För snart två år sedan visste jag att jag var gravid. Jag gladdes åt att statistiken på alla sätt talade för en hyfsat normal graviditet och ett fullgånget barn. Så blev det inte. I skarp konstrast mot all forskning och statistik fick jag en sån där graviditet som det skrivs fallbeskrivningar och rapporter om, en variant som kommer i ett par exemplar i hela världen. Ingen är mer förvånad än jag över att det gick så bra som det ändå gjorde (lägg märke till att jag numera använder det förhatliga b-ordet igen!).
Jag har läst det jag skrev för ett och ett halvt år sedan, och lidit nästan mer än jag gjorde då, för i mina ord har det stått oerhört klart hur sjuk jag faktiskt var. Så tidigt. Så länge. På vissa sätt är det svårare att minnas än det var att faktiskt uppleva. Jag har ställts inför min egen dödlighet mer än en gång. Jag trodde att jag hade överlevt min värsta mardröm redan innan allt detta började. Det var optimistiskt av mig.
Jag har tillbringat månader i sträck till sängs och trotsat alla sannolikhetslagar. Jag har bott vid en kuvös, och utan problem somnat för natten bredvid okända människor som fanns där enkom för att övervaka mitt barn. Eller mig. Jag har tillbringat flera månader på sjukhus, och det är värre än det låter, i synnerhet när man börjar bli frisk igen…
Jag har ammat en bebis som sett i retrospektiv faktiskt inte kunde ammas och knappt borde ha kunnat äta själv, än mindre behålla maten (när sov jag egentligen?). Jag har slagits mot sjukvården med en frenesi som förvånat till och med mig själv, och jag har fått rätt! Jag har insett att jag inte bara borde utan faktiskt numera vill bli läkare, och jag har våndats över att vilja det, för sett i relation till mina upplevelser är det fortfarande en ytterst komplicerad fråga.
Och nu har jag skrivit en bok. ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Det är en subjektiv bok. På vissa sätt skoningslös. Det är inte den sortens bok jag någonsin skulle ha trott mig själv om att skriva. Men jag gjorde det ändå. Livet blir så mycket mer än man har tänkt sig, inte sant?
Två år av mitt liv har passerat, och vissa dagar har jag nätt och jämnt haft näsan över vattenytan. Nu vänder jag snart blad, inte från utan till. Jag vänder blad till ett nytt kapitel i livet, till något helt nytt och okänt. Det känns spännande. Och lite läskigt.
Prematurbloggen - Hannahs lilla blogg 