Vi åkte till sjukhusparken häromkvällen. Som en familjeutflykt. Under tiden Hannah låg på neo träffades vi ofta där, det blev till och med en sjalträff i parken för min skull :heart: . Jag minns hur jag försökte visa storleken för några kära sjalkompisar från förr, hur otroligt liten bebisen på neo var, inte ens två kilo tung.
Precis den här tiden på året gick jag en promenad i den där parken varje dag. Jag grät i telefonen med ett par utvalda, goda vänner. Såg en skymt av den plågsamt vackra sommaren, i alla fall några få minuter om dagen, och kände i hela kroppen att det var så FEL. Hon skulle ju inte vara född ens!!!
Fyra år har gått. Sedan dess har det inte varit alltför ofta vi lekt i sjukhusparken, några gånger kanske, och med blandade känslor, fast det bara är en kvarts bilresa hemifrån. Men nu blev det av, till slut. Och det var… fantastiskt, i brist på bättre ord.
Hannah skrattade och tjoade högre än alla andra barn och skulle åka linbana igen och igen och igen. Jag ville nästan ta ett kort på henne och skicka till neo. ”Titta här”, skulle jag skriva på baksidan, ”så här blev det till slut. En frisk och stark fyraåring med vildögon och hår som solsken. Hon inte bara överlevde, hon lever varje sekund sedan dess, i allra högsta grad, intensivare än något av mina andra barn.” Kanske skulle jag göra det. Som en framtidsvision för föräldrarna och barnen som ligger där, ett tack för allt det hårda arbete som utförs av personal.
Jag tror säkert att jag kommer att se mig om igen; den där långa, plågsamma resan vi gjorde glömmer jag aldrig. Men ändå. Hon lekte i parken. Hon var där, med oss, inte instängd i en glasbur på andra sidan betongkomplexet. Och det var som om ingen tid alls förflutit.
Lämna en kommentar