Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Den 17 november är det den internationella prematurdagen. Den här lilla texten ur min bok ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn” vill jag dedicera till alla som också minns. Idag har jag många tankar i mitt huvud som liksom slåss om utrymmet. Men det här minnet av minnen är det som jag associerar till allra mest.

Till alla föräldrar som liksom jag lämnat neo vill jag säga att det släpper. Ältandet och sorgen. Och till alla föräldrar som tillbringar årets prematurdag på neonatalen, vare sig ert barn är fött för tidigt eller ej, skickar jag en tanke och för vad det kan vara värt en kram över internet.

Det finns inga ord. Men vi är många som vet.

/Tina

Som om tiden stått stilla

Jag låg inlagd för havandeskapsförgiftning igen. Alla, även jag själv, visste att jag inte skulle gå tiden ut med det här barnet. En långtråkig eftermiddag passade jag på att ”hälsa på” på neo igen, i ett försök att stålsätta mig inför det oundvikliga. När dörren öppnades och lukten av handsprit och orörlig luft slog emot mig var det som om tiden stått stilla. Jag befann mig plötsligt och ytterst motvilligt i en annan tid, ett annat liv, en annan värld. En värld som bara handlade om ett litet, litet barn.

Att vara inskriven på neonatalavdelning är som att leva i en bubbla. När jag blundar kan jag än idag känna doften av desinfektionsmedel och höra väsandet, puffandet och blippandet av apparaterna som står i varje hörn.

Det är halvmörkt och för varmt, alla talar med dämpade röster. En bebis ligger och ”gruntar”, en annan piper lite svagt. I en kuvös är UV-lampan på. Tiden mäts inte i sekunder, utan i hjärtslagen som plottas på skärmarna bredvid kuvösen. 200 slag i minuten. 160. 180.

Jag minns den lilla, lilla bebin som ambulanshelikoptern kom och hämtade. Vecka 23. Jag undrar hur det gick? Jag kan se sköterskan som bar in ett annat barn, stort som en fågelunge, i intensivvårdssalen. Hon höll barnet i ena handflatan med den andra försiktigt kupad över. Jag minns mamman som satt i korridoren och grät medan personalen förgäves försökte återuppliva hennes ena tvillingflicka.

Jag öppnar ögonen igen. Jag vill inte minnas mer.

Read Full Post »