Jag gick i pakt med det där lilla barnet innan hon föddes. ”Väx!” viskade jag till henne under ensamma sjukhusnätter, ”håll ut därinne, bara några veckor till, så gör jag vad jag kan här ute!” Och hon svarade med två små puffar inifrån magen: ”Överenskommet!”
”Lev!” sade jag till henne, när dagarna blev sämre och rörelserna där inifrån färre. Små rörelser, puff puff; ”Det gör jag”, svarade hon.
Nu lägger hon sin varma hand på min hals och borrar ner näsan i min arm. ”Sov”, viskar jag. Och en liten hand klappar mig två gånger på halsen. Sedan somnar hon.
Vad fint skrivet Tina!
Tack Stina 😀
❤
så vackert<3
❤
Åh gud så underbart. Sitter här och ler och myser 🙂
Så fint!
Jag har en ny blogg på
http://mibfilosoferar.blogspot.com
Kram!