Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sjukhus’

Köpslåendet

Idag slog det mig hur ofta jag försökte köpslå med livet när Hannah var liten.

”Om hon stannar en dag till i magen ska jag vara nöjd sedan.”

”Om hon bara kommer ur kuvösen ska jag inte klaga ett dugg över pumpningen.”

”Om jag bara pumpar lite oftare så MÅSTE amningen börja fungera.”

Någonstans i mitt bakhuvud säger en röst att köpslåendet är en del av en krisreaktion, något mellan förnekelse och acceptans.

Jag försökte googla men hittade inget. Kanske är det bara jag som tänkt så här. Gott så. Jag tycker om att se det som hände ur nya synvinklar. Så småningom räknar jag med att ha en mer fullständig bild.

Annonser

Read Full Post »

Önskan

Stanna ett tag

det är allt jag vill

ge mig en dag eller två att begripa

Stanna, bli kvar här en liten stund

gå inte nu, gå inte än

Ett enda andetag till här på jorden

Jag ska aldrig begära något igen

Read Full Post »

Ensam kvar

Jag minns den där känslan av total övergivenhet som infann sig när de sista långliggarna åkte hem. Det var lite som att se sistaårsstudenterna ta examen och veta att nu, nu är det bara vi kvar, med skillnaden att när man väntar på examen har man en hyfsat god uppfattning om hur lång tid som är kvar. Som prematurförälder vet man ingenting sådant, man hänger helt i luften.

Det var med blandade känslor jag sade hejdå. Vi hade gråtit och skrattat, suttit gråbleka och tysta vid frukostbordet, bevittnat hjärtstillestånd och matstrul, lunchat tillsammans, vaktat varandras barn… På någon vecka försvann de allihop, och bara jag och Hannah var kvar. Ja, det fanns ju fyra nya familjer också, med ganska sent födda barn, som kommit in under samma tid. Jag kände inte någon av föräldrarna, hade knappt ens sett dem.

Lite glädje lyckades jag uppbåda för de andras skull när de fick åka hem, men sedan! Jag minns hur jag satt i föräldrapentryt och bara tittade in i väggen. Ynklig och ensam. Efter tre månader på sjukhuset kände jag ingen. Och var den enda stammisen.

Fem barn på hela avdelningen, det var surrealistiskt. Tre (obligatoriska) sköterskor på IVA-delen slogs om vem som skulle få mata de två inskrivna IVA-barnen. Jag tror inte att det var någon mer i mitt rum, ingen jag minns i alla fall, ingen som blev kvar mer än någon dag. Det var lugnet före stormen. Veckan därpå var det nio barn i varje sal och det fanns inte en ledig värmesäng att uppbringa på hela sjukhuset.

Ja, det kom nya barn med nya föräldrar, som hann åka hem och ge plats för nya barn med nya föräldrar, som också hann åka hem innan vi slutligen lämnade sjukhuset. Men jag hann inte lära känna några fler långliggare. Vi var de sista.

Read Full Post »

Upp på barrikaderna igen…

Jag har idag fått en skriftlig förfrågan om jag vill delta i en studie om amning under och efter neonataltiden. Mina spontana tankar i tur och ordning var

1. Jag kastar den och vägrar prata med avdelningen om amning öht
2. Jag är ändå så okaraktäristisk så det är väl bäst för alla om jag inte deltar i nån studie
3. Det är ju iofs personer som redan har hört hela vår historia som utför studien
4. Jag MÅSTE delta, vare sig jag vill eller ej, för detta får ALDRIG NÅGONSIN HÄNDA NÅGON MAMMA IGEN!!!!!

Jag känner mig som en flaska kolsyrat som pyser över bara man gläntar lite på locket.

x ?

Jag håller på att tänka ut svar på den sista frågan nu. ”Om du har synpunkter på hur vården kring amning sett ut under vårdtiden […] får du gärna skriva dem här:”

Jag räknar med att det blir ett tiotal A4-sidor. Blä.

Read Full Post »

Via Dolorosa

Via Dolorosa, smärtans väg. Namnet på pilgrimsleden i Jerusalem kommer för mig där jag sitter och kör bil, på väg upp till sjukhuset för att ordna med prematurföreningens stödträff. Nästan reflexmässigt vill jag svänga in på bussgatan där jag åkt så många tidiga mornar och sena kvällar medan jag pendlade till neonatalen. Jag intalar mig att motorvägen går fortare, men egentligen är det mest för att slippa den där utsikten som jag känner alltför väl. Och tankarna som kommer på köpet.

Egentligen skulle jag ha handlat hemmavid, men till slut hamnar jag på stormarknaden alldeles bredvid sjukhuset. Jag går in med viss bävan. Det är alltid en smula surrealistiskt att komma tillbaka och minnas att här, här stod jag och bläddrade bland dagböckerna en dag, och där borta, där satt jag och vilade en stund innan jag mödosamt gick tillbaka till avdelningen igen. Konditionen var inte på topp efter två månader i sängen; desto större orsak att promenera.

Till mitt stora förtret upptäcker jag att de flyttat hyllan med nötter, får de göra så? Möblera om bland mina minnen på det där oförskämda sättet?

Jag tar vägen genom sjukhusparken, platsen som var ett surrogat för min älskade trädgård hela den där sommaren och hösten. Det är isigt på de smala gångarna. Så mycket bättre. Mina fötter hittar den här vägen av sig själva. När jag sneddar förbi dammen slår det mig att jag börjat att haka upp mig på petitesser i vardagen. Sådant som att någon inte torkat bordet, eller att tvätten letar sig ut på hallgolvet. Banala saker som jag lovade dyrt och heligt att aldrig, någonsin bekymra mig om igen. När livet är hotat får sådant helt andra proportioner. Mer riktiga proportioner, tänker jag, och säger strängt till mig själv: ”Kramas mer, städa mindre.”.

Den snabba vägen går över bussgatan, och jag har lite bråttom nu. På övergångsstället möter jag en kvinna som har ”patient” skrivet över hela sin uppenbarelse. Mycket riktigt sitter ett sådant där förhatligt band runt hennes ena handled. När det var jag som hade det där bandet var det nästan som en trygghet. Det känns länge sedan nu. Det börjar regna, kalla stänk i ansiktet väcker mig tillbaka till nuet.

Det är varmt i huvudentrén, sorlet av röster känns tröstande och välkomnande. Jag har alltid tyckt om lukten av sjukhus. Andra kanske inte skulle kalla det hemtrevligt, men det gör jag. Jag tar genvägen förbi centraloperationens hissar för att hinna in på antenatalen och påminna om att vi har möte nu. Sedan bär det raka vägen ner till neonatalavdelningen. Dubbeldörrarna ser ut som de alltid har gjort; älskade, hatade.

Jag tvekar, ska jag ta huvudingången eller bakvägen? Jag kommer fram till att det spelar mindre roll, och går in genom stora ingången ändå, fast jag egentligen är mer bekväm med sjukhusets bakgator. Nästan automatiskt spritar jag händerna ända upp till armbågarna (varför har jag långärmat på mig?) och tar huvudkorridoren bort mot barnsalarna. Jag stannar många gånger innan jag är framme, jag vill hinna hälsa på alla, det var länge sedan sist. Vemodet har gett med sig, och jag ser fram emot dagens samtal med föräldrarna som ligger inne nu.

Via Dolorosa, smärtans väg. Man skulle kunna se det som en sorts avancerat självplågeri. Jag väljer att tänka på det som en stund av andakt. Varannan månad är det min tur att för en stund förlora mig helt i minnena. Det är bra. Det kanske inte låter bra, men det är det.

Read Full Post »

Ånger

Det är inte mycket jag ångrar, men det finns en sak.

Den unge ST-läkaren var inte alls provocerande, tvärtom, han hade snälla hundögon och ”jag förstår dig!” skrivet över pannan. Och så bet jag huvudet av honom. Gjorde ner honom totalt med bara några få ord. Han hade fel och jag hade inte sovit på tre dygn, men jag borde ändå ha hejdat mig.

Det finns många möten jag inte ångrar; när jag någon gång ser tillbaka önskar jag på det hela taget oftast att jag gått hårdare fram. Som proffspatient hade jag min egen agenda att följa. Det var absolut nödvändigt att genomdriva vissa saker, för mitt barns skull, och fastän jag inte är en otrevlig människa i grunden hälsade jag med glädje tigermamman välkommen. Min egen kraft var sedan länge uttömd.

I och för sig skickade den stackars läkaren sedan sin överläkare from hell på mig, så vi kanske är kvitt, men ändå. Jag har lekt med tanken att om jag någon gång får syn på honom borde jag springa ifatt honom i korridoren och be om ursäkt. Det är nog ingen idé. Jag tror inte att han ens minns mig.

Bland döende bebisar och föräldrar med glasartade ögon stod jag säkert inte för det mest plågsamma minnet från den dagen. Men kanske för det onödigaste. Och jag ångrar mig.

Read Full Post »