Via Dolorosa, smärtans väg. Namnet på pilgrimsleden i Jerusalem kommer för mig där jag sitter och kör bil, på väg upp till sjukhuset för att ordna med prematurföreningens stödträff. Nästan reflexmässigt vill jag svänga in på bussgatan där jag åkt så många tidiga mornar och sena kvällar medan jag pendlade till neonatalen. Jag intalar mig att motorvägen går fortare, men egentligen är det mest för att slippa den där utsikten som jag känner alltför väl. Och tankarna som kommer på köpet.
Egentligen skulle jag ha handlat hemmavid, men till slut hamnar jag på stormarknaden alldeles bredvid sjukhuset. Jag går in med viss bävan. Det är alltid en smula surrealistiskt att komma tillbaka och minnas att här, här stod jag och bläddrade bland dagböckerna en dag, och där borta, där satt jag och vilade en stund innan jag mödosamt gick tillbaka till avdelningen igen. Konditionen var inte på topp efter två månader i sängen; desto större orsak att promenera.
Till mitt stora förtret upptäcker jag att de flyttat hyllan med nötter, får de göra så? Möblera om bland mina minnen på det där oförskämda sättet?
Jag tar vägen genom sjukhusparken, platsen som var ett surrogat för min älskade trädgård hela den där sommaren och hösten. Det är isigt på de smala gångarna. Så mycket bättre. Mina fötter hittar den här vägen av sig själva. När jag sneddar förbi dammen slår det mig att jag börjat att haka upp mig på petitesser i vardagen. Sådant som att någon inte torkat bordet, eller att tvätten letar sig ut på hallgolvet. Banala saker som jag lovade dyrt och heligt att aldrig, någonsin bekymra mig om igen. När livet är hotat får sådant helt andra proportioner. Mer riktiga proportioner, tänker jag, och säger strängt till mig själv: ”Kramas mer, städa mindre.”.
Den snabba vägen går över bussgatan, och jag har lite bråttom nu. På övergångsstället möter jag en kvinna som har ”patient” skrivet över hela sin uppenbarelse. Mycket riktigt sitter ett sådant där förhatligt band runt hennes ena handled. När det var jag som hade det där bandet var det nästan som en trygghet. Det känns länge sedan nu. Det börjar regna, kalla stänk i ansiktet väcker mig tillbaka till nuet.
Det är varmt i huvudentrén, sorlet av röster känns tröstande och välkomnande. Jag har alltid tyckt om lukten av sjukhus. Andra kanske inte skulle kalla det hemtrevligt, men det gör jag. Jag tar genvägen förbi centraloperationens hissar för att hinna in på antenatalen och påminna om att vi har möte nu. Sedan bär det raka vägen ner till neonatalavdelningen. Dubbeldörrarna ser ut som de alltid har gjort; älskade, hatade.
Jag tvekar, ska jag ta huvudingången eller bakvägen? Jag kommer fram till att det spelar mindre roll, och går in genom stora ingången ändå, fast jag egentligen är mer bekväm med sjukhusets bakgator. Nästan automatiskt spritar jag händerna ända upp till armbågarna (varför har jag långärmat på mig?) och tar huvudkorridoren bort mot barnsalarna. Jag stannar många gånger innan jag är framme, jag vill hinna hälsa på alla, det var länge sedan sist. Vemodet har gett med sig, och jag ser fram emot dagens samtal med föräldrarna som ligger inne nu.
Via Dolorosa, smärtans väg. Man skulle kunna se det som en sorts avancerat självplågeri. Jag väljer att tänka på det som en stund av andakt. Varannan månad är det min tur att för en stund förlora mig helt i minnena. Det är bra. Det kanske inte låter bra, men det är det.
Read Full Post »
Prematurbloggen - Hannahs lilla blogg 