Om mig

Hej!

Jag heter Tina. Jag är mamma till sju barn. Tre föddes för tidigt, en föddes som en fullgången dunderklump och tre är mina bonusar (som jag inte har behövt föda). Jag fyllde 30 för ett par år sedan och till vardags är jag kemiingenjör.

Mitt första barn föddes i vecka 34+4 pga oupptäckt preeklampsi som blev till eklampsi. Jag ramlade ihop, förlorade medvetandet och började krampa i mitt hem en vanlig lördagsförmiddag. Det blev ambulansfärd och akut kejsarsnitt samma dag. Bebin var tillväxthämmad.

Tvåan kom till oss 4,5 år senare i vecka 33+4, efter en graviditet som började som en dröm men sedan urartade framåt vecka 27. Jag fick havandeskapsförgiftning igen, och efter några veckor på sjukhus blev det akut kejsarsnitt för att bebin slutade växa. Flödet i navelsträngen var för dåligt. Hon var också tillväxthämmad, men inte lika mycket som sin storebror.

Med trean gick jag över tiden trots havandeskapsförgiftning. I vecka 33-34 hängde det på håret, men sedan blev jag bättre igen, och bebin föddes nästan två veckor över tiden, efter en utdragen förlossning som slutade i kejsarsnitt för att det visade sig att han låg fel i magen.

Vårt fjärde och sista barn skulle bli grädden på moset. Eftersom havandeskapsförgiftning brukar bli lindrigare för varje barn och jag gick tiden ut med storebror förväntade vi oss en ganska normal graviditet med bara lite tätare kontroller än vanligt på slutet. Då hände det som inte fick hända: i vecka 13 började jag svullna om händerna, fötterna och ansiktet.

Havandeskapsförgiftning brukar sällan visa sig före vecka 23, inte ens när den kommer tidigt, men jag fick alla symtom man kan tänka sig vartefter veckorna gick. Jag kräktes av allt möjligt: solljus, vitt brus, ljudet av fläktar, snabba rörelser, oro… Jag blev också vimsig och glömsk, fick huvudvärk och flimmer, och så småningom visade det sig att jag visserligen inte hade ”högt blodtryck”, men att trycket svängde ordentligt nästan hela tiden. När blodtrycket efterhand började att stiga mer konstant stod det klart att det var veckor snarare än månader kvar till förlossningen.

På något sätt tog vi oss till 30+0 innan mina trombocytvärden dök och levervärdena kajkade ur på allvar. Den dagen föddes Hannah, en liten, ettrig flicka med mycket humör och vilja, ”Fröken 300-slag-i-minuten”, som hon snart kom att kallas efter sina regelbundna vredesutbrott med påföljande hjärtturbo.

Vi blev kvar på sjukhuset i fjorton veckor. Fjorton långtråkiga, omtumlande, underbara och rakt igenom fruktansvärda veckor, innan vi släpptes ut i den vanliga världen (som psykiska vrak). Vi var inte helt befriade från sjukhuset, men nästan.

Men sagan slutade inte där. Hannah blev sjuk igen, i RS-virus som slog sig på andningsapparaten. Vi hamnade på sjukhus igen, och ganska länge efteråt hade hon svårt att andas och hostade mycket. Hon växte dåligt, kräktes jämnt och hade ont i magen. Vi kämpade med amningen, och senare med maten, och tyvärr fick vi kämpa mot sjukhuset snarare än med. Uppepå detta försökte jag få rätsida på mitt tilltrasslade inre, efter allt som hänt och allt som fortsatte att hända. I mitten av december, när Hannah var mer än fem månader, var vi på den sista återkontrollen på neonatalen, och inte förrän då kan jag påstå att jag kände mig fri eller upplevde att hon var mitt barn och inte sjukhusets.

Nu när jag sitter här och skriver har Hannah passerat sin första födelsedag, och snart är hon ett år även korrigerat (hon skulle ha fötts i mitten av september). Det har varit ett omtumlande och på många sätt svårt år, men också givande och otroligt lärorikt.

Vissa dagar fattar jag inte att vi fortfarande lever och jag blir hög på livet. Andra dagar vill jag helst stanna med huvudet under täcket och sörja allt det som inte blev. De allra flesta dagarna är vanliga, med morgonljudet av små fötter, leksaker i högar och en liten kvicksilverflicka – med bulliga kinder och ostyrigt hår – som virvlar förbi.

Livet gick vidare ändå, fast vi nästan inte vågade hoppas.

/Tina, 18 augusti 2008
PS Har jag missat nåt? Fråga i så fall!