Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sviter’

Skam

Idag satt jag i stillhet en stund. Det är något av en lyx, både mina händer och mitt sinne har varit upptagna med en lång räcka av arbetsuppgifter ett tag. Bäst jag satt där och bara var, drev en tanke in från havet och fångade min uppmärksamhet där den låg på strandbrinken.

Jag insåg att jag faktiskt skäms. Jag trodde inte att jag kände någon skam, men det gör jag. Jag känner mig underlägsen alla dessa kvinnor som inte blir dödssjuka och inte får sina barn alldeles för tidigt. Varför? Tja, jag kan antagligen utbreda mig över någon psykologisk förklaringsmodell om jag gräver lite i minnet, men jag avstår just nu, för det är långt bortom mitt syfte. Nästan alla som har varit med om trauman skäms i någon grad, det är varken konstigt eller oväntat, egentligen. Det som gjorde mig häpen var att jag inte har upptäckt det förrän nu.

Det kanske låter konstigt, men jag blev ganska glad. I samma ögonblick som jag fick syn på känslan var det som om något smälte bort, ett tryck över axlarna som lättade, en rynka i pannan som slätades ut.

Jag kan inte mycket teoretisk psykologi, egentligen. Men jag kan människor. Jag älskar människor. Jag skulle kunna tillbringa ett helt liv med att lyssna på dem, tala med dem. Och jag kan lukta mig till skam som en hund känner vittringen av färskt blod. Men inte hos mig själv. Det jag kan se så tydligt hos andra blir helt osynligt när det gäller mig själv. Det gjorde mig full i skratt.

Jag plockade upp skammen ur sanden. Jag tittade på den, noga, ur flera synvinklar. Jag bedömde den som irrationell, och såg också att den tagit mycket kraft att bära på. Jag bedömde den som omöjlig att slänga ifrån mig bara sådär, så jag stoppade den i fickan för att ägna den mer energi en annan dag, och gick vidare i tanken.

Antagligen får jag spänningshuvudvärk ikväll, jag känner hur min käkmuskulatur slappnat av rejält sedan i eftermiddags. Men jag känner mig… befriad. Det går åt rätt håll, det här.

Read Full Post »

Att välja lycka

Jag håller på med sista korrekturen före provtryck. Det kanske inte säger så mycket – mer än att arbetet går framåt – men så är det i alla fall.

När jag jobbar så intensivt med texten rörs förstås en hel del minnen upp. I några dagar har jag haft en speciell händelse i bakhuvudet. I korthet var jag väldigt illa däran. Dödssjuk, kan man säga. Och det kom ett ögonblick när jag liksom valde livet. Jag bestämde mig för att överleva, trots allt. Det beslutet har burit mig sedan dess.

Idag insåg jag att jag glömde en liten detalj den där dramatiska eftermiddagen. Jag glömde att välja lycka. Genom hela mitt liv har jag varit en påfallande glad människa. Jag har haft nära till tacksamhet och lätt för att glädjas. Förr gick det sällan en dag utan att jag förundrades över livet, som är häpnadsväckande i all sin enkelhet. Men någonstans på vägen tappade jag fokus och gick från liv till överlevnad.

Idag har jag bestämt mig för att revidera mitt val. Jag väljer livet OCH lyckan.

Jag vill inte påstå att jag är hemma än, det är en bra bit kvar. Men idag har jag angjort en god hamn.

Read Full Post »

Avslut

Jag har läst ikapp, sådant som jag skrev innan jag blev inlagd med Hannah, sådant som handlade mest om katastrofförlossningen med Noah.

Jag hade glömt alla de där kloka sakerna som jag egentligen vet. Jag har nog delvis tappat bort mig själv i allt detta. Jag inser nu, när jag läser den välbalanserade, kärleksfulla, lyckliga Tinas ord, att jag är långt ifrån färdigbearbetad, som jag faktiskt hade börjat tro nu på sistone. Jaja. Perspektiv är alltid nyttigt. Jag har hopp om livet.

Som en sorts avslut på Noahs förlossning: Till slut blev det så att den där läkaren, hon som jag verkligen avskydde efteråt, blev att ha hand om mig de sista dagarna av graviditeten med Hannah och till slut beslutade om snitt. Och hon visade sig vara riktigt trevlig, proffsig, inkännande… Inte alls sån där som hon var när jag träffade henne senast. Och på något sätt hjälpte det mig att se en annan bild av henne.

Jag tycker fortfarande att hon gjorde, och hade, fruktansvärt fel. Men nu är hon också en person som jag tycker om och uppskattar för andra kvaliteer. Nu kan jag tänka att visst, hon gjorde fel. Och nej, jag är inte nöjd eller tacksam eller det minsta glad över det som hände. Men hon hade kanske en dålig dag. Kanske var hon trött. Antagligen ruskigt stressad, mina värden var inte att leka med den där gången. Jag ursäktar henne inte. Men i stället för att se en schablonbild, en OND människa, kan jag se en helhet. Och det känns bra. Väldigt, väldigt bra.

Tänkte att ni kanske ville veta.

Read Full Post »

Ömma punkter

Alla människor har sina ömma punkter. Jag har min levernoja.

När man har en grav havandeskapsförgiftning – med ordentlig hjärnpåverkan till på köpet – är det fullt logiskt, ja till och med sunt, att ha total kontroll på hur levern känns. Om den lägger av är det nämligen mycket, mycket bråttom. Men när ens barn i alla fall okorrigerat närmar sig ett och ett halvt år, då börjar det bli lite löjligt att hoppa högt över varje känning i levertrakten.

Levern är rätt stor. Vi pratar om ett område som motsvarar ett större juicepaket inklämt under revbenen på höger sida. Till råga på allt finns det andra strukturer som hör ihop med den och ligger alldeles intill den, till exempel går en nerv strax under levern som, om den kläms åt, kommer att ge smärtor i höger axel. Magmunnen och gallan är andra närliggande ställen som kan ömma så att man tror att det är i levern man har ont, för att inte tala om livmodern (om man är gravid alltså) och revbenspaketet. Det hela är mycket fascinerande.

Under åren har jag lärt känna min lever väl. Jag vet var gränserna för den går, hur den ska bete sig och vad den inte ska göra. Den ska till exempel inte trycka mot ryggen så att det känns som om någon lägger sin hand mot ens rygg fast från insidan. Så har jag nämligen haft det månader i sträck. Den ska inte mola, inte heller hugga. Småstickas kan den få göra, fast helst inte regelbundet. Att den håller sig undan från axelnerverna är också önskvärt, även om just den biten är extra fascinerande eftersom smärtan den åstadkommer i axeln är som att trycka på en knapp, på, av, på, av, på, av. Fast med längre intervall, förstås.

Framför allt ska levern inte bränna som eld och kramp i kombination. Inte för att det är ungefär så o-bra som något kan bli, utan för att i det läget har man så ont att smärta i sig har blivit ett meningslöst begrepp och man har varken energi över till att önska sig döden eller be om morfin. Fruktansvärt. Till på köpet spyr man som en räv.

I natt vaknade jag med ont i revbenen. Jag har väl legat konstigt, Hannahpannah är förkyld och vill amma ungefär med 30 sekunders mellanrum, det gör sitt till för liggkomforten. I alla fall, tror ni att min första tanke var ”Aj, mina muskler”? Det var den inte. Min första tanke, innan jag knappt vaknat till, var ”Aj, är det levern?”.

Touché. Ett-noll till levern.

Over and out från hypokondrins högborg.

Read Full Post »

Till nästa barn ska jag inte

För en gångs skull ska jag inte skriva något i en tråd på ett forum där jag hänger lite oftare än strikt talat är nyttigt. Det beror inte på att jag saknar uppslag till saker att skriva, inte heller på att mina tankar inte skulle vara välkomna. Snarare är det väl så att jag inte känner för att bryta den trivsamma stämningen av fredagsmys och softa-i-soffan som infunnit sig där i tråden jag tänker på. Jag sabbar stämningen här i stället

Uppslaget är ”Till nästa barn ska jag…”. Ok, kör för det, jag spånar fritt. Till nästa barn ska jag… inte ha slipat på min föräldrastil. Till nästa barn ska jag… inte vara mer redo att möta den där lilla individen. Till nästa barn ska jag… inte ändra nåt just alls…

Nä. Så illa är det. Jag kommer mig inte ens för med att försöka att tänka ut vad jag skulle kunna tänka mig att kanske, eventuellt ändra på i händelse av ännu ett barn. Jag kommer aldrig att kunna säga till mig själv att med nästa barn ska jag åka hem från BB samma dag, bära 24 timmar om dygnet i sjal, gå på babybio eller till badhuset.

Till nästa barn ska jag inte ändra nåt alls. För det blir inget nästa barn, varken nu eller i framtiden. Aldrig mer, inte för någon belöning, mitt nej är fullständigt och oåterkalleligt. Jag gör aldrig om den här resan igen, och vetskapen om det är så skön att den inte riktigt går att göra rättvisa i ord.

Jag kommer aldrig mer att vakna med sprängande huvudvärk och fingrar som går att missta för tjock kycklingkorv. Aldrig mer ha svårt att hitta ett sätt att ligga på där levern inte skaver mot revbenen i ryggen. Aldrig mer planera begravningen för ett barn som bara inte får födas än, men ändå kanske måste det, och aldrig någonsin igen behöva vänta som med en pistol mot huvudet i 119 långa dagar – och nätter – på att få höra att läget är kritiskt och att barnet måste ut. Nu.

Och jag sörjer det. Det gör jag.

Read Full Post »

Upp på barrikaderna igen…

Jag har idag fått en skriftlig förfrågan om jag vill delta i en studie om amning under och efter neonataltiden. Mina spontana tankar i tur och ordning var

1. Jag kastar den och vägrar prata med avdelningen om amning öht
2. Jag är ändå så okaraktäristisk så det är väl bäst för alla om jag inte deltar i nån studie
3. Det är ju iofs personer som redan har hört hela vår historia som utför studien
4. Jag MÅSTE delta, vare sig jag vill eller ej, för detta får ALDRIG NÅGONSIN HÄNDA NÅGON MAMMA IGEN!!!!!

Jag känner mig som en flaska kolsyrat som pyser över bara man gläntar lite på locket.

x ?

Jag håller på att tänka ut svar på den sista frågan nu. ”Om du har synpunkter på hur vården kring amning sett ut under vårdtiden […] får du gärna skriva dem här:”

Jag räknar med att det blir ett tiotal A4-sidor. Blä.

Read Full Post »

Inte längre

Tvärsäkerhet var något jag kunde kosta på mig innan mitt liv gick sönder.

Ja, det var bara det jag ville säga. Tack för ordet.

Read Full Post »

Older Posts »