bli frisk igen…

Jag har ammat en bebis som sett i retrospektiv faktiskt inte kunde ammas och knappt borde ha kunnat äta själv, än mindre behålla maten (när sov jag egentligen?). Jag har slagits mot sjukvården med en frenesi som förvånat till och med mig själv, och jag har fått rätt! Jag har insett att jag inte bara borde utan faktiskt numera vill bli läkare, och jag har våndats över att vilja det, för sett i relation till mina upplevelser är det fortfarande en ytterst komplicerad fråga.

Och nu har jag skrivit en bok. ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Det är en subjektiv bok. På vissa sätt skoningslös. Det är inte den sortens bok jag någonsin skulle ha trott mig själv om att skriva. Men jag gjorde det ändå. Livet blir så mycket mer än man har tänkt sig, inte sant?

Två år av mitt liv har passerat, och vissa dagar har jag nätt och jämnt haft näsan över vattenytan. Nu vänder jag snart blad, inte från utan till. Jag vänder blad till ett nytt kapitel i livet, till något helt nytt och okänt. Det känns spännande. Och lite läskigt.

Read Full Post »

Händer

Han hade så stora händer. Han kanske var stor för övrigt också, eller förde sig i alla fall på ett respektingivande sätt, men de där händerna. De var enorma. Särskilt som barnet bara vägde drygt två kilo.

Jag måste säga att jag var lite rädd. Han verkade så barsk. Jag hade sett hur sköterskorna svärmade runt honom, intensivt lyssnande, och hur de nästan slogs om vem som skulle få springa efter det ena eller det andra. Han utövade en sällsam makt. Också på nära håll kunde man märka att han var van att bli åtlydd. Men han pratade inte mycket nu. Kanske var det av hänsyn till prematurbebin.

Han började plocka med kläderna. Barnet var inte litet längre, inte lika litet som det varit i alla fall, men ändå. Att klä av ett sovande spädbarn så fjäderlätt att det inte ens reagerade, det rimmade illa med denne bistre man och hans grova händer. Det borde inte ha kunnat ske, ändå såg jag det.

Han arbetade snabbt. Stetoskop, hjärta, lungor, höfter, reflexer… Barnet vaknade visserligen till, men var förnöjt till och med när det släpptes bakåt för en kort sekund. Det gav inte ett ljud ifrån sig.

”Det är foten som gör det”, sade han plötsligt till mig, tyst men vänligt, ” de brukar tycka om när man håller dem om foten.”

När han talade var det som om rummet lystes upp och jag förstod med ens varför hela avdelningen beundrade, ja nästan dyrkade, denne man. På avstånd kunde han te sig nog så skräckinjagande, men så här på nära håll var han omöjlig att inte älska.

Read Full Post »

*ynk* och en fråga

Får jag tycka synd om mig lite? Sitter här med migrän sedan i eftermiddags och den tycks inte ge med sig. Jag har en ovanlig form av basilarismigrän, så jag har tack och lov inte speciellt ont i huvudet, men resten… Lätt afatisk ska jag inte plåga er med obegripliga beskrivningar, men halva min kropp är domnad, världen gungar, jag känner mig ganska åksjuk och mitt huvud bultar i takt med jag vet inte vad. En atlantångare, kanske?

Orden och ansiktsseendet försvinner visserligen, men jag blir desto mer musikalisk under mina anfall. Absolut gehör är bara ett par snäpp bort. Man får ta det onda med det goda. 🙂

Jag har läst att migrän är en riskfaktor för havandeskapsförgiftning. Fler HFare med migrän här? Upp med handen bara, var inte blyg, ett litet ja/nej i kommentarerna för statistikens skull!

För länge sedan hade jag betydligt värre besvär än så här, faktum är att jag kunde inte ens stå rakt av yrseln. Men då läste jag nåt om hjärnan som jag inte ens ska försöka återge i mitt nuvarande tillstånd, och i en månad eller så gick jag till lekplatsen och gungade och snurrade. Sedan dess fungerar jag hjälpligt. Det är inte roligt, men det går. Om det där gick att förstå (vilket jag inte vet säkert innan anfallet gått över) så kanske någon får ett litet tips i alla fall!

Åter till sängen!

Read Full Post »

En bra läkare

Vad kännetecknar en bra läkare? Finns det någon gemensam nämnare, en enskild faktor som är skillnaden mellan ”utmärkt” och ”mindre bra”? Jag har mött dem i hundrapack, bokstavligt talat, och jag har funderat mycket över det.

Handlar det om självsäkerhet? Eller om förmågan att förstå andra? Att patienter förväntar sig kompetens och teknisk skicklighet är väl tämligen självklart, likaså att läkaren bör vara förtroendeingivande och hyfsat vänlig. Men mer då?

Jag har inte hittat någon särskild personlighetstyp som utmärker de bra läkarna, tvärtom. De har varit utåtriktade eller tillbakadragna, har skrattat högt och länge eller smålett försiktigt. Varken i ålder eller kön har jag funnit något förutsägbart samband, inte heller i grad eller erfarenhet så att en överläkare alltid är överlägsen sin underläkare, eller ultraspecialisten den mindre specialiserade kollegan.

Det finns egentligen bara en sak de haft gemensamt allihop, något som skilt ut dem från de andra och höjt dem över mängden: De har varit närvarande. De har funnits där på riktigt, så att det har varit en annan människa i rummet och inte bara en spelad roll. Jag kan minnas ett antal tillfällen när det måste ha kostat dem oerhört, att stanna i situationen och inte gömma sig bakom en vit rock och en namnskylt.

Det är sån jag vill bli. Det är det jag vill vara.

Read Full Post »

Läkarvåndor

Jag har gått igenom faserna. ”Inte jag”-fasen, den tog upp en lång period av mitt liv.

”Inte ska väl jag…”
”Det är för svårt…”
”Jag vet inte om jag kan…”

Livet har lärt mig ett och annat om vad jag kan och räcker till, och numera viftar jag bort de där tankarna, som en ko slår bort flugor med svansen ungefär. Jag är rackarns bra på det jag gör. Att jag inte skulle klara av läkarutbildningen eller det medicinska är en helt absurd tanke. Den saknar verklighetsförankring. Så den har jag avfärdat.

”Vill inte”-fasen var också ganska lång. Under hela min uppväxt tog sig människor friheten att ha åsikter om mitt yrkesval. Surmulet kunde jag säga saker i stil med: ”Att man KAN betyder inte att man faktiskt VILL, och har jag ingen lust att rädda världen så är det helt upp till mig att låta bli!”. När de hade gått sin väg tänkte jag att det där, det fick andra sköta. Andra som var intresserade av att jobba ihjäl sig för att kanske, eventuellt kunna rädda några liv och förbättra några andra.

När mina barn i en inte alltför avlägsen framtid säger likadant (och det kommer de säkerligen att göra) kommer jag att betrakta det som bortskämt tonårstrots. Så tänker jag i alla fall på det numera, därmed inte sagt att man måste ägna sitt liv åt annat än man vill bara för att man råkar ha höga betyg. Själv har jag insett att jag behöver inte vilja rädda världen, jag behöver bara vilja ägna mig åt något som jag gillar jättemycket, och vilja göra ett bra jobb med det.

Äckelfasen var kort men intensiv. Kroppsvätskor, infektioner, sår, operationer och… döda kroppar… ”Lilla hjärtat”, sade min pappa, ”man vänjer sig.” Och han skrattade. Otroligt nog blev jag lugnad. Han har haft den effekten på mig så länge jag kan minnas (fast han märkligt nog inte fick vara med på kejsarsnittet när jag föddes, utan bara hade lov att… obducera!).

Just nu går jag igenom mina upplevelser i huvudet och försöker se mig själv på andra sidan bordet. Kan jag verkligen göra det där? Kan jag säga till en mamma att hennes barn antagligen inte kommer att överleva, att det inte finns något mer jag kan göra? Kan jag göra fel och ändå leva med mig själv när mitt skift är slut? Jag behöver egentligen inte ens fundera för att besvara den frågan: Ja. Jag kan det. Och just därför, helt oinbjuden, kommer en ny, otäck tanke: Vad är jag för en människa egentligen?

Read Full Post »

På våren 2007 väntade jag vårt fjärde gemensamma barn, en bebis som var hett efterlängtad. ”Det här blir det sista barnet”, hade vi sagt, ”efterrätten, den som ska få vara yngst livet ut.”

Havandeskapsförgiftning, pre-eklampsi, är en graviditetskomplikation som vissa får, oftast bara med första barnet. Jag hade haft det med de tre andra barnen, men mått bättre och bättre för varje gång (precis som man brukar göra), och fast de två första barnen föddes sex-sju veckor för tidigt gick jag till och med över tiden den tredje graviditeten. Självklart fanns tankarna på att jag antagligen skulle få en lätt havandeskapsförgiftning igen där, men de var lätta att avfärda och handlade om ett övergående och i princip ofarligt besvär i slutet av sommaren, som var en hel evighet bort. Jag såg fram emot en lång och komplikationsfri graviditet med några veckors vila framåt högsommaren för att hålla blodtrycket i schack, eftersom bebin var beräknad till den elfte september. Att jag skulle kunna bli lika svårt sjuk som jag varit med vårt första barn, eller till och med sjukare, fanns inte med på världskartan.

I vecka 13 hände något totalt osannolikt: jag började visa tydliga symtom på havandeskapsförgiftning, och det mer än tio veckor innan den formella diagnosen kan ställas. Vartefter veckorna gick mådde jag sämre och sämre. Jag fick huvudvärk, svullnad, flimmer för ögonen och kräkningar som ofelbart följde på till exempel starkt ljus eller lågfrekventa ljud. Jag blev också vimsig och glömsk och stördes enormt av en mängd små saker, som suset av björkdungen utanför mitt sovrumsfönster eller att se klädhögar med kläder i olika färger på väg till sina respektive garderober. Volymkontrollen för alla mina sinnen var uppskruvad till max, och det enda jag kunde göra var att hålla mig så stilla och ifred som möjligt för att överhuvudtaget orka fungera.

I vecka 20 blev jag motvilligt sjukskriven och ordinerad sängvila med stränga order att åka in till sjukhuset vid minsta försämring. Då hade labproverna hunnit ikapp mitt övriga mående, och jag hade protein i urinen, högt blodtryck och början till förändrade levervärden. Mina värden i vecka 20 motsvarade hur jag hade mått alldeles innan förlossningarna med mina andra barn, så det var ingen uppmuntrade information. I vecka 20 är det inte möjligt att rädda för tidigt födda, först runt vecka 22-23 har barn en chans att överleva med dagens teknologi.

När jag sade att jag inte ville få en prematur igen brukade människor omkring mig svara med varianter på ”Det går nog bra för barnet ska du se.”. Efter vecka 27 sådär var jag övertygad om att det skulle gå förhållandevis ”bra” för barnet, men jag ville fortfarande inte få en prematur. Jag visste att jag skulle behöva gå igenom den kaotiska upplevelsen att föda för tidigt, ligga på neo, komma hem med ett annorlunda barn och försöka hitta tillbaka till mitt liv en gång till! Det var bara de andra prematurföräldrarna som förstod helt och hållet vad jag syftade på. Att föda ett barn för tidigt när man har varit där förut är lite som att få maginfluensa på returen också: det är inte roligare än första gången, även om en ljuspunkt är att man vet i stort vad man har att vänta sig.

Mirakulöst nog blev jag bara långsamt sämre, inte alls så fort som jag har blivit med de andra barnen. Att jag tillbringade större delen av dagarna i min säng med fördragna gardiner hjälpte nog till. Hannah föddes i vecka 30+0. Då hade jag hunnit vara inlagd på sjukhus i ett par veckor, innan mina världen tippade över en natt bara. Att gå till vecka 30 var så mycket längre än jag någonsin hade vågat hoppas på att jag aldrig oroade mig särskilt för hur barnet skulle klara den första tiden. Hannah mådde mycket riktigt bra när hon föddes, och bortsett från en del skumpigheter i början klarade hon sig medicinskt sett mycket, mycket bra, även om det naturligtvis fanns många orosmoment, som det ju ofta gör med prematurer.

Men neonataltiden drog ut på tiden. Från att ha mått bättre och bättre började Hannah må sämre igen. Något var fel med hennes sugande, hon fick inte till amningen och själv kunde jag nätt och jämnt pumpa ur bröstmjölk; pumpandet som jag förr om åren haft så lätt för ville konstigt nog inte alls fungera. Jag fick ett minst sagt varierande bemötande kring våra ansträngningar att få amningen att fungera. Den vanligast förekommande teorin var att eftersom jag ”hade för lite mjölk” var det bäst att ”ge henne nappflaska så att ni kommer hem någon gång.”. Detta huvudlösa mantra fick jag kört i halsen på mig så många gånger att jag till slut var tvungen att totalvägra nappflaska innan någon ens stannade upp för att fundera över de många orimligheterna i resonemanget (Jag har t ex ammat två barn samtidigt, och Hannah blev totalt utmattad bara av att försöka svälja själv en liten stund).

Nu är det så att jag råkar vara medlem i Amningshjälpen, en ideell organisation som arbetar med att sprida information om amning och tillmatning av barn. Jag umgås regelbundet med amningsrådgivare och har flera personer i min närhet som är ”experter”, förutom min egen erfarenhet av då sammanlagt sex års ammande av tre olika barn. Jag visste mycket väl att de påståenden jag regelbundet fick körda i halsen av diverse förståsigpåare på neo inte bara var oförskämda utan också direkt felaktiga. Eftersom jag kände till att det mesta handlade om gamla myter och föreställningar var det svårt för mig att känna något förtroende för att avdelningen skulle kunna hjälpa oss. Så fort vi fick permission mobiliserade jag i stället bekantskapskretsen för att försöka hitta förklaringen till Hannahs sug- och sväljsvårigheter och vi lyckades få bukt med dem lite i taget. (Ändå dröjde det nästan tio månader innan en öron-näsa-hals-läkare konstaterade det största problemet; han tittade i hennes mun och sade att med den formen på gommen – ”high arched palate” eller ”högvälvd gom” på svenska – skulle det vara mycket svårt för henne att amma, för hon ”får svårt att suga utan något mothåll”.)

Bara någon månad efter att vi blivit utskrivna från sjukhuset vaknade Hannah en natt och kunde inte få luft. Hon hade fått en RS-infektion och hon blev snabbt så sjuk att hon behövde intensivvård. Vi blev inlagda på sjukhus igen, denna gång på en barnavdelning. Jag har inte så mycket gott att säga om den vistelsen, tyvärr. Barnavdelningen ville att jag skulle amningsväga på en våg som inte gick att nollställa och som inte visade differenser på 20-30 gram, de visste ingenting alls om prematurer och droppen var när de ”upptäckte” att Hannah gick upp för långsamt i vikt (vilket var orsaken till att vi på eget initiativ vägde henne på BVC minst två gånger varje vecka, och hade varit väldigt enkelt att bara fråga om). För att göra en lång historia kort beskyllde de oss för att inte ge henne tillräckligt med mat.

Att vi bara veckan innan upptäckt att Hannah var äggallergiker och uteslutit ägg ur min kost, varpå hon mirakulöst slutat kaskadkräkas, fått en väldig aptit och gått upp nästan tre gånger så fort i vikt som förut (innan RS-infektionen sänkte henne totalt och gjorde så att hon gick ner i vikt innan de slutligen bestämde sig för att sätta sond), det kunde inte ha något med saken att göra, utan alltihop berodde på att jag var en amningsfanatiker och inte förstod att ”barn är olika”, ”vissa kan inte ammas” och ”hon blir för trött av att suga på bröstet som napp”. Jag har aldrig blivit så förvånad, ytterligt kränkt och så illa berörd i hela mitt liv, och jag vill inte ens tänka på vad sådana påhopp skulle ha gjort med en mindre påläst och självsäker mamma. När jag gång på gång sökte hjälp för Hannahs ätande var det ingen som lade två strån i kors för att hjälpa henne, men när det ordnat till sig och äntligen såg ljusare ut skulle de nödvändigtvis börja greja med henne. Det slutade efter några veckors öppet krig med att vi fick komma till en annan läkare, som tittade på kurvorna och skickade hem oss eftersom hon gick upp så fint i vikt (i genomsnitt ca 300 gram i veckan…)!

När vi äntligen kom hem letade jag i bibliotekets hyllor efter böcker om föräldrar till för tidigt födda. Jag hittade inte mycket. Det fanns böcker om för tidigt födda barn, som ofta var ganska detaljerade i att beskriva olika tillstånd och behandlingar, men knappt någon nämnde föräldrarnas tankar och känslor mer än i förbigående. Det fanns böcker som liknade den jag sökte för andra patientgrupper, men i prematurhyllan ekade det tomt.

Jag skrev, min vana trogen, mycket om mina erfarenheter, och så småningom delade jag ut en del texter så att andra prematurföräldrar kunde läsa. Gensvaret jag fick var överväldigande. Jag började inse att boken jag sökte fanns inom räckhåll, i min och Hannahs historia. Och utan att egentligen besluta mig för om det var bra eller dåligt skrev jag en bok. En bok som kunde ha blivit hur lång som helst och tagit resten av mitt liv, om jag inte ganska abrupt bestämt mig för ett slutdatum: Hannahs beräknade ettårsdag, då hon var lite mer än 14 månader, skulle det bli dags att sätta punkt.

Så blev det också. Men själv står jag fortfarande i häpnad; av mina tankar blev det en bok, och en stor apparat kring det!

Jag är medveten om att jag ibland är provokativ och stundtals helt onyanserad när jag skriver om våra erfarenheter. Det är med flit. Fantastiska saker görs inom neonatalvården idag, sådant vi bara kunde drömma om för tio eller femton år sedan, och trots detta, trots de otroliga förutsättningarna som finns i modern vård, åker friska barn fortfarande hem från sjukhuset med svårt traumatiserade föräldrar. Det är naturligtvis inte acceptabelt, inte ur en vårdetisk synvinkel och inte ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det finns mycket som skulle kunna göras annorlunda för att hjälpa föräldrar genom neonataltiden på ett bättre sätt. Jag hoppas att min bok ska väcka tankar och debatt även bland dem på arbetar med neonatalvård på olika sätt.

Jag vill speciellt påpeka att mina upplevelser är mina. Jag försöker inte företräda någon eller beskriva allmängiltiga sanningar. Det här är mina personliga erfarenheter. Jag vet att jag delar vissa av dem – till och med ganska många av dem – med andra föräldrar till sjuka barn, men i grund och botten försöker jag inte representera någon annan.

En del texter är från mina dagboksanteckningar, andra har skrivits ned i efterhand allt eftersom olika minnen poppat upp. Jag har medvetet skalat bort gram, millilitrar och barnets utveckling, för att i stället koncentrera mig på mina känslor och tankar som förälder. Allt är autentiskt och i hyfsad kronologisk ordning. Min ambition har varit att beskriva den invärtes resan, hur det har varit för mig snarare än för mina barn. Några av texterna i boken finns också här på bloggen, men de flesta gör det inte. Bloggen fortsätter också att leva sitt eget liv efter att boken är färdigredigerad.

Jag har kallat boken ”Våga älska?”, efter en av de svåraste känslor jag själv haft att tampas med, en känsla som skapat både skuld och skam. Jag ville göra upp med bilden av perfekthet och lyfta även de tyngsta tankarna upp till ytan. Kanske blir det tungt att läsa stundtals. Jag hoppas det, i alla fall. Det är bara genom att våga tänka de svåra tankarna som jag själv har kunnat ta mig vidare.

Jag hoppas – och jag är övertygad om – att den här boken kommer att göra skillnad, för föräldrar, för anhöriga, för neonatalavdelningar. Boken släpps i januari nästa år. Du kan förhandsbeställa ett eget exemplar här på bloggen.

Read Full Post »

Jag återkommer då och då till mitt favoritcitat av Umberto Eco:

”En verklig hjälte är alltid en hjälte av misstag. Han drömmer om att vara en vanlig fegis som alla andra.”

Spot on, Umberto. Tio poäng från mig, utan tvekan.

Det är svårt att känna sig som en hjälte när man bara vilar hela tiden. När någon annan sköter disken. Någon annan jobbar. Någon annan möter upp efter duschen med en handduk. Då känner man sig inte så kaxig. Ändå innefattar väl själva definitionen av hjältemod att man ger sig på svåra, nästan oöverstigliga, uppgifter för en god sak? Och då kvalar man ju in även som desperat vilande högriskgravid kvinna, eller hur? Allt är relativt, även hjältemod.

Att vila non-stop är inte bara hjältemodigt utan också fruktansvärt trist. När jag kom hem från sjukhuset en vecka efter att Hannah var född städade jag hela huset, på en och samma eftermiddag. Det var inte av någon sorts nödtvång (även om rätt mycket låg i drivor efter min frånvaro, för att hålla ordning på tre småtroll och en sjuk fru är en övermänsklig uppgift) utan av ren kroppsglädje. Att kunna röra mig obehindrat – nåja, betydligt mer obehindrat än veckan FÖRE kejsarsnittet i alla fall – var en lyx som jag inte kunde få nog av. Jag hade faktiskt lov att svettas igen, och lyckan var fullständig!

Att vila för att man måste är inte kul. Och det är just därför det är hjältemodigt. Så, vilande medsyster, vila för allt i världen på! Inte för att ”det är en kort tid av ditt liv” eller för att du måste ”tänka på ditt barns bästa”, nä strunta i allt det där. De som säger så har aldrig varit där. De förstår inte hur det känns att välja mellan att ligga på två sätt och på tre olika ställen, sex kombinationer allt som allt. Tänk i stället så här: En dag, ganska snart, kan du storstäda hela huset. Hela huset, sister! Och när den dagen kommer är det över. En dag till i vila är en dag mindre att uthärda.

Read Full Post »

Avund

Jag har en vän vars graviditet har varit rätt skumpig, och jag har hållit tummarna, peppat, kommit med glada tillrop. Men så nu i dagarna har hon gått om mig och Hannah. Passerat 30+0, när Hannah föddes. Och nu sticker den fram sitt fula tryne. Avunden.

Hennes bebis verkar hålla sig säkert på plats, i samma tid som min tittade ut. Det är svårt för mig att glädjas. Svårt att uppbringa någon känsla alls, faktiskt. För jag ville ju också så innerligt gärna ha det så. Inte då, förstås. Då var jag mer än lovligt trött på att agera nåldyna varje morgon och kväll, trött på sängvila och läseförbud. Men sedan, i efterhand… Nu hade jag gjort vad som helst för att slippa föda för tidigt. Vad som helst.

Jag ville. Och det blev inte så. Och fast jag har tillbringat många veckor med att heja på dem utan att ägna mitt eget en tanke fastnar hejaropen i halsen nu. Jag orkar inte ens vara glad för hennes skull.

Varför är livet så orättvist? Och när blev jag den här bittra, avundsjuka, trötta människan?

Read Full Post »

Svår presationsångest

Idag slår den till på allvar. Prestationsångesten. Varför skriver jag inte som Selma, eller Birro, eller Kafka eller någon av ryssarna? Kommer någon ens att vilja öppna mitt hjärtebarn och ta en titt på själva titelbladet, eller är det kört redan från början? Jag läser runt lite bland skribenter jag gillar och inser att de alla har olika ton och olika kvaliteer. Men ändå. Visst hade det väl varit bättre om det var min historia som hade börjat med ”Äntligen stod prästen i predikstolen”…

Ett oartikulerat ångestvrål således: Gaaaaaaaaaah!

Read Full Post »

Natt

När jag lägger läpparna mot henne hjässa och andas i det burriga håret kommer tårarna alldeles oinbjudna. Och när hon vänder sig i sömnen och sträcker ut en liten hand bara för att känna att jag fortfarande finns kvar, då vill jag aldrig att det ska bli morgon.

Read Full Post »

Lobotomi?

Vad krävs för att den här prematurmamman ska låta bli att tänka ”RS!” så fort guldlocksbarnet hostar lite? Är det lobotomi som ska till, eller vad?

Ja, hon är alltså förkyld igen. Och ikväll har hon börjat hosta lite smått. Men jag vill göra helt klart på en gång att det finns inget, absolut INGET, som tyder på att det hon har dragit på sig är något utöver en helt vanlig förkylning med snorig näsa och lite slem i halsen. Hon har inte ens feber!

Och likafullt startar någon sorts kedjereaktion i mitt huvud så fort flickebarnet hostar till minsta lilla. Det är förresten inte en kedjereaktion, utan mer som en galopperande kärnreaktion. *Host, host* *RS* *panik* *hon dör!*. Att jag kan bocka av symtomlistan för RS i huvudet och få noll rätt hjälper liksom inte.

Kommer hosta för all framtid att översättas i min hjärna till andningsstillestånd, intensivvård, syrgas och CPAP? Jag bara undrar?

Read Full Post »

Den segrande hjälten

När jag var liten spelade jag ofta Beethovens Heroica-symfoni (nummer tre) och log stjärnögt åt bilden som målades upp i mitt sinne, bilden av hur den segrande hjälten red i triumftåg in i staden, som landets befriare och härskare. Den unge Beethoven lär ska ha varit ganska förtjust i hjältar. Vem är inte det, förresten?

Bilden har komplicerats för mig på senare år. Beethoven skrev visserligen en riktigt pampig och härlig hjältehyllning, men han hade fått några saker om bakfoten.

Den segrande hjälten lyser inte som en sol på sin häst, som snyggt hålls i lätt trav medan hjälten vinkar storsint till massorna utan att skumpa. Den segrande hjälten har post-traumatiskt stresssyndrom (PTSD) och undviker massorna eftersom han avskyr ljudet av skrikande folksamlingar. Han kan nämligen när som helst förflyttas tillbaka till sina traumatiska upplevelser på slagsfältet.

Den segrande hjälten vaknar vrålande på nätterna, får okontrollerbara vredesutbrott, beter sig känslolöst mot sina närmaste och har på alla sätt svårt att anpassa sig till ett normalt liv, eftersom både perceptionen (förmågan att ta emot och uppfatta intryck) och kognitionen (tankeprocesserna som bl a sorterar och bedömer intryck) är störda. Vår hjälte är kanske till och med suicid, eller i alla fall i färd med att lämna det liv han en gång älskade helt bakom sig, åt sådana som fortfarande förmår uppskatta det. Själv har han en mycket begränsad förmåga att glädjas, eftersom han återupplever sitt privata helvete gång på gång.

I en studie jag läste nyligen intervjuades mödrar till för tidigt födda barn ett halvår efter barnets födelse, med syftet att se om deras reaktioner liknade post-traumatisk stress. Samtliga mödrar uppvisade ett eller flera symtom som överensstämmer med diagnosen PTSD. Det hade jag kunnat tala om för forskarteamet, helt utan att de behövt göra någon studie, för jag har då aldrig träffat en prematurmamma med en halvårsbebis som har mått ”bra”.

Den segrande prematurmamman i mig får lust att kräkas bara av att läsa det hela och på så vis tvingas till konfrontation med sina minnen. Forskaren i mig hurrar högt över att det äntligen läggs lite krut på en så svag patientgrupp!

Read Full Post »

Mellan raderna

Jag har blivit konfronterad med tanken att det jag skriver är självutlämnande och provokativt. Provocerande är jag absolut, jag är född sån. Men självutlämnande känner jag mig inte. Kanske ligger den känslan i betraktarens öga?

Jag upplever inte att jag lämnar ut mitt innersta, tvärtom finns det mycket därnere som förblir oskrivet och osagt. Den som känner mig läser säkert en hel del mellan raderna – det brukar jag själv också kunna göra, efter ett tag – men det finns också många saker som jag inte säger. Saker som gör för ont för att jag ska orka peta i dem. Saker som skrämmer mig eller gör mig illa till mods. Saker som jag inte har kraft nog att ta tag i just nu. Och så allt det privata, som bara är för mig.

Själv lider jag mer av att släppa en text med felplacerade kommatecken än en som handlar om att åka hem från BB och inte ha några som helst känslor för sitt nyfödda barn. Jag skäms inte över att jag är svag, vanlig eller ofullkomlig. Världen är full av oss, de operfekta människorna, med irrationella känslor och häpnadsväckande brist på logik. Jag vilar trygg i vetskapen att jag är en ganska vanlig kvinna, och att andra måste ha känt precis som jag.

Jag finner inte tanken på imperfektionism särskilt utlämnande, snarare finns det en sorts styrka i själva svagheten och en fullständighet i det brutna. Jag är däremot väl medveten om att jag kan vara oerhört provocerande när jag tangerar någon annans nästan förbjudna tankar, att det kan riva och slita i själen som inget annat. Och just det är en liten del av mitt syfte, för läkningen har svårt att komma till stånd utan den sortens smärta. Och jag vill utgå från att den som läser mina ord själv kan avgöra när det blir för mycket, och titta bort.

Men, kära läsare, oroa er inte över mig. När jag vill lida i min ensamhet håller jag tyst. När jag vill dela mina tankar med er skriver jag. Ibland, ofta, är det verkligen mitt hjärtas allra innersta känslor ni kan läsa om här, men det betyder inte att jag i mitt eget innersta har blivit hemlös eller naken. Det finns gott om privat boyta i mitt hjärta också.

Read Full Post »

Hur det går

Hur det går? Jo tack. Det går upp och det går ner. Svänger alldeles för fort för min smak. Men uppåt mer än nedåt, tror jag, och framåt mer än bakåt. Bättre, kan vi säga. Ja, det går bättre nu än på länge.

Hur det är? Det är full fart. Mycket att stå i. Lite för mycket, egentligen, men det får gå. Jag är trött, sover inte så mycket som jag borde, och barnen har varit sjuka och allt… Men det går, jag menar, nån gång måste det ju lugna ner sig lite. Jag får vila sen.

Hur jag mår? Pass. Nästa fråga, tack.

Read Full Post »