Hej!
Jag heter Tina. Jag är mamma till sju barn. Tre föddes för tidigt, en föddes som en fullgången dunderklump och tre är mina bonusar (som jag inte har behövt föda). Jag fyllde 30 för ett par år sedan och till vardags är jag kemiingenjör.
Mitt första barn föddes i vecka 34+4 pga oupptäckt preeklampsi som blev till eklampsi. Jag ramlade ihop, förlorade medvetandet och började krampa i mitt hem en vanlig lördagsförmiddag. Det blev ambulansfärd och akut kejsarsnitt samma dag. Bebin var tillväxthämmad.
Tvåan kom till oss 4,5 år senare i vecka 33+4, efter en graviditet som började som en dröm men sedan urartade framåt vecka 27. Jag fick havandeskapsförgiftning igen, och efter några veckor på sjukhus blev det akut kejsarsnitt för att bebin slutade växa. Flödet i navelsträngen var för dåligt. Hon var också tillväxthämmad, men inte lika mycket som sin storebror.
Med trean gick jag över tiden trots havandeskapsförgiftning. I vecka 33-34 hängde det på håret, men sedan blev jag bättre igen, och bebin föddes nästan två veckor över tiden, efter en utdragen förlossning som slutade i kejsarsnitt för att det visade sig att han låg fel i magen.
Vårt fjärde och sista barn skulle bli grädden på moset. Eftersom havandeskapsförgiftning brukar bli lindrigare för varje barn och jag gick tiden ut med storebror förväntade vi oss en ganska normal graviditet med bara lite tätare kontroller än vanligt på slutet. Då hände det som inte fick hända: i vecka 13 började jag svullna om händerna, fötterna och ansiktet.
Havandeskapsförgiftning brukar sällan visa sig före vecka 23, inte ens när den kommer tidigt, men jag fick alla symtom man kan tänka sig vartefter veckorna gick. Jag kräktes av allt möjligt: solljus, vitt brus, ljudet av fläktar, snabba rörelser, oro… Jag blev också vimsig och glömsk, fick huvudvärk och flimmer, och så småningom visade det sig att jag visserligen inte hade ”högt blodtryck”, men att trycket svängde ordentligt nästan hela tiden. När blodtrycket efterhand började att stiga mer konstant stod det klart att det var veckor snarare än månader kvar till förlossningen.
På något sätt tog vi oss till 30+0 innan mina trombocytvärden dök och levervärdena kajkade ur på allvar. Den dagen föddes Hannah, en liten, ettrig flicka med mycket humör och vilja, ”Fröken 300-slag-i-minuten”, som hon snart kom att kallas efter sina regelbundna vredesutbrott med påföljande hjärtturbo.
Vi blev kvar på sjukhuset i fjorton veckor. Fjorton långtråkiga, omtumlande, underbara och rakt igenom fruktansvärda veckor, innan vi släpptes ut i den vanliga världen (som psykiska vrak). Vi var inte helt befriade från sjukhuset, men nästan.
Men sagan slutade inte där. Hannah blev sjuk igen, i RS-virus som slog sig på andningsapparaten. Vi hamnade på sjukhus igen, och ganska länge efteråt hade hon svårt att andas och hostade mycket. Hon växte dåligt, kräktes jämnt och hade ont i magen. Vi kämpade med amningen, och senare med maten, och tyvärr fick vi kämpa mot sjukhuset snarare än med. Uppepå detta försökte jag få rätsida på mitt tilltrasslade inre, efter allt som hänt och allt som fortsatte att hända. I mitten av december, när Hannah var mer än fem månader, var vi på den sista återkontrollen på neonatalen, och inte förrän då kan jag påstå att jag kände mig fri eller upplevde att hon var mitt barn och inte sjukhusets.
Nu när jag sitter här och skriver har Hannah passerat sin första födelsedag, och snart är hon ett år även korrigerat (hon skulle ha fötts i mitten av september). Det har varit ett omtumlande och på många sätt svårt år, men också givande och otroligt lärorikt.
Vissa dagar fattar jag inte att vi fortfarande lever och jag blir hög på livet. Andra dagar vill jag helst stanna med huvudet under täcket och sörja allt det som inte blev. De allra flesta dagarna är vanliga, med morgonljudet av små fötter, leksaker i högar och en liten kvicksilverflicka – med bulliga kinder och ostyrigt hår – som virvlar förbi.
Livet gick vidare ändå, fast vi nästan inte vågade hoppas.
/Tina, 18 augusti 2008
PS Har jag missat nåt? Fråga i så fall!
[…] Om mig […]
Hej! Du skriver fantastiskt bra!! Det var en fröjd att läsa din blogg. Även om innehållet är tungt stundtals och tårarna rinner!! Tack för att du delar med dig av dina upplevelser.
Har själv en liten Harry som i morgon är fyra veckor gammal född med akut kejsarsnitt efter en stor blödning pga lågt liggande söndertrasad moderkaka. Han föddes i vecka 36 och vägda 2475gram. Nu väger han 2600 och jag tycker fortfarande att han är pytteliten. Har två gossar till på 6 resp. 8 år som vägde 3400gram när de föddes. Har dina små haft blåsljud på hjärtat? Det har Harry och det var inget att oroa sig för sa de men det gör jag ändå…
Kram Anna
Hej Anna!
Tack att du tog dig tid att läsa och svara 🙂
Ja, mina barn har haft blåsljud på hjärtat, ovala hålet inne i hjärtat har stått öppet. Det har slutit sig tills ca 18 måndaer, men även om det skulle ha varit öppet är det inget farligt. Du behöver nog inte oroa dig!
Det finns väldigt mycket som kan ge blåsljud på hjärtat (förutom ductus och sådana, lite allvarligare saker). Blåsljudet är egentligen samma sak som när vinden viner i tex en gångtunnel. Om man skulle ta bort en lampa i tunneln eller något annat som sticker ut (eller tvärtom, om man skulle täppa igen ett hål i väggen) försvinner ljudet helt. Fenomenet kallas turbulens och det är sånt jag jobbar med.
kram
Tina
Jag blir oerhört rörd av din starka berättelse, Tina. Tack för att jag får ta del av den.
Stor kram
Sanna Hagman
Hej!
Har ”sett dig” några ggr på allt för föräldrar, men inte hittat din blogg förrän nu. Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Jag har en kille som föddes tillväxthämmad i v. 35 + 1. Nu är han dryga åtta månader (7 korrigerat). Vi går fortfarande på mängder av kontroller, vilket gör dagarna fyllda av oro.
Önskar att vi vore ensamma om vår resa, men det är skönt att dela med andra som har liknande om än inte samma upplevelser.
Kram
Hej Therese, kul att du hittade hit!
Ja, det är skönt med andra som haft liknande erfarenheter. Bara att veta att vi är fler känns bra, tycker jag!
Ibland när jag ser mina vänner från neovistelserna är det som att vi inte ens behöver säga något för att hämta styrka från varann. Vi har en autokoppling som går igång av sig själv, liksom, och ord är överflödiga. Det blir väl så när man upplevt så liknande saker, antar jag. Man känner ett speciellt band.
Hej! Jag halkade in här och läste om dina graviditeter… Låter verkligen jättejobbigt och jag måste ge dig en eloge för ditt otroliga mod! Att orka kämpa vidare och inte ge upp, du är fantastisk!
Kan berätta att för 22 år sedan föddes lilla jag i vecka 29. Jag var 41 cm lång och vägde 1800 g. Det blev akut kejsarsnitt. Det var verkligen intressant att läsa din blogg, och få veta vad min mamma gick igenom då, på ett ungefär! Så tack för den erfarenheten och jag tror verkligen att du kommer att ha många läsare till din bok!
/Elinor
Hej Elinor! Roligt att du tittade förbi och jag är glad att du tyckte att det kändes meningsfullt 🙂
/Tina
Hej!
Har tittat in på din blogg flera gånger och måste bara lämna ett litet avtryck.
Tårarna bränner bakom ögonlocken på mig, du skriver så otroligt fint. Många känslor du lyckats sätta ord på, har jag också känt.
I april-08 fick jag själv en dotter, i V31+4. Svår hf med akut snitt. Mitt tredje barn…och allt har gått bra. Hon är stor nu och ingen kan nog ens se att hon är prematur. Vi har haft tur. Ändå gråter jag lite när jag läser din blogg, känslorna finns fortfarande kvar. Undrar om dom kommer försvinna? Kanske bleknar de iallafall. Tack för att du delat med dig!
Kram
Hej Carla!
Tack för dina fina ord! Jag tänker att din dotter är inte så gammal än… det är inte alls konstigt att du känner så starkt fortfarande! Jag läste just idag en uppsats i psykologi om prematurföräldrar, och i den stod det att åtminstone det första året kan upplevas som väldigt skakigt.
Jag har upplevt att efter ett tag, kanske tre-fyra-fem år, förändras känslan. Prematurtiden blir lite avlägsen, bara EN bit i historien om ens barn. Och det är en ganska skön upplevelse. Att livet fortsätter framåt och inget är beständigt. Men min äldste son var faktiskt åtta år innan jag på något vis slutade tänka på honom som ”prematur”. Minnena finns alltid med en.
Hej,
Sitter här och snörvlar och läser. Just nu sover min lille son, han som fyllde tio månader för bara några dagar sen. Helt ortroligt vad tiden går!
I slutet av februari 2008 blev jag dålig efter en drömgraviditet – min första. Kvällen den 28 februari gick jag och min man på vår första föräldragruppsträff på MVC. Jag hade mått dåligt, men fått lugnande besked av min barnmorska samt sjukvårdsupplysningen att allt lät som normala åkommor (viktökning med 3,5 kg per vecka i två veckor, känslan av att vara groteskt bakfull samtidigt som influensan var på väg, och ett stort tryck i hela kroppen, främst huvudet).
Jag bad ändå barnmorskan, en som jag inte träffat innan och som höll i föräldragruppen, att lyssna på bebisen när kursen var slut, var ändå orolig. Jag förklarade också hur jag mådde och att jag varit i kontakt med både ”min” barnmorska och andra på MVC, men att alla sagt att mina symptom lät normala. Jag kände att det inte var det, hade läst på och misstänkte havandeskapsförgiftning, vilket jag också påpekat.
Allt med bebisen lät bra, men hon ville att jag skulle kissa på en äggvitesticka för att kolla mig. Resultatet gick i taket, massor av äggvita i urinen. Hon sa att hon ville skicka oss till Östra sjukhuset här i Göteborg. Vi åkte in akut. Läkarna konstaterade svår havandeskapsförgiftning. Fyra dygn senare drabbades jag av kramper (eklampsi), vilket resulterade i ett snabbt kejsarsnitt och en underbar liten bebis, född den 4 mars i vecka 34+1. 1765 gram tung, 42 cm lång.
Efter fyra veckor på neonatal, en ductusoperation och många tårar av både glädje, förtvivlan och sorg fick vi komma hem 1 april.
Efter några månader insåg jag att jag inte reder ut att hantera alla känslor själv kring förlossningen och sjukhusvistelsen utan fick hjälp av en psykolog via MVC. Det är jag enormt tacksam över.
En uppmaning till alla gravida som läser detta: mår ni dåligt, känner er ”knepiga”, eller på annat sätt har känslan av att allt inte är som det skall under er graviditet: lita på den känslan! Ge er inte utan riktigt ordentliga undersökningar och utredningar! Lyssna på kroppen.
En uppmaning till alla som gått igenom liknande och fått prematurer: tveka inte att ta professionell hjälp att bearbeta allt! Det är ofta ett stort trauma för själen. Till och med ”tuffa tåliga jag” tog hjälp och det är jag oändligt tacksam för. Ring t ex er MVC (jodå, de är bra i vissa fall också …) och be dem hjälpa er med psykologkontakt.
Nu ska jag fixa inför morgondagen med lille V. Just nu övar vi oss på att gå, köra gåbil och sjunga låtar med mycket fingerknäppande, det är roligt om ni frågar honom – världens vackraste kejsare enligt hans mamma och pappa.
/Karin
Hej Karin! Tack för din berättelse! Just det där att våga söka hjälp tror jag är väldigt viktigt. Man ska inte behöva må dåligt i evärdlig tid för att ens barn föddes för tidigt eller man själv fick vara med om dramatiska och farliga saker. Tack igen!
kram
Tina
Hejsan Tina! Du skriver ju så otroligt bra fastän jag inte fattar några sjukdomstermer knappt! Men jag är glad att du kunnat finna tröst och skriva av dig tack vare den här boken?! Kramar i massor från din lillasyster!
träffa din man på försäkrings kassan. han va jätte trevligt mot mig och min kompis och tipsa om din hemsida. ska verkligen läsa din bok:) jag har haft jättetur med mina graviditeter,känner jag när jag läser om dina.
Lycka till!
Synd att du lagt ut så lite bilder. hade varit härligt att se hur allt va i bild:) så svårt att förstå hur små dom är. mina pojkar födds som tre månaders bebisar (trots att jag e så lite)
ha det bra!
Hej Nemesis!
Jag hörde att du träffat min man. Det är svårt att fota på en neonatalavdelning, barnens hjärnor är outvecklade och de tål inte ljus så bra. Därför är det ganska dunkelt i rummen, och man stör barnen mycket genom att använda blixt, ibland så mycket att de tex slutar andas eller får oregelbunden hjärtrytm. Därför ser man inte så mycket foton från neonatalavdelningar, utan det blir i så fall mest fotografbilder (med mer avancerade kameror som klarar av förhållandena) och större barn på bilderna.
Hannah hade huvud som en stor clementin när hon föddes. Kanske säger det något om storleken?
kram
Tina
Hej och fint att läsa om dina upplevelser. Vi fick ett för tidigt fött barn för ca en månad sen, lilla Maya kom till världen i v 35+1. I akut kejsarsnitt då hon ej hade växt som hon skulle pga av proppar i moderkaka..det var på håret att det upptäcktes. Jag gick på min intution och hade en dröm om att det inte stod rätt till. jag känner igen mig i din berättlese om känslan av oron och detta med att vara på sjukhus. Jag tror att det kommer att ta tid att komma till ro med allt som har hänt. Skickar min blogadress, där finns min berättelse om hur det var under den tiden.
Mvh, Josefine
http://newmomslife.blogspot.com/2010/11/val-ute-ur-kansloorkanens-oga-och.html#comments
Känns helt otroligt att du fått det med alla dina fyra barn och när jag läser alla kommentarer av fler som drabbats. Min Lea föddes i v37+0 av att vattnet gick när jag var inlagd för havandeskapsförgiftning sedan två dagar innan. Hon vägde 2678g lite liten sa dem men vet inte om hon drabbats något av min HF då hon var liten, ingen som sa något. Fick i överlag hemskt dålig info om HF både under graviditeten och efteråt. Mina värden började stiga redan från v32 och fick gå på täta kontroller, mot slutet innan Lea kom var det 2ggr/veckan. Nu är Lea 10 mån och vi planerar ett syskon och jag är jätterädd för att få det igen då jag mådde så fruktansvärt dåligt hela tiden under förra graviditeten. Risken att få det igen är tydligen bara 20% men oro växer sig stark ändå. 😦
❤ Förstår verkligen att det känns jobbigt! Att risken är 20% är en sanning med modifikation, ju längre man gått med första barnet desto mindre risk att få det igen. Så "din" risk är kanske bara 5% eller nåt liknande. Jag håller tummarna att du slipper! Finns det nån du kan prata med om oron?
Okej, låter skönt att de är minimal risk igen. Har nämligen plussat nu igen så hoppas min oro inte blir verklighet. Men bebis kommer (om allt går bra) under vinterhalvåret så förhoppningsvis samlar jag inte på mig så sjukt mycket vätska igen, mycket var nog till följd av sommarhettan förr vilket också kanske bidrog till höga blodtrycket och HF. Blir nog inskrivning snart och hoppas min BM förstår min oro.
Tack för stödet ❤ kram
Hej Tina, vilken resa ni har varit med om och det 3 gånger!
Min lille Niels kom i vecka 26+2. Han vägde 795 g och var 35 cm lång. Idag är Niels pigg, glad och väger över 5 kg.
Jag vill inte ens tänka tanken på att bli gravid igen. Är så orolig att få preeklampsi tillbaka.
Tack för din berättelse!
Med vinterhälsningar Christina & Niels
Jag kom in här genom en annan blogg..vilken resa du gått igenom med dina barn.Jag fick själv min äldsta son 3 månader för tidigt och idag är han 17 år.Jag är från Åland så jag flögs till Åbo och födde honom där.Det var en tuff tid och idag märker man bara att han har svårt med grovmotoriken annars mår han bra.Min andra son sattes förlossningen igång 3 veckor före beräknad tid pga mina lever värdena var höga.Min tredje son föddes så snabbt att jag fick honom i underbyxorna.Min fjärde son hade diafragma bråck så även där blev en tuff resa i Uppsala.Min femte son gick vattnet men allt gick bra.Mitt femte barn var en flicka och allt gick bra.Det fick gamla minnen att vakna då jag läste om din resa..tänk vad man klarar av i dessa lägen.Kramar från Åland.