Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘PTSS’

Den segrande hjälten

När jag var liten spelade jag ofta Beethovens Heroica-symfoni (nummer tre) och log stjärnögt åt bilden som målades upp i mitt sinne, bilden av hur den segrande hjälten red i triumftåg in i staden, som landets befriare och härskare. Den unge Beethoven lär ska ha varit ganska förtjust i hjältar. Vem är inte det, förresten?

Bilden har komplicerats för mig på senare år. Beethoven skrev visserligen en riktigt pampig och härlig hjältehyllning, men han hade fått några saker om bakfoten.

Den segrande hjälten lyser inte som en sol på sin häst, som snyggt hålls i lätt trav medan hjälten vinkar storsint till massorna utan att skumpa. Den segrande hjälten har post-traumatiskt stresssyndrom (PTSD) och undviker massorna eftersom han avskyr ljudet av skrikande folksamlingar. Han kan nämligen när som helst förflyttas tillbaka till sina traumatiska upplevelser på slagsfältet.

Den segrande hjälten vaknar vrålande på nätterna, får okontrollerbara vredesutbrott, beter sig känslolöst mot sina närmaste och har på alla sätt svårt att anpassa sig till ett normalt liv, eftersom både perceptionen (förmågan att ta emot och uppfatta intryck) och kognitionen (tankeprocesserna som bl a sorterar och bedömer intryck) är störda. Vår hjälte är kanske till och med suicid, eller i alla fall i färd med att lämna det liv han en gång älskade helt bakom sig, åt sådana som fortfarande förmår uppskatta det. Själv har han en mycket begränsad förmåga att glädjas, eftersom han återupplever sitt privata helvete gång på gång.

I en studie jag läste nyligen intervjuades mödrar till för tidigt födda barn ett halvår efter barnets födelse, med syftet att se om deras reaktioner liknade post-traumatisk stress. Samtliga mödrar uppvisade ett eller flera symtom som överensstämmer med diagnosen PTSD. Det hade jag kunnat tala om för forskarteamet, helt utan att de behövt göra någon studie, för jag har då aldrig träffat en prematurmamma med en halvårsbebis som har mått ”bra”.

Den segrande prematurmamman i mig får lust att kräkas bara av att läsa det hela och på så vis tvingas till konfrontation med sina minnen. Forskaren i mig hurrar högt över att det äntligen läggs lite krut på en så svag patientgrupp!

Annonser

Read Full Post »