Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Minnen’

Två år

För snart två år sedan visste jag att jag var gravid. Jag gladdes åt att statistiken på alla sätt talade för en hyfsat normal graviditet och ett fullgånget barn. Så blev det inte. I skarp konstrast mot all forskning och statistik fick jag en sån där graviditet som det skrivs fallbeskrivningar och rapporter om, en variant som kommer i ett par exemplar i hela världen. Ingen är mer förvånad än jag över att det gick så bra som det ändå gjorde (lägg märke till att jag numera använder det förhatliga b-ordet igen!).

Jag har läst det jag skrev för ett och ett halvt år sedan, och lidit nästan mer än jag gjorde då, för i mina ord har det stått oerhört klart hur sjuk jag faktiskt var. Så tidigt. Så länge. På vissa sätt är det svårare att minnas än det var att faktiskt uppleva. Jag har ställts inför min egen dödlighet mer än en gång. Jag trodde att jag hade överlevt min värsta mardröm redan innan allt detta började. Det var optimistiskt av mig.

Jag har tillbringat månader i sträck till sängs och trotsat alla sannolikhetslagar. Jag har bott vid en kuvös, och utan problem somnat för natten bredvid okända människor som fanns där enkom för att övervaka mitt barn. Eller mig. Jag har tillbringat flera månader på sjukhus, och det är värre än det låter, i synnerhet när man börjar bli frisk igen…

Jag har ammat en bebis som sett i retrospektiv faktiskt inte kunde ammas och knappt borde ha kunnat äta själv, än mindre behålla maten (när sov jag egentligen?). Jag har slagits mot sjukvården med en frenesi som förvånat till och med mig själv, och jag har fått rätt! Jag har insett att jag inte bara borde utan faktiskt numera vill bli läkare, och jag har våndats över att vilja det, för sett i relation till mina upplevelser är det fortfarande en ytterst komplicerad fråga.

Och nu har jag skrivit en bok. ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Det är en subjektiv bok. På vissa sätt skoningslös. Det är inte den sortens bok jag någonsin skulle ha trott mig själv om att skriva. Men jag gjorde det ändå. Livet blir så mycket mer än man har tänkt sig, inte sant?

Två år av mitt liv har passerat, och vissa dagar har jag nätt och jämnt haft näsan över vattenytan. Nu vänder jag snart blad, inte från utan till. Jag vänder blad till ett nytt kapitel i livet, till något helt nytt och okänt. Det känns spännande. Och lite läskigt.

Read Full Post »

Händer

Han hade så stora händer. Han kanske var stor för övrigt också, eller förde sig i alla fall på ett respektingivande sätt, men de där händerna. De var enorma. Särskilt som barnet bara vägde drygt två kilo.

Jag måste säga att jag var lite rädd. Han verkade så barsk. Jag hade sett hur sköterskorna svärmade runt honom, intensivt lyssnande, och hur de nästan slogs om vem som skulle få springa efter det ena eller det andra. Han utövade en sällsam makt. Också på nära håll kunde man märka att han var van att bli åtlydd. Men han pratade inte mycket nu. Kanske var det av hänsyn till prematurbebin.

Han började plocka med kläderna. Barnet var inte litet längre, inte lika litet som det varit i alla fall, men ändå. Att klä av ett sovande spädbarn så fjäderlätt att det inte ens reagerade, det rimmade illa med denne bistre man och hans grova händer. Det borde inte ha kunnat ske, ändå såg jag det.

Han arbetade snabbt. Stetoskop, hjärta, lungor, höfter, reflexer… Barnet vaknade visserligen till, men var förnöjt till och med när det släpptes bakåt för en kort sekund. Det gav inte ett ljud ifrån sig.

”Det är foten som gör det”, sade han plötsligt till mig, tyst men vänligt, ” de brukar tycka om när man håller dem om foten.”

När han talade var det som om rummet lystes upp och jag förstod med ens varför hela avdelningen beundrade, ja nästan dyrkade, denne man. På avstånd kunde han te sig nog så skräckinjagande, men så här på nära håll var han omöjlig att inte älska.

Read Full Post »

Jag återkommer då och då till mitt favoritcitat av Umberto Eco:

”En verklig hjälte är alltid en hjälte av misstag. Han drömmer om att vara en vanlig fegis som alla andra.”

Spot on, Umberto. Tio poäng från mig, utan tvekan.

Det är svårt att känna sig som en hjälte när man bara vilar hela tiden. När någon annan sköter disken. Någon annan jobbar. Någon annan möter upp efter duschen med en handduk. Då känner man sig inte så kaxig. Ändå innefattar väl själva definitionen av hjältemod att man ger sig på svåra, nästan oöverstigliga, uppgifter för en god sak? Och då kvalar man ju in även som desperat vilande högriskgravid kvinna, eller hur? Allt är relativt, även hjältemod.

Att vila non-stop är inte bara hjältemodigt utan också fruktansvärt trist. När jag kom hem från sjukhuset en vecka efter att Hannah var född städade jag hela huset, på en och samma eftermiddag. Det var inte av någon sorts nödtvång (även om rätt mycket låg i drivor efter min frånvaro, för att hålla ordning på tre småtroll och en sjuk fru är en övermänsklig uppgift) utan av ren kroppsglädje. Att kunna röra mig obehindrat – nåja, betydligt mer obehindrat än veckan FÖRE kejsarsnittet i alla fall – var en lyx som jag inte kunde få nog av. Jag hade faktiskt lov att svettas igen, och lyckan var fullständig!

Att vila för att man måste är inte kul. Och det är just därför det är hjältemodigt. Så, vilande medsyster, vila för allt i världen på! Inte för att ”det är en kort tid av ditt liv” eller för att du måste ”tänka på ditt barns bästa”, nä strunta i allt det där. De som säger så har aldrig varit där. De förstår inte hur det känns att välja mellan att ligga på två sätt och på tre olika ställen, sex kombinationer allt som allt. Tänk i stället så här: En dag, ganska snart, kan du storstäda hela huset. Hela huset, sister! Och när den dagen kommer är det över. En dag till i vila är en dag mindre att uthärda.

Read Full Post »

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. I stället ligger du där bland slangar och apparater. Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Har jag gjort dubbelt fel? Först kunde jag inte hålla dig kvar, och sedan tvingade jag dig att stanna och genomgå allt detta – bara för min skull? Om du hade fått välja, hade du hellre dött då?

Read Full Post »

Hannah bytte storlek för inte så länge sen. Till strl 62. Hon är ett halvår nu, och det är med blandade känslor jag lägger bort babystorlekarna och tar fram större kläder. Idag var jag nere i källaren och rensade i klädlådorna.

Att rensa i gamla kläder är lite som att se hela sitt liv passera revy, tycker ni inte? Jag hittade Thildas gamla prematurkläder. Det var tungt. Dels var jag ledsen över att Hannah aldrig fick ha de kläderna, den här lådan stod inte med de andra kläderna och jag hittade den aldrig. Dels var det jobbigt att ta tag i gamla prematurminnen.

Mathilda var en mirakelbebis, inte tu tal om saken. Hon föddes i vecka 33+4, en smula tillväxthämmad pga min havandeskapsförgiftning, men för övrigt vid gott mod. Eller nja, vid argt mod kommer närmare sanningen, jag har aldrig sett en baby så vansinnig över att plockas ut ur magen!

Hon var bara några dagar när hon började amma, och det hände också med en skräll. Just då stod hon på sondordinationen 15 ml/10 ggr, hon fick alltså 15 ml (=1 msk) bröstmjölk i sonden 10 gånger/dygn. Hon var hungrig och vi plockade ut henne ur kuvösen för att hon skulle få sitta hos mig när hon åt. Men den lilla loppan var inte nöjd med att sitta hopkurad mellan mammas bröst, nejdå! Hon hackade och rotade, böjde sig ner åt sidorna och liksom följde lukten av bröstmjölk, så jag lade ner henne och lade henne vid bröstet, tänkte att hon kunde ju få slicka lite i alla fall. Det är vad barnen brukar kunna klara av från början när de är för tidigt födda.

Men ingen hade upplyst Mathilda om att hon var för liten för att äta själv. Hon gapade med sin pyttelilla mun, högg tag och sög sig fast. Vi blev förvånade, och trodde att hon skulle släppa efter nån minut. Inte då! Hon sög och sög och svalde och svalde. Till slut släppte hon taget, förnöjt leende. Den som säger att spädbarn bara ler för att de har ont i magen har aldrig sett en fullmatad bebis. I fortsättningen log hon varje gång hon kände lukten av mammabröst, ett litet, hemligt leende som sade ”Jag har hittat världens bästa hemlighet!”.

I alla fall, det visade sig att Mathilda ätit lite mer än 15 ml, ett helt mål, alldeles själv. Hon fortsatte i samma stil hela det dygnet. Inte varje gång orkade hon äta, men många gånger, och mycket! Morgonen därpå kom ronden. ”Här måste du ha skrivit fel, så här mycket kan hon aldrig ha ätit själv!” utbrast den unge läkaren. ”Jodå, det har hon.” replikerade sjuksköterskan… Alla var förvånade och fascinerade över den här lilla, lilla flickan som så uppenbart visste vad hon gjorde. Det tog bara ett par dagar tills vi ammade både helt och fritt.

Mathilda fortsatte i samma stil. Såhär i efterhand misstänker jag att hon visst hade hört att pyttesmå bebisar har jobbigt att andas, svårt att amma, är trötta, knappt kan skrika och inte håller värmen själva, men att hon bara struntade i det, sådär som bara Mathilda kan. Minst på kuvössalen både i vecka, ålder och vikt blev hon utflyttad till tillväxtsal mitt i natten. Motiveringen – hennes arga skrik störde de sköra små pojkarna på samma sal, de där som vägde minst dubbelt så mycket som hon själv och var födda både äldre och senare.

Vi var hemma efter två veckor med en bebis som vägde knappt 2 kilo och var 44 cm lång. Mathildas första kläder var dockkläder i storlek 40 ungefär, för prematurstorleken 44 hängde mest kring de smala, flaxande små benen.

Allt det här och mycket mer kom för mig där jag stod och rotade i klädlådan, och jag kände mig både ledsen och glad. Mest ledsen. Jag har i alla fall tagit upp Mathildas finaste första kläder och hjälpt henne klä på dem på babydockan (som förresten heter ”Jesusbarnet” såhär efter jul, kanske för att hon fick en docksäng i julklapp av mormor och morfar?). Dockan var lite för tjock och lite för kort, men kläderna gick på ändå. De andra kläderna har jag lagt i ge-bort-kassar. Det var dags att släppa taget.

Read Full Post »

Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!

Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.

Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.

De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!

Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.

Read Full Post »

26 juli 2007

Mellan hopp och förtvivlan finns en sorts ingenmansland. Där har jag befunnit mig rätt länge nu. Det är en plats av väntan. Jag önskar att jag kunde kalla den ”stilla” eller ”allvarlig” eller något annat uttryckfullt, men faktum är att den är ganska intetsägande. Dagarna går, och jag väntar fortfarande. Vad kan jag säga?

Jag lever som i en bubbla. Jag ler mot människorna jag träffar, pratar med dem och skrattar till och med, men inne i mig är det tomt och tyst. Jag saknar det ständiga bruset av röster som brukade höras där. Den aldrig tystnande debatten. Mest av allt saknar jag orden som brukade beskriva mitt liv, orden som förklarade skeendena och gav dem stadga och form. Utan dem går jag som i en dimma. Tiden består enbart av ögonblick staplade på varandra. Jag ser inte sammanhangen, lever bara ett hjärtslag i taget. Varje dag är oändligt långsam och samtidigt oändligt kort. Jag tittar ut genom bussfönstret och märker att sensommaren är på väg, och det känns som om jag måste ha sovit hela våren och hela sommaren för att sedan plötsligt vakna ur en märklig dröm.

Blåmärkena på mina armar börjar försvinna nu. Det känns på något vis opassande. Snart kommer ingen att kunna se på mig vad som har hänt, fastän blåmärkena i min själ just har börjat visa sig. Mitt huvud säger att de snart kommer att göra mycket ont, när insikten om det som skett drabbar mig med full kraft. Mitt hjärta säger ingenting. Bara ibland viskar det några trötta små ord, och då gråter jag en kort stund, tills tårarna tar slut. Resten av tiden är det som om dörren till mitt inre är stängd och förbommad och jag kan inte komma dit in.

Jag har hört en man som blev skjuten i strid säga att från början kände han inget alls, att smärtan kom först efter en stund. Han hann till och med springa och ta skydd innan det började göra ont. Det är en bra liknelse för hur det känns i mig. Men jag springer ingenstans. Jag väntar stilla och med nedböjt huvud, på ett vidsträckt fält av brunbränt gräs och taggtrådshärvor. Jag väntar på smärtan som mitt huvud säger ska komma. Jag hoppas att jag inte ska förblöda när den drabbar mig. Och jag är rädd.

Read Full Post »

Older Posts »