Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Gravid’ Category

Eklampsi

Samuel föddes i vecka 34+4, fem och en halv vecka för tidigt. Jag hade länge anat att något var fel, men ville inte tro på det. Det jag var allra mest rädd för av allt som kunde gå fel var havandeskapsförgiftning. Jag vet inte varför, men det var som en fobi. Jag gjorde allt för att bevisa för mig själv att jag inte hade några symptom på DET i alla fall.
Runt vecka 30 började jag känna mig yr och få overklighetskänslor när jag ätit, men ingen kunde förklara varför. Jag hade redan fått en tid till glukosbelastning, och trodde att det kanske var graviditetsdiabetes som visade sig, men det var det inte. Belastningen gick hur bra som helst. Jag var ganska svullen om hela kroppen, men jag antog att det skulle vara så, och jag reagerade inte särskilt på det, speciellt som barnmorskan mer eller mindre viftade bort det när jag klagade. Jag gick till min vanliga MVC-tid, och då hade jag spår av äggvita i urinen, och blodtrycket var ganska mycket lägre (inte högre) än det brukade vara. Barnmorskan trodde att det helt enkelt kommit skräp i provet och vi bestämde en tid tre veckor senare.
Någonstans här började jag att må illa igen. Jag hade ju spytt som en räv de fem första månaderna av graviditeten, så jag tänkte bara ”synd att det kom tillbaka” och ryckte på axlarna. På påskdagen eller annandag påsk fick jag fruktansvärt ont i magen, så ont att jag nästan svimmade, och jag kräktes oavbrutet i flera timmar. Värken höll i sig något dygn, jag tror att jag kanske hade feber, men sedan gick det över. Jag antog att det var matförgiftning, för jag hade ätit en rest av potatissoppa som ingen annan ätit, och det vara bara jag som var sjuk.
Efter det gick det bara utför med mig. Jag fortsatte att må illa, kräktes ibland. För första gången under graviditeten började jag själv tycka att jag mådde dåligt. Det luktade starkt och konstigt när jag kissade. Svetten luktade konstigt. Jag var trött och andfådd, kände mig yr och hängig. Jag reagerade fortfarande inte speciellt mycket, att känna sig trött och less i åttonde månaden hörde till, trodde jag.
En torsdag mådde jag riktigt dåligt. Jag var yr och hade ont i huvudet och mådde illa. Jag försökte få tag på min barnmorska, men telefontiden var slut. Min man ringde till vårdcentralen, och en sköterska svarade att det var möjligt att jag hade för lågt blodtryck. Hon sade att det var rätt vanligt, och att jag borde komma in dagen därpå och mäta blodtrycket. På fredagen var MVC stängt, och jag mådde bättre, så jag struntade i att åka in. ”För lågt blodtryck har ingen dött av” tänkte jag, och kände mig lättad eftersom jag visste att ett av symptomen på havandeskapsförgiftning var högt blodtryck, inte lågt. Allt stämde, det var ju lågt blodtryck barnmorskan hade mätt upp den senaste gången. Jag skulle till MVC på måndagen och kände mig lugn.
På lördagen när jag vaknade mådde jag verkligen helkasst. Jag hade otroligt ont i huvudet och var jättetrött. Jag hade lovat att spela piano på ett dop, och jag väntade bara på att dagen skulle gå, så att jag kunde få det överstökat. Jag var ganska rastlös av den sprängande huvudvärken och gick runt lite i trädgården, för att se hur långt våren kommit. När jag stod uppe vid terassodlingen vi hade såg jag plötsligt ett konstigt mönster, som en cirkel med schackrutor i, framför ögonen. Mönstret flyttade sig med blicken och skymde en del av sikten. Oavsett vilket öga jag tittade med såg jag mönstret, så jag slöt mig till att det inte satt i ögonen utan i hjärnan. ”Det går väl över” tänkte jag. Redan då borde jag förstås ha reagerat, men när man får havandeskapsförgiftning svullnar även hjärnan och man tänker inte särskilt klart, utan kan konstigt nog tycka att man mår hur bra som helst.
Min man var ute och jobbade med bilen. Jag gick en sväng och tittade till hönsen, när plötsligt vänster synfält försvann. Conny kom mig till mötes, och jag såg bara halva hans ansikte. Den andra halvan fanns bara inte där, på något konstigt sätt. Det var inte svart eller så, men hur jag än försökte kunde jag inte se den andra halvan av ansiktet. Jag blev rejält rädd och han tyckte (förstås) att vi kanske borde åka till akuten om jag mådde så dåligt. Men jag ville inte, utan gick in för att lägga mig och vila.
Jag hade knappt kommit inomhus förrän jag började att kräkas, så där häftigt som jag gjort några veckor tidigare. Jag fick precis lika ont i magen och mådde fruktansvärt dåligt. Då ändrade jag mig, jag insåg att det här inte skulle gå över. Jag skickade ner äldsta flickan, som precis skulle fylla 15 år, för att be pappa komma upp och säga att jag ville åka in till sjukhuset ändå. Han kom in, och jag gjorde mig beredd att åka. Conny skulle ringa akuten, men han fick en stark känsla av att han borde ringa en barnmorska som bodde i byn i stället. Jag tyckte att det var dumt att störa henne, på hennes lediga dag och allt, men han envisades. Han ringde upp henne och berättade om tunnelseendet och allt det andra. Hon insåg genast allvaret i situationen, och kommenderade honom att ringa förlossningen på en gång.
”Sedan åker ni in. Oavsett vad de säger!” sade hon.
På förlossningen höll de med om att jag skulle komma in på en gång. Jag hade klätt på mig och tagit fram MVC-journalen, äldsta dottern gick ner för att låsa upp bilen åt mig och jag skulle bara ringa och säga att jag inte kunde komma till dopet och spela. Jag gick fram till köksbordet och skulle sätta mig ner på stolen som jag tyckte stod i kortänden… Det var bara det att det inte fanns någon stol där alls, utan jag ramlade rätt ner på golvet. Conny hjälpte mig upp och satte ner mig på en stol, men jag kunde nästan inte pricka rätt då heller. Jag försökte låtsas som ingenting, och skrattade bort det hela.
När jag sedan skulle slå telefonnumret GICK det bara inte. Jag såg numret i telefonboken, såg siffrorna på telefonen, förstod det hela utmärkt, men jag visste liksom inte hur jag skulle göra med armen och fingrarna. Jag tvekade med armen i luften ett ögonblick, sedan sade jag ”Jag kan inte slå numret.”. Bara att tala, att forma orden var besvärligt nu, och jag började bli riktigt, riktigt rädd, men jag trodde ändå att han skulle förstå hur det var fatt fast jag inte kunde förklara. ”Jag gör det åt dig.” sade han. Han trodde att jag bara inte såg siffrorna ordentligt. Han slog numret, när jag plötsligt kände hur jag började skaka armarna. Jag klämde fram ett ”Hjälp!”, sedan började jag skaka i hela kroppen. Jag tänkte, ganska lugnt ändå, ”Nu dör jag”. Jag var faktiskt inte ett dugg rädd, mest beklagande. Så slog det mig att min babys liv var i fara, och jag blev livrädd. ”Käre Gud, rädda mitt barn!” bad jag desperat ”Låt mig dö i stället, men rädda mitt barn!”. Jag tycker mig minnas att jag började resa mig, sedan var det som om hela synfältet drogs ihop i en virvel och jag ramlade baklänges och allt blev svart.
(Jag förlorade medvetandet och krampade ungefär 15-20 minuter. Under tiden kom det först en Prio-1-bil med syrgas och sedan en ambulans. De som såg bilarna fara genom byn säger att de lättade i guppen och sladdade på raksträckorna. Ambulansen hade precis kommit fram när jag började vakna.)
När jag öppnade ögonen var rummet fullt med folk. Jag låg på golvet i köksöppningen, och jag levde! Det stod fem män i räddningsklädsel omkring mig… Hjärnan gick på högvarv. Var jag verkligen vaken? Ja, detta var ingen dröm. Såg jag dubbelt? Nej, definitivt inte. ”Så HUR fick de plats i ambulansen?”, undrade jag ”och hur ska JAG få plats i ambulansen?” (Alla som känner mig skrattar här, det här resonemanget är så typiskt mig). Nu kände jag mig i alla fall trygg, jag levde och skulle fortsätta leva, eftersom ambulansen i alla fall hunnit ut. Det tar minst 25 minuter från lasarettet till vår lilla by om man håller hastighetsbegränsningarna. Någonstans skymtade jag något av barnen. ”Nej!” tänkte jag. ”TA BORT BARNEN, låt dem slippa se detta!”. Men jag kunde inte säga något.
Sedan började jag lägga märke till att min kropp fortfarande skakade. En av ambulanskillarna försökte sätta en spruta i högerarmen på mig. Jag tror att det var en sådan kanyl som man sätter dropp i. Det gick inte så bra, eftersom högerarmen hela tiden viftade, och resten av kroppen ville resa sig…
”Vad heter hon?”
(Jaså, du måste ha kommit precis innan jag vaknade…)
”Tina! Tina! Hör du mig?”
(Högt och tydligt. Jag är inte döv eller så, det bara rycker i mig.)
”Tina, jag ska sticka dig i armen.”
(Jag vet, det har du hållit på med ett tag nu.)
”Håll armen stilla nu”
(Stick på du bara, ju fortare desto bättre, jag behöver verkligen medicin.)
”Nej, res dig inte, försök att ligga stilla!”
(Jag försöker ju. Stick nu då!)
”Håll armen stilla bara.”
(Jag har fattat, grabben, stick in sprutan och stå inte där och tjafsa!)
Och jag försökte verkligen hålla mig stilla så han skulle kunna sticka rätt, gång på gång. Det gick hyfsat bra i någon sekund eller så. Sedan tröt koncentrationen, armen for upp i luften och kroppen började resa sig, fast jag inte alls ville stå upp. Jag kunde inte tala eller på något sätt visa att jag förstod vad han sade, och den eländiga armen for iväg så fort jag inte höll den nere med ren viljestyrka. Det var som om jag var en fånge inne i min kropp, och den gjorde som den ville utan att fråga mig först. Jag hörde, såg, kände, förstod allt som skedde, men kunde inte på något sätt påverka det. Det var oerhört obehagligt, och lång tid efteråt kände jag mig som om jag var inspärrad i en kropp som kunde svika mig när som helst. Det var nog den värsta sviten av eklampsin för min del.
Till slut (rätt snart faktiskt) gav de upp med att få in sprutan, i stället lyfte de upp mig på båren, spände fast mig (jag krampade fortfarande lite, men det avtog mer och mer) och gav mig en spruta i benet, en sådan som man slår in. Stesolid, tror jag att de sade. Sedan rullade de ut mig till ambulansen och lastade i mig, och började ge mig syrgas. Syrgasmasken luktade illa, men jag visste att jag behövde det extra syret. Min man sade till ambulansföraren att han skulle köra mig direkt till förlossningen, för det var dit vi var på väg och där de väntade mig, och inte på akuten. Föraren ringde upp någon, och de konfirmerade att jag skulle till förlossningen.
Jag tänkte:
”Stå inte här och häng, ta hand om barnen!”
Som genom tankeläsning sade Conny till killarna att han skulle se till att barnen (de äldre flickorna alltså, minstingen var hos en kompis) kom till sin mamma, lugna dem och sedan komma efter till sjukhuset. Sedan vände han sig till mig.
”Älskling, jag kan inte följa med dig nu, jag måste ta hand om flickorna. Jag kör dem till deras mamma och sedan får jag sitta och prata med dem ett tag.”
(Bra! Tankeläsningen funkar ibland, i alla fall…)
”Jag måste ta hand om barnen.”
(Javisst, självklart.)
”Jag åker med flickorna till deras mamma nu.”
(Ja åk du, jag har liksom lite bråttom själv – och jag börjar bli irriterad)
”Jag kommer efter i bilen.”
(Åk iväg karlslok, stå inte här och häng! TA HAND OM BARNEN, de behöver sin pappa nu!)
Jag vet inte hur jag fick honom att fatta att jag förstod, men till slut gick det upp för honom i alla fall. Ambulansen körde iväg. Jag ville så gärna tacka killen som satt bak med mig, han var så oerhört lugn och trygg och jag kände verkligen att jag var i goda händer. ”Nej, försök inte prata nu!” sade han, men jag klämde fram ett ”Tack” i alla fall. Jag har ingen aning om ifall det var begripligt eller ej. Troligtvis inte. Resan gick lugnare än jag hade trott, inga sirener eller så vad jag märkte. Jag var så oerhört trött, så jag bara låg där och vilade mig och andades i den illaluktande syrgasmasken, som stank plast så jag ville kräkas.
När vi kom in till sjukhuset körde ambulanskillarna upp mig på bår till förlossningen. De hade knappt lämnat rummet förrän min man kom. Jag tyckte själv att jag var vid fullt medvetande, men förstod av omgivningens sätt att reagera att jag antagligen svarade väldigt långsamt på frågor och inte gjorde ett särskilt vaket intryck. Det retade mig. Jag hade svårt att uttrycka mig, och det var skönt att Conny i alla fall fanns där och kunde prata i mitt ställe.
Stora delar av tiden har jag bara vaga minnen av. Det var mycket folk, mycket spring, många frågor att svara på, massor av prover att ta – och jag var så väldigt, väldigt trött. Den kvinnliga förlossningsläkaren beordrade ett antal prover. Sköterskorna försökte sticka mig, men en efter en misslyckades de. Till slut ringde de efter en narkossköterska. Hon kom, antagligen oerhört snabbt. ”Du kommer att få ett fult blåmärke!” anmärkte hon, och satte sedan i en kanyl. Mycket riktigt fick jag ett rejält blåmärke sedan, ett av de värsta jag sett, men proverna blev i alla fall tagna. Conny har berättat att jag var så svullen i ansikte och hela kroppen att jag nästan inte gick att känna igen, så att ingen annan lyckades få i en nål i någon arm är snarare ett bevis på narkossköterskans skicklighet än på att de andra var dåliga på något sätt. Jag fick magnesiumdropp för att motverka kramperna och minska risken för fler anfall. Sjutton nålstick hade jag när det hela var över.
En manlig överläkare hade kommit in också, och han var upprörd – på gränsen till rasande – i ett hörn av rummet: ”Men det här måste de ju ha sett! Det är ju helt tydligt!” hörde jag honom utbrista till någon bredvid sig, medan han bläddrade i min MVC-journal. Han kom i alla fall fram, helt sansad vad jag kunde avgöra, och pratade med oss. Han sade att det inte gick att avgöra just nu vilka hjärnskador jag eventuellt fått av krampandet, men att jag antagligen skulle ha det jobbigt något halvår framöver, vara lättirriterad och kanske ha svårt för sådant jag brukade kunna, som namn och räkning och sådant. Han sade att om man får ett stort epilepsianfall, ett ”grand mal”, varar det i värsta fall i fem minuter. Jag hade krampat i minst femton minuter. I förlossningsjournalen står det att ”graviditeten hittills varit normal”, så jag vet fortfarande inte vad det var han reagerade så starkt på i den. Kanske var det bara chocken att det gått så långt som till eklampsi utan att någon märkt något innan.
Den kvinnliga läkaren förklarade att de inte kunde göra något mer, barnet måste ut för att jag skulle kunna bli frisk. Hon undersökte mig för att se om det kunde bli en vanlig förlossning. ”Nej, du är bara öppen en halv centimeter.” sade hon. ”Det går inte, det blir kejsarsnitt. Vill du vara vaken eller sova?” Jag blev helt tagen, kunde inte ens svara, bara titta desperat på min man. ”Hon vill vara vaken.” sade han. Och det ville jag också.
Sedan gick det fort. Conny fick någon sorts överdragskläder och en ful operationsmössa att ta på sig, över sina oljiga bilmekarkläder. Jag tror han hade handskar också. Jag rullades iväg till operationssalen. Det var mycket folk där, trots att rummet var ganska litet. Två läkare som skulle göra själva snittet, samma två som jag redan pratat med. Ett par operationssköterskor, ett par barnmorskor, en narkosläkare och en narkossköterska, en barnläkare och två barnsköterskor från neonatalavdelningen, dvs avdelningen för för tidigt födda barn. Och så jag och Conny. Alla var väldigt proffsiga, de pratade med mig (trots att jag inte kunde svara särskilt bra), presenterade sig, talade om varför de var där och vad som skulle hända. Jag kände mig väldigt trygg, men orolig för att få se bebisen. På något sätt hade jag fått för mig att den skulle se ut som ett ungt foster, en liten alien, inte som ett barn. Jag trodde att jag skulle tycka att den var ful och inte vilja ha den när den väl var född.
Det allra läskigaste var ryggbedövningen. Jag har aldrig varit så modig i hela mitt liv som när jag satt där helt stilla trots att jag var livrädd för den jättelånga sprutan. Sedan tog det en liten stund innan bedövningen tog riktigt, någon minut på sin höjd, för det kändes antagligen längre än det var. Läkarna kollade att känseln var borta upp till brösten ungefär, sedan hängde någon för ett förhänge. Jag tror att de måste ha börjat snitta på en gång.
Efter några minuter sade en barnmorska ”Nu kommer det att kännas lite jobbigt, som om de drar i dig.” Det kändes mycket riktigt ganska jobbigt, men gjorde inte alls ont. Det höll fortfarande på när jag plötsligt hörde någon säga (i vänstra hörnet snett bakom mig):
”En sån fin liten pojke!”
Jag och Conny blev helt förvånade, vi hade inte märkt att de tog ut barnet. Vi hade fått en son, och han levde och mådde efter omständigheterna ganska bra. Han skrek inte, bara pep som en liten mus. Barnläkaren daskade försiktigt på honom:
”Kom igen nu då, bättre kan du.”
Så kom han fram med den lilla, lilla bebisen, och visst, han såg inte ut som en nyfödd, snarare som en liten gubbe. Inget babyhull, lite mager och rynkig. Jag tyckte att han var det vackraste jag någonsin sett (och jag var så glad att han inte var en ful liten alien). ”Så fin han är!” sade jag, och strök försiktigt på benet, det var så långt jag nådde och vågade. Bebin slog ut med armarna där han låg i doktorns händer, det betydde att han tyckte illa om att ligga på rygg och kände sig orolig och osäker. Hade jag känt honom bättre hade jag sett att han var helt chockad. Men det visste jag inte då, eftersom jag inte träffat honom förut.
Barnläkaren började förklara att de behövde ta med sig barnet till neonatalavdelningen för att kunna ta hand om honom riktigt. Han upprepade sig massa gånger, antagligen för att han ville vara säker på att det kändes OK för mig. Jag tyckte att han stod och svamlade i stället för att ta hand om mitt barn! Jag blev irriterad invärtes, så jag drog till med ”Jag litar på dig.”, för att få honom att fatta och gå. Min man följde med, för att vara med bebisen.
Conny säger att de sövde mig när de skulle sy ihop snittet, men det har jag inget minne av. Jag minns att jag vaknade på IVA, så han har säkert rätt. Där fick jag ligga med en sköterska i rummet hela tiden och ha en automatisk blodtrycksmätare på armen som mätte trycket var femtonde minut. Det gjorde ont. Jag minns inte hur länge jag låg där, men det var flera timmar, tills bedövningen släppte helt. Sedan blev jag flyttad tillbaka till förlossningsavdelningen.
Det här var på lördag eftermiddag. Söndagen och halva måndagen försvann i halvdvala, jag sov och var vaken om vartannat. Blodtrycket ville inte riktigt sjunka och läkarna var förvånade och lite bekymrade. De gav mig både det ena och det andra i dropp, men inget hände. Så helt plötsligt, fick jag ett rejält blodtrycksfall medan jag satt och åt lite grann. Jag höll på att börja kräkas och svimmade nästan. Några sköterskor kom in och fällde ner sängen, så att jag mådde bättre. Ingen fattade varför trycket sjunkit så plötsligt, men det var ju bra att det gick ner i alla fall.
Jag fick komma upp och duscha av mig när jag mådde rätt bra. Sköterskorna envisades med att köra mig i rullstol ner till neonatalen, det kändes fånigt för jag tyckte själv att jag var frisk. Jag fick flytta in på BB, i ett eget rum, tack och lov. Det var hemskt att se alla lyckliga mammor som fick ha sina små bebisar hos sig!
Jag hade inte ont i såret speciellt, men tog pliktskyldigast mina Alvedon för att barnmorskorna tjatade. För varje dag, nästan varje timme, mådde jag bättre. Svullnaden i kroppen gick ner, och jag tillbringade all vaken tid med att sitta känguru, pumpa och sondmata vår ”lilla råtta”, som fortfarande bara pep och aldrig någonsin skrek. På torsdagen blev jag utskriven och fick åka hem från BB. Samuel blev kvar i ungefär tre veckor, sedan fick han också komma hem, men det är en helt annan historia.
Jag har läst att eklampsi betyder ”blixt från klar himmel” på grekiska. Om det stämmer eller ej vet jag inte, men det är en passande beskrivning. Mina symptom försvann fortare än de kommit. Efter sex veckor var jag på efterkontroll på sjukhuset. ”Vi förstår ingenting.” sade den kvinnliga överläkaren som undersökte mig. ”Du borde ha haft skador av syrebristen när du krampade, hjärnskador, skador på inre organ… men det finns ingenting. Du är kärnfrisk!” Och det var jag. Men varje år gråter jag på Samuels födelsedag och tänker på dagen då han borde ha fötts i stället.

Read Full Post »