Idag satt jag i stillhet en stund. Det är något av en lyx, både mina händer och mitt sinne har varit upptagna med en lång räcka av arbetsuppgifter ett tag. Bäst jag satt där och bara var, drev en tanke in från havet och fångade min uppmärksamhet där den låg på strandbrinken.
Jag insåg att jag faktiskt skäms. Jag trodde inte att jag kände någon skam, men det gör jag. Jag känner mig underlägsen alla dessa kvinnor som inte blir dödssjuka och inte får sina barn alldeles för tidigt. Varför? Tja, jag kan antagligen utbreda mig över någon psykologisk förklaringsmodell om jag gräver lite i minnet, men jag avstår just nu, för det är långt bortom mitt syfte. Nästan alla som har varit med om trauman skäms i någon grad, det är varken konstigt eller oväntat, egentligen. Det som gjorde mig häpen var att jag inte har upptäckt det förrän nu.
Det kanske låter konstigt, men jag blev ganska glad. I samma ögonblick som jag fick syn på känslan var det som om något smälte bort, ett tryck över axlarna som lättade, en rynka i pannan som slätades ut.
Jag kan inte mycket teoretisk psykologi, egentligen. Men jag kan människor. Jag älskar människor. Jag skulle kunna tillbringa ett helt liv med att lyssna på dem, tala med dem. Och jag kan lukta mig till skam som en hund känner vittringen av färskt blod. Men inte hos mig själv. Det jag kan se så tydligt hos andra blir helt osynligt när det gäller mig själv. Det gjorde mig full i skratt.
Jag plockade upp skammen ur sanden. Jag tittade på den, noga, ur flera synvinklar. Jag bedömde den som irrationell, och såg också att den tagit mycket kraft att bära på. Jag bedömde den som omöjlig att slänga ifrån mig bara sådär, så jag stoppade den i fickan för att ägna den mer energi en annan dag, och gick vidare i tanken.
Antagligen får jag spänningshuvudvärk ikväll, jag känner hur min käkmuskulatur slappnat av rejält sedan i eftermiddags. Men jag känner mig… befriad. Det går åt rätt håll, det här.
Prematurbloggen - Hannahs lilla blogg 