Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Värjer mig

Redan när jag stannade till för att tvätta händerna i slussen och den välbekanta lukten slog emot mig, redan då var jag tvungen att börja värja mig. Jag var INTE hemma. Hur starkt det än kändes som det så bor jag inte på sjukhuset. Inte längre.

I föräldrapentryt fick jag en plötslig flashback till hur jag brukade diska undan det sista varje kväll och till sist torka av den minimala diskbänken. Det var så jag brukade göra för att upprätthålla någon sorts illusion av normalitet. När jag kvällsröjde i köket kunde jag för ett ögonblick känna mig som om allt var som vanligt. Som om jag faktiskt var i mitt hem. Fast jag bodde på sjukhuset.

Det är skönt att komma hem igen efter en eftermiddag på neo. Jag tror jag ska röja lite i köket – mitt eget – nu.

Read Full Post »

Sitter och lyssnar på Studio ett P1, ”För tidigt födda – ska de räddas till varje pris?”

Intressant.

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=1637

Read Full Post »

Tårar på vänt

Ikväll skulle jag kunna gråta. Min sjuke man är lyckligt hemkommen från operation, jag har haft ett bra men inte så klargörande möte angående autismen hos Mathilda – en diagnos som börjar trilla ner i huvudet på mig på allvar idag – och efter en hel vecka utan sjuka barn och en ledig lördag (tack!) känner jag mig betydligt mer utvilad än på länge. Min hosta börjar ge med sig också, ett härligt plus i kanten. Så ikväll skulle jag ha både ro, tid och kraft att gråta.

I stället sitter jag med en bråkig balansräkning som vägrar att gå jämnt ut. Blä.

Read Full Post »

Välbehövlig paus

Tack vare två goda vänner har jag haft en hel dag ledigt idag, från barn och hus och hela livet… Jag mår så mycket bättre att det går nästan inte att med ord beskriva!

Tack tack tack tack tack!

Read Full Post »

Insikt

Jag har en fantastisk gammelmoster. En sådan där som man bara måste älska. ”Vet du Tina”, sade hon en gång till mig, ”jag tror inte att det finns en mening med allt som sker. Men jag tror att man kan lära sig nåt av allt som sker.”

Idag har jag kommit till insikt om vad jag behöver lära mig av denna sanslösa vinter och vår. Jag behöver hitta tillbaka till min inre frid. Jag kan inte låta min lycka vara beroende av vad som händer runt omkring mig längre. Jag behöver lära mig att se bortom nuet.

Kanske är det något jag kunnat förut men glömt bort. Jag tror nästan det. När jag tänker på allt som hänt mig genom mitt liv har jag aldrig haft det enkelt tidigare heller men jag har alltid varit lycklig, oftast fylld av tillförsikt och lugn inför min framtid. Just nu är jag långt ifrån lugn och sällan lycklig, oftare stressad och nästan alltid rädd. Ändå finns lyckan där, när jag någon gång stannar upp och känner efter, den flödar i luften som omger mig, som ständigt rinnande smältvatten från fjällssidan eller som strålning i en våglängd bara hjärtat kan se.

Jag minns att det fanns en tid när jag kunde välja sinnestillstånd själv. Oavsett mina omständigheter. Jag tror att jag har kvar den förmågan; jag har använt den alldeles för länge för att tappa den på ett par år. Den talangen ska jag hitta och öva upp på nytt. Som en sorts själslig muskel som förtvinade i takt med de kroppsliga, och nu ska väckas till nytt liv med varsam och uthållig träning.

Read Full Post »

Min astma har slagit nya bottenrekord och jag har tillbringat morgonen med att hosta och undvika att böja mig framåt. I kapprummet på dagis kommenterade en av förskolelärarna min bok:
”Vad ni har varit igenom”, sade hon, ”men man kanske blir mer tacksam över livet?”
”Ja, så länge man kommer ihåg det då”, svarade jag.

När jag hostande gick tillbaka till bilen tänkte jag på hennes ord. Ja. Jag borde vara mer tacksam över livet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag har fått ännu en dag på jorden. Det är stort. Mer än stort, det är fantastiskt, förunderligt, en sann gåva.

Alltid minnas, aldrig glömma.

Read Full Post »

Fint

Idag har jag fått flera brev och mail från prematurföräldrar som har läst boken. Jättefina uppskattande ord som verkligen känns i hjärtat.

Jag har lite svårt att liksom ta till mig att min bok faktiskt är ute och lever sitt eget liv nu, att nya människor läser i den varje dag, personer som jag inte ens känner och aldrig har träffat! Och det känns konstigt (och fantastiskt!) att de där orden jag satte samman under tidiga mornar och sena nätter blev något som kan beröra människor och hjälpa dem.

Tänk så fint det är. Att något som jag bara drömde har blivit på riktigt. Fint, men svårt att förstå!

Read Full Post »

Jag ville skriva något på bloggen om barnläkaren på Astrid Lindgren som anklagas för att ha injicerat en döende baby med en överdos i syfte att döda, men fann att kängurupappan redan hade uttryckt det jag ville säga så otroligt väl! Det är INTE trevlig läsning! *VARNING FÖR KÄNSLIGA*

Jag upplever att det här är att slå en hel kår i ansiktet. Och nog för att jag har haft mina strider med barnläkare och neonatologer, och nog för att det finns vissa jag inte kan med, men ”barmhärtighetsmord”… Nä. Jag mår så i grunden illa av dessa anklagelser. Prematurmamman i mig vrider sig. Kemisten  står som ett frågetecken.

Att detta får fortgå är OERHÖRT!

Read Full Post »

Parallell verklighet

I en parallell verklighet anländer vår förstfödde en vacker dag i början av sommaren. Vi skrattar och gråter och skrattar igen, förlossningen tar sin lilla tid men är värd allt slit, och när de där blanka, stora ögonen ser på mig är jag handlöst förlorad, förälskad för evigt på ett sätt som inget i världen kunde ha förberett mig på.

Lite trevande lägger jag barnet till bröstet, han suger sig fast på ett självklart sätt och jag förstår att det är där han hör hemma. Hos mig. Hos sin mamma.

Några dagar senare åker vi hem, hem till storasyskon, till gratulationer, presenter och tårta. När försommarnätterna övergår i midsommarnätter har bebisen börjat le och lyfta på huvudet, och redan vuxit ur två omgångar kläder.

Den dagen Samuel föddes låg snön fortfarande kvar och han kunde inte suga än på många veckor.

Ibland känner jag mig som om jag står i en glasbur, utanför alla andras verklighet. I min egen, privata värld får man vara glad om man blir gravid, överlycklig så länge barnet stannar i magen och nöjd så länge man är vid liv.

Då och då har jag tänkt att hypnos nog vore bra. Bort med alla minnen, så kanske jag blir den jag en gång var. Fast äldre, och med sju barn.

Read Full Post »

Hudlös

Just nu är jag så hudlös. Saker från mitt förflutna poppar upp efter många år av lugn och ro. Som om det inte räckte med nuet. Jag är trött. Jag vet så väl att det bara brukar vara att uthärda ett tag, så lägger sig den där känslan av sårbarhet. Men det är svårt när man är mitt uppe i. Jättesvårt.

Jag känner så starkt att jag måste hitta nya sätt att vara. Och det är som att stå vid en avgrund, jag får svindel. I mina klara stunder kan jag tänka att något som en gång i tiden läkte väldigt fel kan bli uppbrutet och läka på nytt, att detta är en ny chans. Men det gör ont ändå, och jag är rädd.

Å andra sidan: idag kom jag på mig själv med att sjunga högt, och insåg att det var länge sedan sist. Jag väljer att ta det som ett gott tecken. Jag känner mig stadigare nu, lite fastare i konturerna. Men jag önskar fortfarande att saker och ting kunde drabba mig en i taget i stället för att anfalla i flock. Det är lite fult att attackera från alla håll, tycker ni inte?

Jag har också upptäckt, under de här dagarna när jag tagit det lugnt (lugnare), att jag nog inte känner när jag blir trött längre. Att jag har kört över den där känslan så länge att jag inte minns hur den känns. Just nu frågar jag mig själv “Vad vill jag göra nu?” och svaret är “Inget!”. Jag som ALLTID vill, alltid glöder! Jag tror att det är min trötthet som talar. Bäst att göra den till viljes.

Jag önskar jag fick gå i ide nu och vakna till våren. Med ny hud utväxt och klar.

Read Full Post »

Får det aldrig vara nog?

I två dagar har min man legat med morfin på kirurgavdelningen utan att någon egentligen kunnat tala om vad som är fel.

Nu börjar jag landa (hårt!), och jag känner mig så arg! Jag menar, tar det aldrig slut nån gång? Får det aldrig var nog?

Jag är så trött. Jag vill bara vara ifred och få någon dags ro här och där, men det händer nya grejer HELA TIDEN. Hela tiden. *gråter* Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag fattar ju att det inte funkar så, men det KÄNNS så. Varför kan det aldrig någonsin för en enda dag få vara lite lugnt, lite frid och ro?

Jag kan leva med att barnen slåss, maten bränns vid och räkningarna blir försenade, normala vardagsskumpigheter liksom, men måste det vara så här, men ny dramatik varje vecka, alla dessa osannolika, otroliga saker som händer hela tiden, helt utan att vi kan styra över dem?

Varför just jag? *arg o ledsen*

Read Full Post »

Recensera!

Har lagt till en egen sida för recensioner, så ni som har läst boken, skriv en rad! Det kan vara kort, det behöver inte vara översvallande, men några ord skulle kännas väldigt fint.

Kram!

Tina

Read Full Post »

Dags att önska

Nu är boken på väg till bibliotekstjänst, som köper in böcker till alla bibliotek i Sverige. Jag hoppas att ni önskar boken till  era lokala bibliotek 🙂

De flesta bibliotek brukar gå att önska nya titlar hos direkt via internetkatalogen. Annars kan man ju skriva en lapp eller skicka ett mail till sitt bibliotek.

Lite fakta:

Titel: Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn

Författare: Tina Wiman

ISBN: 978-91-633-4221-9

/Tina

Read Full Post »

står i min hall och väntar på att skickas ut. Underbart!

Jag paketerar för det vilda.

/Tina

Read Full Post »

Om jag skulle läsa in en eller ett par texter för nedladdning här på bloggen, vilka skulle just DU vilja höra då? (Och jag är förstås nyfiken på varför också, men det behöver du inte svara på!)

Read Full Post »

Older Posts »