Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ledsen’

Får det aldrig vara nog?

I två dagar har min man legat med morfin på kirurgavdelningen utan att någon egentligen kunnat tala om vad som är fel.

Nu börjar jag landa (hårt!), och jag känner mig så arg! Jag menar, tar det aldrig slut nån gång? Får det aldrig var nog?

Jag är så trött. Jag vill bara vara ifred och få någon dags ro här och där, men det händer nya grejer HELA TIDEN. Hela tiden. *gråter* Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag fattar ju att det inte funkar så, men det KÄNNS så. Varför kan det aldrig någonsin för en enda dag få vara lite lugnt, lite frid och ro?

Jag kan leva med att barnen slåss, maten bränns vid och räkningarna blir försenade, normala vardagsskumpigheter liksom, men måste det vara så här, men ny dramatik varje vecka, alla dessa osannolika, otroliga saker som händer hela tiden, helt utan att vi kan styra över dem?

Varför just jag? *arg o ledsen*

Read Full Post »

Hur det går

Hur det går? Jo tack. Det går upp och det går ner. Svänger alldeles för fort för min smak. Men uppåt mer än nedåt, tror jag, och framåt mer än bakåt. Bättre, kan vi säga. Ja, det går bättre nu än på länge.

Hur det är? Det är full fart. Mycket att stå i. Lite för mycket, egentligen, men det får gå. Jag är trött, sover inte så mycket som jag borde, och barnen har varit sjuka och allt… Men det går, jag menar, nån gång måste det ju lugna ner sig lite. Jag får vila sen.

Hur jag mår? Pass. Nästa fråga, tack.

Read Full Post »

Skam

Idag satt jag i stillhet en stund. Det är något av en lyx, både mina händer och mitt sinne har varit upptagna med en lång räcka av arbetsuppgifter ett tag. Bäst jag satt där och bara var, drev en tanke in från havet och fångade min uppmärksamhet där den låg på strandbrinken.

Jag insåg att jag faktiskt skäms. Jag trodde inte att jag kände någon skam, men det gör jag. Jag känner mig underlägsen alla dessa kvinnor som inte blir dödssjuka och inte får sina barn alldeles för tidigt. Varför? Tja, jag kan antagligen utbreda mig över någon psykologisk förklaringsmodell om jag gräver lite i minnet, men jag avstår just nu, för det är långt bortom mitt syfte. Nästan alla som har varit med om trauman skäms i någon grad, det är varken konstigt eller oväntat, egentligen. Det som gjorde mig häpen var att jag inte har upptäckt det förrän nu.

Det kanske låter konstigt, men jag blev ganska glad. I samma ögonblick som jag fick syn på känslan var det som om något smälte bort, ett tryck över axlarna som lättade, en rynka i pannan som slätades ut.

Jag kan inte mycket teoretisk psykologi, egentligen. Men jag kan människor. Jag älskar människor. Jag skulle kunna tillbringa ett helt liv med att lyssna på dem, tala med dem. Och jag kan lukta mig till skam som en hund känner vittringen av färskt blod. Men inte hos mig själv. Det jag kan se så tydligt hos andra blir helt osynligt när det gäller mig själv. Det gjorde mig full i skratt.

Jag plockade upp skammen ur sanden. Jag tittade på den, noga, ur flera synvinklar. Jag bedömde den som irrationell, och såg också att den tagit mycket kraft att bära på. Jag bedömde den som omöjlig att slänga ifrån mig bara sådär, så jag stoppade den i fickan för att ägna den mer energi en annan dag, och gick vidare i tanken.

Antagligen får jag spänningshuvudvärk ikväll, jag känner hur min käkmuskulatur slappnat av rejält sedan i eftermiddags. Men jag känner mig… befriad. Det går åt rätt håll, det här.

Read Full Post »

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. I stället ligger du där bland slangar och apparater. Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Har jag gjort dubbelt fel? Först kunde jag inte hålla dig kvar, och sedan tvingade jag dig att stanna och genomgå allt detta – bara för min skull? Om du hade fått välja, hade du hellre dött då?

Read Full Post »

Hannah bytte storlek för inte så länge sen. Till strl 62. Hon är ett halvår nu, och det är med blandade känslor jag lägger bort babystorlekarna och tar fram större kläder. Idag var jag nere i källaren och rensade i klädlådorna.

Att rensa i gamla kläder är lite som att se hela sitt liv passera revy, tycker ni inte? Jag hittade Thildas gamla prematurkläder. Det var tungt. Dels var jag ledsen över att Hannah aldrig fick ha de kläderna, den här lådan stod inte med de andra kläderna och jag hittade den aldrig. Dels var det jobbigt att ta tag i gamla prematurminnen.

Mathilda var en mirakelbebis, inte tu tal om saken. Hon föddes i vecka 33+4, en smula tillväxthämmad pga min havandeskapsförgiftning, men för övrigt vid gott mod. Eller nja, vid argt mod kommer närmare sanningen, jag har aldrig sett en baby så vansinnig över att plockas ut ur magen!

Hon var bara några dagar när hon började amma, och det hände också med en skräll. Just då stod hon på sondordinationen 15 ml/10 ggr, hon fick alltså 15 ml (=1 msk) bröstmjölk i sonden 10 gånger/dygn. Hon var hungrig och vi plockade ut henne ur kuvösen för att hon skulle få sitta hos mig när hon åt. Men den lilla loppan var inte nöjd med att sitta hopkurad mellan mammas bröst, nejdå! Hon hackade och rotade, böjde sig ner åt sidorna och liksom följde lukten av bröstmjölk, så jag lade ner henne och lade henne vid bröstet, tänkte att hon kunde ju få slicka lite i alla fall. Det är vad barnen brukar kunna klara av från början när de är för tidigt födda.

Men ingen hade upplyst Mathilda om att hon var för liten för att äta själv. Hon gapade med sin pyttelilla mun, högg tag och sög sig fast. Vi blev förvånade, och trodde att hon skulle släppa efter nån minut. Inte då! Hon sög och sög och svalde och svalde. Till slut släppte hon taget, förnöjt leende. Den som säger att spädbarn bara ler för att de har ont i magen har aldrig sett en fullmatad bebis. I fortsättningen log hon varje gång hon kände lukten av mammabröst, ett litet, hemligt leende som sade ”Jag har hittat världens bästa hemlighet!”.

I alla fall, det visade sig att Mathilda ätit lite mer än 15 ml, ett helt mål, alldeles själv. Hon fortsatte i samma stil hela det dygnet. Inte varje gång orkade hon äta, men många gånger, och mycket! Morgonen därpå kom ronden. ”Här måste du ha skrivit fel, så här mycket kan hon aldrig ha ätit själv!” utbrast den unge läkaren. ”Jodå, det har hon.” replikerade sjuksköterskan… Alla var förvånade och fascinerade över den här lilla, lilla flickan som så uppenbart visste vad hon gjorde. Det tog bara ett par dagar tills vi ammade både helt och fritt.

Mathilda fortsatte i samma stil. Såhär i efterhand misstänker jag att hon visst hade hört att pyttesmå bebisar har jobbigt att andas, svårt att amma, är trötta, knappt kan skrika och inte håller värmen själva, men att hon bara struntade i det, sådär som bara Mathilda kan. Minst på kuvössalen både i vecka, ålder och vikt blev hon utflyttad till tillväxtsal mitt i natten. Motiveringen – hennes arga skrik störde de sköra små pojkarna på samma sal, de där som vägde minst dubbelt så mycket som hon själv och var födda både äldre och senare.

Vi var hemma efter två veckor med en bebis som vägde knappt 2 kilo och var 44 cm lång. Mathildas första kläder var dockkläder i storlek 40 ungefär, för prematurstorleken 44 hängde mest kring de smala, flaxande små benen.

Allt det här och mycket mer kom för mig där jag stod och rotade i klädlådan, och jag kände mig både ledsen och glad. Mest ledsen. Jag har i alla fall tagit upp Mathildas finaste första kläder och hjälpt henne klä på dem på babydockan (som förresten heter ”Jesusbarnet” såhär efter jul, kanske för att hon fick en docksäng i julklapp av mormor och morfar?). Dockan var lite för tjock och lite för kort, men kläderna gick på ändå. De andra kläderna har jag lagt i ge-bort-kassar. Det var dags att släppa taget.

Read Full Post »

Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!

Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.

Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.

De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!

Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.

Read Full Post »

Jag har ofta undrat över uttrycket ”amningsfanatiker”. Var finns de här fanatikerna som man hör så mycket om? Jag känner många kvinnor som på olika sätt är engagerade i amning, och ingen enda av dem kan jag beskriva som fanatisk. Tvärtom är det dessa kvinnor som stått för en nyanserad och verklighetsförankrad syn på amning vad jag sett, i motsats till många ”ska” och ”ska inte” i media och nån sorts allmän opinion.

Men nu har jag plötsligt träffat henne! Amningsfanatikern! Hon fanns närmare än jag trodde. Hon är den där otrevliga subban som sitter på min ena axel och säger att jag borde kasta ersättningen all världens väg och att alla RIKTIGA mammor och kvinnor kan amma… Min amningsfanatiker är en projektion. Hon är mitt eget dåliga samvete och min privata känsla av misslyckande, men speglat så att det hon säger tycks komma från andra och inte inifrån mig.

I verkligheten finns ingen som varken vill klandra eller döma mig på något sätt för vad jag gör eller inte gör när det gäller amningen. Jag själv skulle aldrig komma på tanken att tycka illa vara om en icke-fungerande helamning som min egen, till exempel. Men när ”alla andra” langar fram brösten och ammar sina telningar så att det klunkar i bebismagarna, då gör det ONT i mig. Och när jag själv tar fram flaskan efter en stund, ja då tycker jag att de tittar, jag är nästan säker på att de gör det… Och att de tänker amningfanatiska och inte så snälla saker om den där flaskmatande mamman som inte har fattat att alla borde amma till varje pris för att bröstet är bäst och allt annat pest!

Det känns lite märkligt, att sitta här ”på andra sidan” och äntligen förstå alla dem som talar om amningsfanatism. Nu får ni inte sitta och tycka synd om mig hörrni! Jag försöker inte beklaga mig utan jag ville bara dela med mig av den här insikten som slog mig: ”amningsfanatikern” är en bild som vi mammor med amningsbekymmer själva skapar, varken mer eller mindre. Det är mycket lättare att tro att det är andra som dömer mig, när det i själva verket bara är jag. Självförakt är om möjligt ännu mer laddat än amning, antar jag, eller kanske bara lättare att projicera på andra än att dras med själv.

För övrigt jobbar vi på här borta, och jag känner verkligen att amningen går bättre nu även om Hannah har blivit lite sug-lat ibland. Mjölkproduktionen är på väg upp igen efter RS-eländet (Hannah sög rätt dåligt i flera veckor, jag kan med nöd och näppe pumpa, och Noah var inte på sjukhuset under den mest akuta fasen, så mjölken minskade ju en hel del).

Read Full Post »

Older Posts »