Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Amning’

Långt om amning på neo

Hittade idag denna mastodontuppsats som jag skrev som svar på en fråga om amningsstödet på neo. Håll till godo!

Personligen har jag kämpat i motvind mot ett gäng flaskivrare som utan att lyssna på vad jag sade bara bestämt sig för att Hannah behövde flaska eftersom jag ”hade för lite mjölk” (sagt till en kvinna som ammat två barn samtidigt men inte kan pumpa ) och helt enkelt ”ville amma till varje pris” (en otroligt oförskämd formulering). Det lilla faktumet att Hannah inte orkade svälja var det ingen som fäste någon notis om trots att jag påpekade det vid många tillfällen, och det hela tog till slut helt groteska proportioner, jag blev anklagad både för att ljuga om huruvida jag gett mitt barn mat eller ej (och på vilket sätt) och misstänkt för att med flit svälta henne! Detta trots att jag berättade om hur lite hon orkade suga och hur mycket hon hela tiden kräktes.

På 33an har hon, när min man var där och försökte säga ifrån, men inte blev lyssnad på (bara en pappa?), blivit matad med flaska TILLS HON KRÄKTES UPP HELA SKVÄTTEN OCH INTE ORKADE ÄTA MER!!!! Trots att båda jag och min man informerat personalen om hur Hannahs ätande funkar, att hon måste suga lite och ofta för att inte kräkas upp allt igen (och då menar jag allt, inte några rapar eller lite smått utan rubbet). Av samma person fick jag en föreläsning om att hennes barn eller barnbarn minsann sög i sig 200 ml var tredje timme när hon vägde lika mycket. Otroligt oproffsigt och kränkande, och inte minst undermålig vård för Hannahs del, som inte fick mat i sig på grund av detta! Nu är Hannah 16 månader. Fortfarande kan hon inte få i sig mer än ca 100 ml på en gång, Hon bara funkar så. Däremot slutade hon kräkas när jag slutade äta ägg (efter en incident när hon reagerat häftigt med kräkningar bara på ägg i samma rum).

Jag har tvingats att amningsväga på en våg som öht inte reagerade när jag slängde på en 20 grams blöja för att nollställa den, detta med ett barn som sög i genomsnitt 40-45 ml per gång ca varannan timme (en mängd som dessutom helt och hållet motsvarade det beräknade födointaget på dygnsbasis för hennes dåvarande vikt). Detta var dock på avdelning 34, och där har jag ärligt talat slutat att förvänta mig något bättre.

När Hannah var ett halvår började vi fundera över formen på hennes gom och att hon inte kunde räcka ut tungan och en utredning om den drogs igång. Hannah har en hög och spetsig gom (”high arched palate”) och ett gomtak som ger med sig uppåt vid tryck. Ett tag misstänktes till och med en submukös gomspalt, men det fick vi senare konstaterat att hon inte har, utan bara en ovanligt formad och mjuk ”hård gom” som gör det svårt för henne att amma. Vi har dragit igenom en stor mängd flasktyper för att hitta en flaska som hon ens kan suga från utan att sätta i halsen. Hon har också haft för kort tungband, men det gick sönder av sig självt och då gick amningen plötsligt oerhört mycket bättre.

Jag har ett par gånger jobbat upp mjölkproduktionen för att underlätta för Hannah, men det har slutat med att hon inte har kunnat få ut mjölken och till slut har jag fått pumpa ur överskottet för att inte brösten skulle sprängas. Hon kan bara inte suga bättre, och till slut gav jag upp tanken på helamning.

Det har varit tungt att amma. Det tog mig lång tid att skaka av mig en känsla av solkighet och skam, och jag har många gånger varit frestad att sluta amma, inte för att vi har velat det, utan för att det har varit så psykiskt tungt att dras med bagaget vi fick med oss från 33an. Jag är inte förvånad alls att många prematurmammor helt enkelt lägger ner amningen efter ett par månader, trots att den kan ha funkat ”bra”. Något som borde vara kravlöst och ett sätt att umgås förvandlas till ett gatlopp i och med neonatalavdelningens tillkortakommanden.

Rent allmänt om vården och amningen vill jag påpeka några saker:

Amningskunskapen är minst sagt varierande bland personalen. Det är inte acceptabelt. En fungerande matning/amning hör till kriterierna för att kunna lämna 33:an och blir följdaktligen en medicinsk fråga, likaväl som syresättning eller temperaturreglering hos barnet. Att det finns utmärkta amningsrådgivare bland personalen är ställt bortom allt tvivel, men för att en enskild mamma ska få hjälp med att få till amningen ska hon helt enkelt ha tur och råka ha rätt människor på sitt skift. Så får det inte vara. Det skulle inte accepteras för någon annat arbetsuppgifter på 33an.

På samma sätt som var och en som arbetar på 33an bör kunna ställa in CPAPen eller avgöra vilken färg på ett barn som är godtagbar, läsa av IVA-skärmarna eller justera syrgasen, på samma sätt ska var och en vara bekant med amningsfysiologi, pumpinformation och amningsteknik.

Här har vi räddat barn så tidigt som överhuvudtaget går, hållit dem vid liv genom hjärnblödningar, infektioner och en lång period av utveckling, och så klantar vi till det genom att inte visa hur amning går till och inte lyckas skapa någon sorts övergång från sondning till amning. Att inte lyckas förmedla grunderna i amning och ingjuta en smula amningsjälvförtroende är att snubbla på målsnöret.

Det är sant att amning inte vinner på att kompliceras till någon sorts rätt- eller felsituation, och att amning i första hand är en relation och inte en fråga om mat. Men eftersom människan saknar amningsinstinkt och vi mammor inte av oss själva vet hur amning ska gå till är vi chanslösa utan personal som behärskar amningsfrågor och framför allt kan förmedla dem på ett tydligt, repektfullt och korrekt sätt.

Jag har sett mammor som aldrig ammat förut bli lämnade ensamma med en bebis ”jaha, då kan ju ni prova att amma lite då…”. De har då – samtliga! – lagt bebisen på rygg i knät, försökt luta fram brösten, konstaterat att 2-kilosbebin inte klarar att ta tag eller behålla tag om bröstet, och gråtit en skvätt… Jag har personligen råkat ut för samma sak på 33an, men det var 1999 och jag hade verkligen förväntat mig en förbättring på den fronten.

Varför används inte lösbrösten mer? Ett utmärkt sätt att hands off visa amningsteknik, en enkel demonstration av hur man lägger barnet till bröstet borde alla kunna utföra.

Ett annat stort problem är personalens maktutövande. Vare sig mammorna sitter i pumprummet och gråter över att de inte får prova nappflaska eller över att de tvingas till nappflaska har det skett samma misstag – personalen har tagit sig friheter med mammors autonomitet.

Flaska och/eller bröst är inte, och kan aldrig bli, upp till personalen att ha åsikter om. Tycka får de gärna göra på sin fritid, men på jobbet ankommer det inte på sköterskor eller läkare att ha synpunkter på föräldrars beslut så länge dessa inte uppenbart äventyrar barnets hälsa. Attityden ”gör nu som jag tycker, lilla vän” måste bort!

När bebisar börjat med så kallad fri amning, har barnsköterskor ändå ibland sagt till mammor ”ja då ammar ni fritt idag, och så skriver du upp när barnet äter här på listan.”?????!!!!!! (Tillåt mig att skratta!) När jag suttit i rummet och påpekat att fri amning inte är komptibelt med listor har vederbörande försvarat sig med att ”ja men om barnet då inte går upp i vikt så kan vi ju se på listan hur sällan de har ätit, annars vet vi ju inte.”. Kommentaren vore skrattretande om det inte vore blodigt allvar för mammor och bebisar.

Under alla mina månader på 33an, jag har legat inne i ett halvår sammanlagt, har jag aldrig, någonsin träffat en mamma som inte utantill har kunnat redogöra för de senaste dygnens ätande, blöjor, vikter, syresättning, kräkningar och allt annat av intresse. Det är ett sorts sjukligt kontrollbehov som vi prematurmammor lägger oss till med, så att lyckas få ur en mamma ungefär hur många gånger hennes ammade bebis har legat vid bröstet vore den enklaste av uppgifter. Väldigt mycket enklare än att stressa och forcera mammorna till att följa tre-timmarsschemat, och ha mage att kalla det ”fri amning”.

Något som är anmärkningsvärt är också matningsrutinerna av nyfödda i senare veckor (35+) och fullgångna bebisar. Sond sätts rutinmässigt och i stället för att ge lite mat i taget får barnen stora mål enligt sina dygnsmängder på en gång, med påföljd att de får ont i magen och skriker. Har sett detta ganska ofta. Varför???

Naturligtvis finns det tillfällen då tillmatning av även lite större mängder är fullt befogat och en medicinsk åtgärd. Men ganska ofta är det faktiskt inte så. Ett stort barn som är hyfsat friskt vore troligtvis mer betjänt av att så snabbt som möjligt få komma till bröstet.

Kunskapen om andra tillmatningsmetoder än flaska är ganska liten. Visst finns det vissa som är bra på att koppa, men ganska många gör fel och låter inte barnet lapa utan försöker hälla i dem mjölken. Tillmatningsset hade nästan ingen hört talas om innan jag introducerade det för Hannah, inte heller fingermatning av prematurer.

Som jag ser det behövs det dels ett tydligt ledarskap som åstadkommer rättning i ledet, att personalen håller sig till 33ans policy, dels en förändring av attityder från ”amning är bäst (fast skit helst i det)” till ”amning är det normala och primära målet”, och dels rent konkret kunskap i amningsinformation och korrekta fakta.

Kunskapsnivån är skrämmande låg, i synnerhet bland läkarna som i princip är helt ovetande om normal amningsfysiologi. Läkarutbildningarna är ju tyvärr inte kända för någon strålande undervisning i ämnet amning, men det borde vara tämligen enkelt för en överläkare att åtgärda bland sin stab, så hemskt komplicerad är nu inte mjölkbildning och utdrivningsreflexen.

Om man på en neonatalavdelning med dygnet-runtbemanning inte lyckas åstadkomma en utskrivningsstatistik för amning som är i paritet med BB-avdelningarnas måste man fråga sig vad man gör för fel. Det lilla fåtal extremprematurer som inte kommer att kunna amma borde mer än väl uppvägas statistiskt av att de större barnen får kompetent hjälp så att fler mammor än normalt klarar att få till amningen.

Annonser

Read Full Post »

Två år

För snart två år sedan visste jag att jag var gravid. Jag gladdes åt att statistiken på alla sätt talade för en hyfsat normal graviditet och ett fullgånget barn. Så blev det inte. I skarp konstrast mot all forskning och statistik fick jag en sån där graviditet som det skrivs fallbeskrivningar och rapporter om, en variant som kommer i ett par exemplar i hela världen. Ingen är mer förvånad än jag över att det gick så bra som det ändå gjorde (lägg märke till att jag numera använder det förhatliga b-ordet igen!).

Jag har läst det jag skrev för ett och ett halvt år sedan, och lidit nästan mer än jag gjorde då, för i mina ord har det stått oerhört klart hur sjuk jag faktiskt var. Så tidigt. Så länge. På vissa sätt är det svårare att minnas än det var att faktiskt uppleva. Jag har ställts inför min egen dödlighet mer än en gång. Jag trodde att jag hade överlevt min värsta mardröm redan innan allt detta började. Det var optimistiskt av mig.

Jag har tillbringat månader i sträck till sängs och trotsat alla sannolikhetslagar. Jag har bott vid en kuvös, och utan problem somnat för natten bredvid okända människor som fanns där enkom för att övervaka mitt barn. Eller mig. Jag har tillbringat flera månader på sjukhus, och det är värre än det låter, i synnerhet när man börjar bli frisk igen…

Jag har ammat en bebis som sett i retrospektiv faktiskt inte kunde ammas och knappt borde ha kunnat äta själv, än mindre behålla maten (när sov jag egentligen?). Jag har slagits mot sjukvården med en frenesi som förvånat till och med mig själv, och jag har fått rätt! Jag har insett att jag inte bara borde utan faktiskt numera vill bli läkare, och jag har våndats över att vilja det, för sett i relation till mina upplevelser är det fortfarande en ytterst komplicerad fråga.

Och nu har jag skrivit en bok. ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Det är en subjektiv bok. På vissa sätt skoningslös. Det är inte den sortens bok jag någonsin skulle ha trott mig själv om att skriva. Men jag gjorde det ändå. Livet blir så mycket mer än man har tänkt sig, inte sant?

Två år av mitt liv har passerat, och vissa dagar har jag nätt och jämnt haft näsan över vattenytan. Nu vänder jag snart blad, inte från utan till. Jag vänder blad till ett nytt kapitel i livet, till något helt nytt och okänt. Det känns spännande. Och lite läskigt.

Read Full Post »

Vilken bra bild jag hittade här! Så här borde alla göra, det blir mycket tydligare så!

Read Full Post »

Jag har ofta undrat över uttrycket ”amningsfanatiker”. Var finns de här fanatikerna som man hör så mycket om? Jag känner många kvinnor som på olika sätt är engagerade i amning, och ingen enda av dem kan jag beskriva som fanatisk. Tvärtom är det dessa kvinnor som stått för en nyanserad och verklighetsförankrad syn på amning vad jag sett, i motsats till många ”ska” och ”ska inte” i media och nån sorts allmän opinion.

Men nu har jag plötsligt träffat henne! Amningsfanatikern! Hon fanns närmare än jag trodde. Hon är den där otrevliga subban som sitter på min ena axel och säger att jag borde kasta ersättningen all världens väg och att alla RIKTIGA mammor och kvinnor kan amma… Min amningsfanatiker är en projektion. Hon är mitt eget dåliga samvete och min privata känsla av misslyckande, men speglat så att det hon säger tycks komma från andra och inte inifrån mig.

I verkligheten finns ingen som varken vill klandra eller döma mig på något sätt för vad jag gör eller inte gör när det gäller amningen. Jag själv skulle aldrig komma på tanken att tycka illa vara om en icke-fungerande helamning som min egen, till exempel. Men när ”alla andra” langar fram brösten och ammar sina telningar så att det klunkar i bebismagarna, då gör det ONT i mig. Och när jag själv tar fram flaskan efter en stund, ja då tycker jag att de tittar, jag är nästan säker på att de gör det… Och att de tänker amningfanatiska och inte så snälla saker om den där flaskmatande mamman som inte har fattat att alla borde amma till varje pris för att bröstet är bäst och allt annat pest!

Det känns lite märkligt, att sitta här ”på andra sidan” och äntligen förstå alla dem som talar om amningsfanatism. Nu får ni inte sitta och tycka synd om mig hörrni! Jag försöker inte beklaga mig utan jag ville bara dela med mig av den här insikten som slog mig: ”amningsfanatikern” är en bild som vi mammor med amningsbekymmer själva skapar, varken mer eller mindre. Det är mycket lättare att tro att det är andra som dömer mig, när det i själva verket bara är jag. Självförakt är om möjligt ännu mer laddat än amning, antar jag, eller kanske bara lättare att projicera på andra än att dras med själv.

För övrigt jobbar vi på här borta, och jag känner verkligen att amningen går bättre nu även om Hannah har blivit lite sug-lat ibland. Mjölkproduktionen är på väg upp igen efter RS-eländet (Hannah sög rätt dåligt i flera veckor, jag kan med nöd och näppe pumpa, och Noah var inte på sjukhuset under den mest akuta fasen, så mjölken minskade ju en hel del).

Read Full Post »