Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2009

Arbetslös

Till veckoslutet upphör mitt vikariat och jag står åter till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert heter. Problemet är att vad det verkar just nu lär jag få förfoga över mig själv.

Bara ordet ”arbetslös” är en smula märkligt. Jag har haft alla typer av jobb, från hårt kroppsarbete till akademisk forskning. Jag har jobbat nätter och helger, udda timmar och åtta-till-fem, fått använda hela min intellektuella förmåga till max eller bara behövt vara närvarande för om utifall att, men jag har aldrig haft en sysselsättning som är så påfrestande som att vara just arbetslös. Eller arbetssökande som man också säger, vilket ger en mer realistisk bild av vad det är frågan om.

Jag är en person som har roligt nästan jämnt, oavsett var jag hamnar eller vad jag har att utföra. Jag har inga problem att varken sysselsätta mig eller hitta utmaningar, så jag är ingalunda utan jobb. Men jag föredrar att ha ett arbete som känns meningsfullt för åtminstone någon annan än mig själv. Och så är det trevligt när det kommer an på min insats – och inte den allmänna konjunkturen – hur väl jag lyckas.

Arbetslös igen. Blä.

Read Full Post »

Livskris

En vän har tillbringat ett par dagar på sjukhus med sin bebis. Jag lyssnade på hennes berättelse och rös som alla andra över infektioner, blodprov, medicinering och den eviga väntan på provsvar. Jag mindes alltför väl doften av handdesinfektion och sade något om hur omskakad och trött hon måste känna sig efter flera dagar där. Sedan insåg jag vad jag just sagt, och jag tappade bort nuet när jag tänkte för mig själv: ”Fjorton veckor!”

Ni förstår, vi tillbringade fjorton veckor på sjukhus efter det att Hannah var född. Tre månader, etthundra dagar och lite till. Och efter så lång tid av infektioner, sprutor, medicinering och väntan på provsvar är man inte människa längre. Då har man sakta omvandlats till dimma, en formlös massa som när som helst är beredd att upplösas. Om man inte var trasig förr går man sönder av alla dessa nålar och all denna väntan.

För en tid sedan blev jag ombedd att berätta om hur min bok kom till och jag talade en stund om hur jag letade på bibliotek och boklådor utan att hitta det jag sökte, en bok som handlade om föräldrarna och inte om barnen. Jag berättade om hur den lilla litteratur som fanns fokuserade på allt annat än den egentliga frågan, nämligen vilken omvälvande livskris det är att få sitt barn för tidigt.

När jag gick tillbaka i minnena såg jag för en sekund – som i slow-motion – hur den person jag en gång var föll i bitar och dog där på sjukhuset. Hur inget blev kvar av mig och mitt liv. Men jag ska inte klaga; ur spillrorna av den förra har en annan kvinna rest sig, en målinriktad, uthållig och betydligt mer övertygande människa med erfarenheter som den gamla Tina saknade. Kanske lite skörare, det är sant, men också hårdare, som den slagskärpta eggen på en lie eller den härdade ytan hos glaserad keramik.

Men kanske också, fortfarande, en liten smula… Vi kan kalla det kantstött.

Read Full Post »

FL har fått en knäpp och säger att eftersom jag är ”författare” får jag inte göra ”informationsinsamling” där utan redaktionens godkännande. Här är länken till undersökningen i alla fall: http://surveys.polldaddy.com/s/84F095597A62C75A/ för er som vill fylla i hur länge era barn vårdats på neo.

Själv tar jag en datorpaus för ikväll. Jag känner mig så ledsen så det är inte klokt. Visserligen är FL känt som Sveriges mest godtyckliga forum, men den här sanslöst konstiga tolkningen av reglerna går väl utanpå det mesta. Min bok är redan ett faktum. Även om jag samlade info till en ny bok (vilket jag inte gör, det var ju just en faktabok jag vägrade att skriva *duh*) kan de ju inte veta det på grundval av vad jag gjort förut eller ej. Det kan finnas tusentals människor på FL som samlar information i syfte att skriva en faktabok utan att det märks ett jota, men jag ska beläggas med munkavle för att jag skrivit en föräldraberättelse i skönlitterär form. Knepigt 😕

Read Full Post »

Föräldraparadoxen

Jag minns att jag träffade en vän för några år sedan, hans yngsta var förkyld och hade hög feber. Min vän gick runt med den lilla urvridna treårstrasan i armarna och utstrålade total föräldraoro. Till saken hör att barnet har flera äldre syskon och min vän är läkare, en mycket skicklig sådan. Han är väl förtrogen med sjuka barn. Ändå drabbades han av denna oro när det gällde just hans eget barn, en liten treåring med en fullständigt normal virusinfektion, helt enligt böckerna.

Jag tänkte tillbaka på allt som hänt med mina för tidigt födda barn, och jag kände så väl igen paniken. Att man har sett hjärtstillestånd förut hjälper bara marginellt när det är ens egen bebis som plötsligt blir slapp och förlorar medvetandet i ens famn. Att man vet hur lång tid man har på sig att få igång andningen utan att hjärnskador hinner inträffa är inte mycket till tröst när det är ens eget barn som skiftar färg till marmorerat blått.

Själv var jag fullständigt avslappnad kring min väns lilla sjukling, feber får varje treåring nu och då, och att den är hög hör snarare till regeln än undantagen. ”Skomakarns barn, du vet”, sade han och log generat medan han strök älsklingsbarnet över håret.

På samma sätt har det varit för mig som proffsprematurförälder inlagd på neonatalavdelningar och barnavdelningar. Jag vet så väl vad bradykardier, apnéer och pneumothorax innebär, och att de mer eller mindre är standard på de här små barnen. Men det hjälper inte. För när det gäller mitt barn handlar det plötsligt inte om vetenskap, normalitet eller goda odds längre.

När det gäller mitt barn struntar jag fullständigt i litteraturen, för då handlar det bara om en enda sak. Liv eller död. Varje gång. Och kanske är det så det måste få vara.

Read Full Post »