Händer

Han hade så stora händer. Han kanske var stor för övrigt också, eller förde sig i alla fall på ett respektingivande sätt, men de där händerna. De var enorma. Särskilt som barnet bara vägde drygt två kilo.

Jag måste säga att jag var lite rädd. Han verkade så barsk. Jag hade sett hur sköterskorna svärmade runt honom, intensivt lyssnande, och hur de nästan slogs om vem som skulle få springa efter det ena eller det andra. Han utövade en sällsam makt. Också på nära håll kunde man märka att han var van att bli åtlydd. Men han pratade inte mycket nu. Kanske var det av hänsyn till prematurbebin.

Han började plocka med kläderna. Barnet var inte litet längre, inte lika litet som det varit i alla fall, men ändå. Att klä av ett sovande spädbarn så fjäderlätt att det inte ens reagerade, det rimmade illa med denne bistre man och hans grova händer. Det borde inte ha kunnat ske, ändå såg jag det.

Han arbetade snabbt. Stetoskop, hjärta, lungor, höfter, reflexer… Barnet vaknade visserligen till, men var förnöjt till och med när det släpptes bakåt för en kort sekund. Det gav inte ett ljud ifrån sig.

”Det är foten som gör det”, sade han plötsligt till mig, tyst men vänligt, ” de brukar tycka om när man håller dem om foten.”

När han talade var det som om rummet lystes upp och jag förstod med ens varför hela avdelningen beundrade, ja nästan dyrkade, denne man. På avstånd kunde han te sig nog så skräckinjagande, men så här på nära håll var han omöjlig att inte älska.

Read Full Post »

En bra läkare

Vad kännetecknar en bra läkare? Finns det någon gemensam nämnare, en enskild faktor som är skillnaden mellan ”utmärkt” och ”mindre bra”? Jag har mött dem i hundrapack, bokstavligt talat, och jag har funderat mycket över det.

Handlar det om självsäkerhet? Eller om förmågan att förstå andra? Att patienter förväntar sig kompetens och teknisk skicklighet är väl tämligen självklart, likaså att läkaren bör vara förtroendeingivande och hyfsat vänlig. Men mer då?

Jag har inte hittat någon särskild personlighetstyp som utmärker de bra läkarna, tvärtom. De har varit utåtriktade eller tillbakadragna, har skrattat högt och länge eller smålett försiktigt. Varken i ålder eller kön har jag funnit något förutsägbart samband, inte heller i grad eller erfarenhet så att en överläkare alltid är överlägsen sin underläkare, eller ultraspecialisten den mindre specialiserade kollegan.

Det finns egentligen bara en sak de haft gemensamt allihop, något som skilt ut dem från de andra och höjt dem över mängden: De har varit närvarande. De har funnits där på riktigt, så att det har varit en annan människa i rummet och inte bara en spelad roll. Jag kan minnas ett antal tillfällen när det måste ha kostat dem oerhört, att stanna i situationen och inte gömma sig bakom en vit rock och en namnskylt.

Det är sån jag vill bli. Det är det jag vill vara.

Read Full Post »

Läkarvåndor

Jag har gått igenom faserna. ”Inte jag”-fasen, den tog upp en lång period av mitt liv.

”Inte ska väl jag…”
”Det är för svårt…”
”Jag vet inte om jag kan…”

Livet har lärt mig ett och annat om vad jag kan och räcker till, och numera viftar jag bort de där tankarna, som en ko slår bort flugor med svansen ungefär. Jag är rackarns bra på det jag gör. Att jag inte skulle klara av läkarutbildningen eller det medicinska är en helt absurd tanke. Den saknar verklighetsförankring. Så den har jag avfärdat.

”Vill inte”-fasen var också ganska lång. Under hela min uppväxt tog sig människor friheten att ha åsikter om mitt yrkesval. Surmulet kunde jag säga saker i stil med: ”Att man KAN betyder inte att man faktiskt VILL, och har jag ingen lust att rädda världen så är det helt upp till mig att låta bli!”. När de hade gått sin väg tänkte jag att det där, det fick andra sköta. Andra som var intresserade av att jobba ihjäl sig för att kanske, eventuellt kunna rädda några liv och förbättra några andra.

När mina barn i en inte alltför avlägsen framtid säger likadant (och det kommer de säkerligen att göra) kommer jag att betrakta det som bortskämt tonårstrots. Så tänker jag i alla fall på det numera, därmed inte sagt att man måste ägna sitt liv åt annat än man vill bara för att man råkar ha höga betyg. Själv har jag insett att jag behöver inte vilja rädda världen, jag behöver bara vilja ägna mig åt något som jag gillar jättemycket, och vilja göra ett bra jobb med det.

Äckelfasen var kort men intensiv. Kroppsvätskor, infektioner, sår, operationer och… döda kroppar… ”Lilla hjärtat”, sade min pappa, ”man vänjer sig.” Och han skrattade. Otroligt nog blev jag lugnad. Han har haft den effekten på mig så länge jag kan minnas (fast han märkligt nog inte fick vara med på kejsarsnittet när jag föddes, utan bara hade lov att… obducera!).

Just nu går jag igenom mina upplevelser i huvudet och försöker se mig själv på andra sidan bordet. Kan jag verkligen göra det där? Kan jag säga till en mamma att hennes barn antagligen inte kommer att överleva, att det inte finns något mer jag kan göra? Kan jag göra fel och ändå leva med mig själv när mitt skift är slut? Jag behöver egentligen inte ens fundera för att besvara den frågan: Ja. Jag kan det. Och just därför, helt oinbjuden, kommer en ny, otäck tanke: Vad är jag för en människa egentligen?

Read Full Post »

2.0

Tror jag.

😎

Trött.

Read Full Post »

Compliance (att följa läkarens råd)

Jag peffade i morse, av en ren händelse (PEF är en utandningsmätare för personer med astma). Det gick inte bra. Faktum är att det gick helkasst, jag började till och med hosta. Nu står jag tydligt konfronterad med hur illa jag har skött min medicinering på sistone. Fy mig!

Till mitt försvar vill jag anföra att jag har mått rätt bra. Jag har varit ganska trött, men jag har faktiskt mått bra. Inte så värst övertygande? OK. Vi testar så här: Jag mår ju fint i långa perioder. Då är det lätt att glömma bort att ta medicin, det känns ju inte så motiverande. Fast jag glömmer förstås inte att borsta tänderna eller väga mig.

Men det är trist att medicinera, ni vet. Ingen omedelbar behovstillfredsställelse får man av skräpet heller, resultatet märks inte förrän efter ett par veckor. Och inte förrän höstfukten kommer får man betala för att man slarvat hela sommaren. Köp nu, betala senare. Lite lyxfällan över det hela.

I alla fall, jag kan se min rare husläkare le blitt och säga “Du vet, kortisonet hjälper inte så bra om man faktiskt inte tar det.” Rackarns karl, kunde han inte ha varit lite mer auktoritär? Så där så att jag hade någon att skylla mitt tonårstrots på, menar jag?

Vad har då allt detta med prematurer att göra? Jo, det ska jag tala om nu. Peta för allt i världen i era barn astmamedicinen, och hoppas på att de får en god vana för livet, så att de tar sina puffar oavsett hur de (tycker att de) mår.

Jag har lite ont i bröstkorgen nu när jag andas. Det är sååååå rätt åt mig. Jag vågar inte ens skriva hur länge jag har haft den här medicinen. Det skulle bli för pinsamt.

Read Full Post »

Leda

Jag satt fortfarande i intensivvårdssalen den dagen när det brann i centrum. Det var något fel på ventilationen. Vi vuxna hostade och mätkurvorna svajade åt alla håll. Barnen – till och med de krångelfria – mådde sämre, trots att kuvöserna var slutna.

Överneonatologen kom ner. ”Sätt CPAP på alla som inte redan har det”, sade han, ”så att de får ren luft. Hellre att de är missnöjda än att de slutar andas. Blir det värre än så här måste vi flytta dem.”. Jag såg framför mig hur långa rader av kuvöser kördes ut och flögs iväg över hela Sverige. Antagligen menade han bara till en annan avdelning.

Det var en av de få dagarna som stack ut från mängden.

Read Full Post »

Studien som slog mig hårt i magen

Jag ströklickade på den här studiens rubrik av nyfikenhet. När jag hade kommit halvvägs in i texten grät jag hejdlöst :(. Men jag tyckte den var rätt bra. Citerar PUBMED:

Birth trauma: in the eye of the beholder.
Beck CT.

University of Connecticut School of Nursing, Storrs, CT 06269-2026, USA. Cheryl.beck@uconn.edu

BACKGROUND: The reported prevalence of posttraumatic stress disorder after childbirth ranges from 1.5% to 6%. OBJECTIVE: To describe the meaning of women’s birth trauma experiences. METHODS: Descriptive phenomenology was the qualitative research design used to investigate mothers’ experiences of traumatic births. Women were recruited through the Internet, primarily through Trauma and Birth Stress (TABS), a charitable trust located in New Zealand. The purposive sample consisted of 40 mothers: 23 in New Zealand, 8 in the United States, 6 in Australia, and 3 in the United Kingdom. Each woman was asked to describe the experience of her traumatic birth and to send it over the Internet to the researcher. Colaizzi’s method was used to analyze the 40 mothers’ stories. RESULTS: Four themes emerged that described the essence of women’s experiences of birth trauma:

To care for me: Was that too much too ask?
To communicate with me: Why was this neglected?
To provide safe care: You betrayed my trust and I felt powerless, and
The end justifies the means: At whose expense? At what price?

CONCLUSIONS: Birth trauma lies in the eye of the beholder. Mothers perceived that their traumatic births often were viewed as routine by clinicians.

För er som inte känner mig handlar det här om Noahs förlossning, inte Hannahs.

Read Full Post »

Vem försöker jag lura?

Jag hade ju bestämt mig för att strunta i att bli läkare. Skyllde på åldern och bekvämligheten och barnen. Tryggheten.

Sen brakade förkylningsperioden igång, och jag mindes inte gränserna för snabbandning vid Hannahs ålder, så jag googlade. Fortfarande utan läkarambitioner, mind you, helt oskyldigt, för att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg ett par siffror som jag råkade behöva just då. OK, jag hade kunnat ringa sjukhuset, men ni känner ju mig.

Jag landade i ett dokument om barn och astma. Konstaterade att det inte var någon fara, men sedan… Jag glömde helt vad jag höll på med och sögs in i en underbar värld av obstruktivitet och biljud. En timme senare tittade jag yrvaket upp från dataskärmen och insåg att det inte bara blivit en liten titt.

Vem försöker jag lura? Jag älskar det här ämnet. Jag gör det. Jag kan säkert leva lycklig i alla mina dagar som kemiingenjör, men VARFÖR? När det finns annat som är så oerhört fascinerande?

Jag skriver högskoleprovet 25 oktober. Sen får vi se.

Jag har inte sagt ja än. Jag bara överväger att ändra mitt nej. Och jag gör provet för säkerhets skull. (Vem försöker jag lura?)

Read Full Post »