Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

Kort uppdatering

Boken skeppas från tryckeriet på måndag!

Jag fortsätter att andas djupt och ta alla chanser till vila jag får. Trött, trött, trött men har ingen ro vid datorn… På återhörning om några dagar!

/Tina

Read Full Post »

Saknad, älskad

Fick bud idag att en kär vän har dött. Det är konstigt. För bara några veckor sedan läste jag hennes korta rader, ”Du vet, vi får se hur det blir”, och jag tänkte att det MÅSTE gå, det måste det, och lade brevet i en speciell låda för viktiga saker, saker som måste sparas för att mitt hjärta inte klarar av att släppa dem.

När man väntar på döden är den skräckinjagande och främmande. Och när den väl kommer är den mäktig, men också tyst och värdig. Inte som man trodde.

Det var inte så här det skulle bli. Inte alls. Hon skulle ha blivit professor och fått se sina underbara pojkar växa upp. När hon fick viktiga utmärkelser skulle jag ha stått i publiken och applåderat. Vi skulle ha pratat och skrattat i många år.

Jag saknar dig.

Read Full Post »

Andas djupt

Det bästa med att väckas på natten är alla bra idéer man får när man nästan somnat igen. Inatt har jag vaknat två gånger i timmen eftersom Hannah varit ledsen och hostat. Till slut, fram emot vargtimmen, började paniken göra sig påmind och krypa under skinnet. Hur blir det sen?

Plötsligt fick jag en underlig tanke: Det här är som med en förlossning. Det går inte att göra så mycket åt det hela, så tricket är att slappna av så mycket man kan, så länge man kan.

När jag säger att jag hade rejäla värkar med två minuters intervall i 23 timmar på raken brukar människor titta medlidsamt på mig. De förstår inte att det där var en bagatell, inget alls jämfört med allt annat jag varit med om. När värkarna började trodde jag verkligen att jag visste hur man slappnar av. Men inte förrän i slutet, när jag var så trött att jag somnade under de korta sekunderna smärtan upphörde, förstod jag vad verklig avspänning innebär. Att slappna av under värkarbetet är att inte ens märka när värken börjar, för att man inte funderar så mycket över det hela utan bara är. Och det är att somna om innan värken har klingat ut, bara för att man kan.

Om ni vill mig något idag är jag upptagen med att andas djupt och vila. Imorgon är en ny dag. Att fundera över hur den kommer att bli är poänglöst; jag får ta hand om den när den kommer. Men en sak är jag säker på: jag fixar det här. Det löser sig.

Read Full Post »

Vänner

Idag har jag haft ett långt samtal med en god vän och plötsligt känns livet lite lättare att hantera. Ibland behövs det inte mer än att någon tar sig förbi min jo-tack-bra-fasad och säger: ”Det är klart att du är upprörd. Jag skulle vara mer bekymrad om du INTE var det.”

Jag håller hårt i mina vänner just nu. Ni vet vilka ni är. Tack. Mer än ni vet, mer än jag kan säga.

Read Full Post »

Framsidan

vagaalska_framsida

Read Full Post »

Tryckt!

Boken är tryckt och väntar på inbindning! Håll tummarna för att leveransen hit kommer nästa vecka!

Kan förhandsrapportera att papperet är väldigt fint :lol:. Om ni nu fäster vikt vid sådana detaljer. Själv har jag blivit lite insnöad, antar jag…

Read Full Post »

Vindögd

Jag är medicinskt vindögd när det gäller mina barn. Hannah har feber och lätt vätskebrist. Hon är ingenstans i närheten av svårt sjuk, bara lite tagen av influensan som härjar fritt.

Mitt medicinska öga, det som har sett otaliga barn och läst specialistlitteraturen, ser ett barn med en vanlig vinterförkylning. Lite glass i magen, alvedon och en bra film. Så ser min ordination ut. Färgen på kisset reflekterar jag inte över annat än för att konstatera att jag sett värre.

Mammaögat däremot… Med det ser jag bara farsoter och katastrofer. Ett barn som är döende eller i behov av intensivvård allra minst. Att hon tultar iväg efter några minuter vid bröstet och stämmer upp ”binka lilla näna dä!”, det är detaljer jag inte kan ta hänsyn till.

Turligt nog – för sjukvården, för Hannah och för mig – är barnmottagningen det sista stället på jorden jag vill befinna mig på. Så båda mina ögon är överens om att det bästa att göra är att vänta lite till. Fast jag blir yr av att se dubbelt.

Read Full Post »

Fritt fall

Autism. Ett skrämmande ord. Och från och med idag en del av min verklighet, eftersom min mellandotter som föddes sju veckor för tidigt har fått halva sin diagnos klar nu. Jag har alltid vetat, ändå kom det som en fullständig chock.

Barnpsykologen och specialpedagogen tvekade inte på sitt budskap, solklart autism, inom alla tre kriterieområdena. Jag inser att jag kanske borde vara ledsen. Eller arg. Men jag är inget, inget alls, utom möjligtvis trött och lite lättad.

Blir jag en autism-mamma nu, så som jag länge varit en prematurmamma? Jag vet inte. Jag vet ingenting. Vår framtid befinner sig tusentals meter under mig, och uthoppet från flygplanet är redan glömt, bortblåst av fartvinden i ansiktet.

Idag befinner jag mig i fritt fall. Jag vet att jag borde dra i fallskärmslinan nu. Men jag vet inte var den sitter.

Read Full Post »

Otröstlig

Hannah har 40 graders feber. Jag har ännu inte lyckats duka av frukostbordet helt, tömma diskmaskinen eller göra lunch, trots att halva dagen redan passerat. Hon ska sitta i min famn. Eller ligga i min famn. Eller ligga vid bröstet. Eller ligga på bröstet. Och jag ska inte göra någonting.

Jag ser uppgifterna hopa sig på hög. Bland dem som redan fått vänta för länge märks ett par protokoll att skriva ut. En projektplan att göra kostnadskalkyl på. Ett par ansökningar att skriva och skicka. Bokslutet, bokslutet för 2008! Pressreleaser, några viktiga brev och en tre-fyra affärer på gång att hålla i luften. Icke att förglömma min mans pappershög, ett par tre bibbor med ett tiotal papper i varje att läsa, skriva om och skicka till dem det berör, och så en timmes fylleriuppgifter på nätet också. Ett tjugotal personer att ringa, så fort som möjligt. Och så en tjugo-trettio mindre uppgifter, förutom den dagliga driften med mat och städning. Det låter ju inte som mycket att göra på en vecka – om man jobbar på ett kontor utan ett kinkigt barn i famnen. Men redan nu när jag har knattrat fram dessa få rader gråter hon otröstligt och blir bara varmare och varmare.

Jag ska inte sticka under stol med att ibland är det skönt att få pausa. Bara inte just nu, när förkylningarna flockas och högen av arbetsuppgifter blir ständigt större utan att jag har en chans att hinna undan. Jag vet inte hur många gånger till jag orkar kickstarta. Måtte det bli vår snart!

Det slog mig att i ett halvårs tid såg mitt liv ut så här. Stod på paus. Men inte till i morgon eller om ett par dagar, utan tills vidare. Det är lite otäckt att tänka på. Kanske är det därför jag värjer mig så inför tanken att sakta ner ibland?

Read Full Post »

Minerad mark

En man jag betraktar som en god vän ringde: ”Jag ville höra hur du egentligen mår, Tina?”

En del av mig blev glad, överväldigad av hans omsorg. En annan del blev arg; vad menar han med att ge sig in i det minerade landområdet kring mitt hjärta, in till den enda diskussion han VET att jag inte, aldrig, är beredd att ta?

Jag önskar att jag kunde ha gett honom ett bättre svar, men mina ord tog slut. När jag träffar honom imorgon ska jag försöka hitta något att säga. Det har han ärligen förtjänat.

Read Full Post »

Jag har något jag vill be er om.

När jag väntade Hannah köpte jag ännu en bärsjal att lägga till samlingen. Men den här sjalen var annorlunda. Den köptes inte av glädje eller förväntan inför ett barn, utan i trots. För att hoppet inte bara är glädjefjärilar på en sommaräng utan också måttlös vrede och en hand hårt knuten i fickan.

Medan veckorna gick hängde sjalen där på väggen i mitt rum som en flagga. Dag efter dag symboliserade den hopp, glädje och sorg. Jag hade två parallella planer. I plan A sov ett levande mirakel på min mage i en blårandig bärsjal från Guatemala, medan jag sakta gick ut genom sjukhusdörrarna. I plan B fanns en liten kista, de vackraste blommorna från vår sommaräng och ett älskat barn svept i tryggaste blått.

En höstdag en evighet senare stod vi där utanför portarna.

Mitt hopp och min längtan infriades. Jag behöver inte sjalen mer; nu vill jag skicka den vidare.

Vem finns där ute som behöver en gnutta hopp? Vem behöver en blårandig sjal från Guatemala att ta med på sin resa? Hjälp mig att hitta den personen.

Maila mig på prematurmamma at gmail punkt com. Och om du inte vet, skicka frågan vidare.

Read Full Post »

Älskar

Jag fick inte ett barn jag fick en fågelunge. Jag hade inte någon bebis, mer ett litet rufsigt knyte som jag oroade mig konstant över. Men nu har jag fått mig ett barn, ett piggt litet koltbarn som skrattar så tänderna syns och sedan klättrar ner bakom soffan efter något spännande. En liten flicka som jag ska älska nu och för alltid. Hannah.

Read Full Post »

Provläs boken!

Trycket dröjer och dröjer, men i innerlig förhoppning att väntan snart är över har jag gjort i ordning en provläsningsfil som pdf. Hoppas det lindrar längtan lite!!

Läs början av boken! (pdf)

Read Full Post »

Ont

Hon börjar lösas upp och försvinna nu, som diset över fälten bakom vårt hus. Drömbarnet. Den sköra kuvösbebisen. Bakom henne framträder den verkliga Hannah, flickan med knubbiga lår och trasslig hår, hon som älskar att klättra och bygga och som slänger sig raklång på golvet i ren frustration när något går henne emot. Hon som lever och andas här och nu.

Jag har läst om rubbet, om anknytning, traumabearbetning och sorgens faser. För det mesta finner jag det fascinerande att uppleva den här resan inifrån också. Men ibland, som idag, blir jag så trött. Jag önskar att jag fick somna nu och vakna upp om ett par år. Till normalitet. Till vardag. Till en framtid utan ångest i maggropen och med en hjärna som fungerar som den brukade. Ju närmare målet jag kommer desto mer otålig känner jag mig. Jag har fått nog av det här nu. Fast forward, tack.

I mitt sinne är hon fortfarande – ett och ett halvt år senare – uppkopplad till avancerad livsuppehållande apparatur. I stället för att somna på en gång räknar jag hennes andetag i några minuter (45 i minuten, inte riktigt bra väl?). Någon gång på natten vaknar jag och håller för en stund en liten hand i min, tills barnet ifråga tröttnar och vänder sig åt andra hållet. Jag måste få veta att hon fortfarande finns där. Och jag ler aldrig så stort som när hon irriterat kastar undan flaskan jag kommer med och letar sig in under min tröja i stället. Just den reaktionen stör mig särskilt. För föräldrar ska inte behöva den sortens bekräftelse från sina barn, men det gör jag.

Det gör ont. Vare sig jag är i det förflutna eller i nuet gör det så ont. Finns det något slut på sorgen? Jag vet faktiskt inte.

Read Full Post »