Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mina andra barn’

Avslut

Jag har läst ikapp, sådant som jag skrev innan jag blev inlagd med Hannah, sådant som handlade mest om katastrofförlossningen med Noah.

Jag hade glömt alla de där kloka sakerna som jag egentligen vet. Jag har nog delvis tappat bort mig själv i allt detta. Jag inser nu, när jag läser den välbalanserade, kärleksfulla, lyckliga Tinas ord, att jag är långt ifrån färdigbearbetad, som jag faktiskt hade börjat tro nu på sistone. Jaja. Perspektiv är alltid nyttigt. Jag har hopp om livet.

Som en sorts avslut på Noahs förlossning: Till slut blev det så att den där läkaren, hon som jag verkligen avskydde efteråt, blev att ha hand om mig de sista dagarna av graviditeten med Hannah och till slut beslutade om snitt. Och hon visade sig vara riktigt trevlig, proffsig, inkännande… Inte alls sån där som hon var när jag träffade henne senast. Och på något sätt hjälpte det mig att se en annan bild av henne.

Jag tycker fortfarande att hon gjorde, och hade, fruktansvärt fel. Men nu är hon också en person som jag tycker om och uppskattar för andra kvaliteer. Nu kan jag tänka att visst, hon gjorde fel. Och nej, jag är inte nöjd eller tacksam eller det minsta glad över det som hände. Men hon hade kanske en dålig dag. Kanske var hon trött. Antagligen ruskigt stressad, mina värden var inte att leka med den där gången. Jag ursäktar henne inte. Men i stället för att se en schablonbild, en OND människa, kan jag se en helhet. Och det känns bra. Väldigt, väldigt bra.

Tänkte att ni kanske ville veta.

Annonser

Read Full Post »

Jag måste vara lite skadad. Häromdagen tittade jag igenom ett gäng bebisbilder på nätet. Fina små barn, de flesta nyfödda. Ett foto på en liten bebis med CPAP (andningshjälp) och nässond som låg känguru på en förälders mage bläddrade jag oberört förbi, utan att ens märka alla sladdar och grejer. Inte förrän flera bilder senare tänkte jag:

”Var det inte en prematurbebis på den där bilden? Jag tyckte jag såg en CPAP…?”

Jag fick lov att bläddra tillbaka, och mycket riktigt var det en liten prematur. Det hade jag inte ens lagt märke till, för så ser nyfödda ut i min värld. Hur ser nyfödda ut i din värld?

Read Full Post »

Hannah bytte storlek för inte så länge sen. Till strl 62. Hon är ett halvår nu, och det är med blandade känslor jag lägger bort babystorlekarna och tar fram större kläder. Idag var jag nere i källaren och rensade i klädlådorna.

Att rensa i gamla kläder är lite som att se hela sitt liv passera revy, tycker ni inte? Jag hittade Thildas gamla prematurkläder. Det var tungt. Dels var jag ledsen över att Hannah aldrig fick ha de kläderna, den här lådan stod inte med de andra kläderna och jag hittade den aldrig. Dels var det jobbigt att ta tag i gamla prematurminnen.

Mathilda var en mirakelbebis, inte tu tal om saken. Hon föddes i vecka 33+4, en smula tillväxthämmad pga min havandeskapsförgiftning, men för övrigt vid gott mod. Eller nja, vid argt mod kommer närmare sanningen, jag har aldrig sett en baby så vansinnig över att plockas ut ur magen!

Hon var bara några dagar när hon började amma, och det hände också med en skräll. Just då stod hon på sondordinationen 15 ml/10 ggr, hon fick alltså 15 ml (=1 msk) bröstmjölk i sonden 10 gånger/dygn. Hon var hungrig och vi plockade ut henne ur kuvösen för att hon skulle få sitta hos mig när hon åt. Men den lilla loppan var inte nöjd med att sitta hopkurad mellan mammas bröst, nejdå! Hon hackade och rotade, böjde sig ner åt sidorna och liksom följde lukten av bröstmjölk, så jag lade ner henne och lade henne vid bröstet, tänkte att hon kunde ju få slicka lite i alla fall. Det är vad barnen brukar kunna klara av från början när de är för tidigt födda.

Men ingen hade upplyst Mathilda om att hon var för liten för att äta själv. Hon gapade med sin pyttelilla mun, högg tag och sög sig fast. Vi blev förvånade, och trodde att hon skulle släppa efter nån minut. Inte då! Hon sög och sög och svalde och svalde. Till slut släppte hon taget, förnöjt leende. Den som säger att spädbarn bara ler för att de har ont i magen har aldrig sett en fullmatad bebis. I fortsättningen log hon varje gång hon kände lukten av mammabröst, ett litet, hemligt leende som sade ”Jag har hittat världens bästa hemlighet!”.

I alla fall, det visade sig att Mathilda ätit lite mer än 15 ml, ett helt mål, alldeles själv. Hon fortsatte i samma stil hela det dygnet. Inte varje gång orkade hon äta, men många gånger, och mycket! Morgonen därpå kom ronden. ”Här måste du ha skrivit fel, så här mycket kan hon aldrig ha ätit själv!” utbrast den unge läkaren. ”Jodå, det har hon.” replikerade sjuksköterskan… Alla var förvånade och fascinerade över den här lilla, lilla flickan som så uppenbart visste vad hon gjorde. Det tog bara ett par dagar tills vi ammade både helt och fritt.

Mathilda fortsatte i samma stil. Såhär i efterhand misstänker jag att hon visst hade hört att pyttesmå bebisar har jobbigt att andas, svårt att amma, är trötta, knappt kan skrika och inte håller värmen själva, men att hon bara struntade i det, sådär som bara Mathilda kan. Minst på kuvössalen både i vecka, ålder och vikt blev hon utflyttad till tillväxtsal mitt i natten. Motiveringen – hennes arga skrik störde de sköra små pojkarna på samma sal, de där som vägde minst dubbelt så mycket som hon själv och var födda både äldre och senare.

Vi var hemma efter två veckor med en bebis som vägde knappt 2 kilo och var 44 cm lång. Mathildas första kläder var dockkläder i storlek 40 ungefär, för prematurstorleken 44 hängde mest kring de smala, flaxande små benen.

Allt det här och mycket mer kom för mig där jag stod och rotade i klädlådan, och jag kände mig både ledsen och glad. Mest ledsen. Jag har i alla fall tagit upp Mathildas finaste första kläder och hjälpt henne klä på dem på babydockan (som förresten heter ”Jesusbarnet” såhär efter jul, kanske för att hon fick en docksäng i julklapp av mormor och morfar?). Dockan var lite för tjock och lite för kort, men kläderna gick på ändå. De andra kläderna har jag lagt i ge-bort-kassar. Det var dags att släppa taget.

Read Full Post »