Den makt vi har över våra barn är lånad, nej ännu bättre, den är imaginär. Jag använder ordet ‘bättre’ med flit. När man står där med en trilskande treåring, en sjövild åttaåring eller en skrikande femtonåring är det lätt att tycka att det är ett problem. Tvärtom, mina vänner, tvärtom. Vi kan inte äga varandras själar, och det i sig är en underbart befriande gåva.
I ärlighetens namn är det ganska ansträngande att ta hand om andras viljor, att klä dem, förse dem med mat, planera deras aktiviteter och se till att de sover om nätterna. Men det där är en kort period, livet med hemmavarande barn. Samtidigt som barnen axlar eget ansvar försvinner även det där vi trodde att vi bestämde om, för det är just så: Vi tror att det är vi som bestämmer. Vi vill gärna att barnen ska göra som vi vill, när vi vill och för att vi vill. Inte alltid för att det är bäst så, utan ganska ofta för att vi vill bestämma.
Jag har tre vuxna barn som väljer åt sig själva nu, något jag njuter omåttligt av. Snart ska jag överlåta hela ansvaret för mina återstående barn på dem själva, så som varje generation gjort före mig. Jag ska fortsätta hålla dem i sikte, men utan att fatta beslut om vilka vägar de ska gå. De ska föda egna barn och ta dem vid handen, leda dem ett tag, och sen – ganska snart – släppa dem vidare. Under tiden kommer de att hinna lära sig ett och annat om makt och brist på den, precis som jag har gjort.
Sådana är livets villkor. För en kort sekund har vi våra barns vilja till låns. Inget mer än så.
Apropå ämnet vill jag idag länka till Lars H Gustafsson, som skrivit boken ”Växa, inte lyda”.
Åh du är verkligen helt fantastisk på att uttrycka saker bra och fint! Jättebra skrivet!
Kram från Mib.
Tack! Vad jag blir glad! KramTina