Jag bläddrar i det senaste numret av Kontakt, Svenska Prematurförbundets tidning. Utanför stökar Hannah runt med en kompis. De skrattar tillsammans, busar, rullar runt som små lejonungar eller valpar.
Förstrött börjar jag läsa en artikel. Jag kommer inte så långt. Vid ordet körsbärssaft börjar jag plötsligt må illa, och tappar koncentrationen på att läsa. Tydligen är det fler än jag som aldrig dricker körsbärssaft igen, inte efter tiden på neo. För mig har saften samlats i samma kategori som frysta färdigrätter eller just det där godismärket som var det enda jag tålde i sjukhuskiosken. Smaker och dofter som leder vidare, in i minnen som sitter djupt. För så fungerar hjärnan.
”När jag föddes gick mina lungor sönder”, säger Hannah i rummet bredvid. Tonen är stolt, hon vet mycket väl att de flesta jämnåriga inte alls kan skryta med något så spektakulärt. ”Jo det är sant. Jag har två ärr. Där och där.” Jag anar att hon dragit upp tröjan och pekar. Det brukar hon göra.
Jag kan inte minnas att vi pratat om sjukhustiden på länge, länge. Det har aldrig varit något slags frekvent samtalsämne här hemma. Kanske är det dags, tänker jag. Kanske är det dags att hon får hälsa på, på sjukhuset. Titta på en riktig kuvös. Se de små, små bebisarna. Jag har klippt ut delarna till en docka i naturlig storlek, en Hannah-docka. Vi har tillsammans tittat på de fingersmala låren och beundrat små, små händer och fötter.
När jag tänker på det börjar bilderna blixtra förbi snabbare och snabbare: 1390 gram röd, upprörd bebis, respiratorslangen, det puffande ljudet, transfusionsutrustning fylld med blod, operationer, och den bleka, tysta bebin som plötsligt ändrade färg. Fåtöljen där jag tillbringade nästan all min vakna tid. Morgonljuset utanför sjukhuset. Den råa luften i kulvertarna. Och så körsbärssaft, söt, rund och kryddad med alldeles för många laddade minnen för att jag någonsin ska vilja dricka den igen.
I rummet bredvid går leken vidare, precis som livet har gjort. Och ändå inte. Jag trodde att jag var klar. Blir man aldrig klar?
Jag blir så glad när nya inlägg dyker upp i din blogg. Känner att jag är nog inte heller klar med tiden på Neo, trots att det är 7 år sedan då min son föddes i v 31+3. Jag får också ofta minnen och känslor av bilder, lukt och smak. Den lilla sparven på vågen med massa slangar och revbenen som sticker ut. Blodproverna som togs i huvudet och när sköterskan råkade göra fel och blodet sprutade åt alla håll. På mitt neo fanns nog ingen körsbärssaft utan jag mindes mer citronsaften. ☺️ Ja, man blir nog aldrig ”klar” över tiden på neo. Händelserna, minnena ja allt, bär jag med mig i min livsryggsäck och med dina historier har jag känt en härlig samhörighet. Tack för att du delar med dig!
❤