Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tankar’

Hur det går

Hur det går? Jo tack. Det går upp och det går ner. Svänger alldeles för fort för min smak. Men uppåt mer än nedåt, tror jag, och framåt mer än bakåt. Bättre, kan vi säga. Ja, det går bättre nu än på länge.

Hur det är? Det är full fart. Mycket att stå i. Lite för mycket, egentligen, men det får gå. Jag är trött, sover inte så mycket som jag borde, och barnen har varit sjuka och allt… Men det går, jag menar, nån gång måste det ju lugna ner sig lite. Jag får vila sen.

Hur jag mår? Pass. Nästa fråga, tack.

Read Full Post »

Vårdlidande

”Föreställningen om lidandets meningslöshet tillsammans med vårdarens undvikande attityd gentemot den lidande människan kan göra den lidande patienten skyddslös. Vårdare undviker att möta patienters känslor för att skydda sig själva från känslor. Patientens upplevda lidande blir då osett, oönskat och faller på ett outtalat sätt utanför hälso- och sjukvårdens vårdansvar. Detta leder till att patienten kan uppleva att lidandet ökar, då hans eller hennes behov av och begäran om att bli sedd och förstås inte tillgodoses, varvid vårdlidandet uppstår. Vårdares syn på lidandet […] försvårar en god vård.” (ur ”Vårdande som lindrar lidande – etik i vårdandet” av Maria Arman och Arne Rehnsfeldt)

Så otroligt väl beskrivet. Jag har inget att tillägga för tillfället.

Read Full Post »

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. I stället ligger du där bland slangar och apparater. Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Har jag gjort dubbelt fel? Först kunde jag inte hålla dig kvar, och sedan tvingade jag dig att stanna och genomgå allt detta – bara för min skull? Om du hade fått välja, hade du hellre dött då?

Read Full Post »

Jag måste vara lite skadad. Häromdagen tittade jag igenom ett gäng bebisbilder på nätet. Fina små barn, de flesta nyfödda. Ett foto på en liten bebis med CPAP (andningshjälp) och nässond som låg känguru på en förälders mage bläddrade jag oberört förbi, utan att ens märka alla sladdar och grejer. Inte förrän flera bilder senare tänkte jag:

”Var det inte en prematurbebis på den där bilden? Jag tyckte jag såg en CPAP…?”

Jag fick lov att bläddra tillbaka, och mycket riktigt var det en liten prematur. Det hade jag inte ens lagt märke till, för så ser nyfödda ut i min värld. Hur ser nyfödda ut i din värld?

Read Full Post »

Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!

Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.

Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.

De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!

Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.

Read Full Post »

Jag har ofta undrat över uttrycket ”amningsfanatiker”. Var finns de här fanatikerna som man hör så mycket om? Jag känner många kvinnor som på olika sätt är engagerade i amning, och ingen enda av dem kan jag beskriva som fanatisk. Tvärtom är det dessa kvinnor som stått för en nyanserad och verklighetsförankrad syn på amning vad jag sett, i motsats till många ”ska” och ”ska inte” i media och nån sorts allmän opinion.

Men nu har jag plötsligt träffat henne! Amningsfanatikern! Hon fanns närmare än jag trodde. Hon är den där otrevliga subban som sitter på min ena axel och säger att jag borde kasta ersättningen all världens väg och att alla RIKTIGA mammor och kvinnor kan amma… Min amningsfanatiker är en projektion. Hon är mitt eget dåliga samvete och min privata känsla av misslyckande, men speglat så att det hon säger tycks komma från andra och inte inifrån mig.

I verkligheten finns ingen som varken vill klandra eller döma mig på något sätt för vad jag gör eller inte gör när det gäller amningen. Jag själv skulle aldrig komma på tanken att tycka illa vara om en icke-fungerande helamning som min egen, till exempel. Men när ”alla andra” langar fram brösten och ammar sina telningar så att det klunkar i bebismagarna, då gör det ONT i mig. Och när jag själv tar fram flaskan efter en stund, ja då tycker jag att de tittar, jag är nästan säker på att de gör det… Och att de tänker amningfanatiska och inte så snälla saker om den där flaskmatande mamman som inte har fattat att alla borde amma till varje pris för att bröstet är bäst och allt annat pest!

Det känns lite märkligt, att sitta här ”på andra sidan” och äntligen förstå alla dem som talar om amningsfanatism. Nu får ni inte sitta och tycka synd om mig hörrni! Jag försöker inte beklaga mig utan jag ville bara dela med mig av den här insikten som slog mig: ”amningsfanatikern” är en bild som vi mammor med amningsbekymmer själva skapar, varken mer eller mindre. Det är mycket lättare att tro att det är andra som dömer mig, när det i själva verket bara är jag. Självförakt är om möjligt ännu mer laddat än amning, antar jag, eller kanske bara lättare att projicera på andra än att dras med själv.

För övrigt jobbar vi på här borta, och jag känner verkligen att amningen går bättre nu även om Hannah har blivit lite sug-lat ibland. Mjölkproduktionen är på väg upp igen efter RS-eländet (Hannah sög rätt dåligt i flera veckor, jag kan med nöd och näppe pumpa, och Noah var inte på sjukhuset under den mest akuta fasen, så mjölken minskade ju en hel del).

Read Full Post »

26 juli 2007

Mellan hopp och förtvivlan finns en sorts ingenmansland. Där har jag befunnit mig rätt länge nu. Det är en plats av väntan. Jag önskar att jag kunde kalla den ”stilla” eller ”allvarlig” eller något annat uttryckfullt, men faktum är att den är ganska intetsägande. Dagarna går, och jag väntar fortfarande. Vad kan jag säga?

Jag lever som i en bubbla. Jag ler mot människorna jag träffar, pratar med dem och skrattar till och med, men inne i mig är det tomt och tyst. Jag saknar det ständiga bruset av röster som brukade höras där. Den aldrig tystnande debatten. Mest av allt saknar jag orden som brukade beskriva mitt liv, orden som förklarade skeendena och gav dem stadga och form. Utan dem går jag som i en dimma. Tiden består enbart av ögonblick staplade på varandra. Jag ser inte sammanhangen, lever bara ett hjärtslag i taget. Varje dag är oändligt långsam och samtidigt oändligt kort. Jag tittar ut genom bussfönstret och märker att sensommaren är på väg, och det känns som om jag måste ha sovit hela våren och hela sommaren för att sedan plötsligt vakna ur en märklig dröm.

Blåmärkena på mina armar börjar försvinna nu. Det känns på något vis opassande. Snart kommer ingen att kunna se på mig vad som har hänt, fastän blåmärkena i min själ just har börjat visa sig. Mitt huvud säger att de snart kommer att göra mycket ont, när insikten om det som skett drabbar mig med full kraft. Mitt hjärta säger ingenting. Bara ibland viskar det några trötta små ord, och då gråter jag en kort stund, tills tårarna tar slut. Resten av tiden är det som om dörren till mitt inre är stängd och förbommad och jag kan inte komma dit in.

Jag har hört en man som blev skjuten i strid säga att från början kände han inget alls, att smärtan kom först efter en stund. Han hann till och med springa och ta skydd innan det började göra ont. Det är en bra liknelse för hur det känns i mig. Men jag springer ingenstans. Jag väntar stilla och med nedböjt huvud, på ett vidsträckt fält av brunbränt gräs och taggtrådshärvor. Jag väntar på smärtan som mitt huvud säger ska komma. Jag hoppas att jag inte ska förblöda när den drabbar mig. Och jag är rädd.

Read Full Post »

Older Posts »