Dags att önska

Nu är boken på väg till bibliotekstjänst, som köper in böcker till alla bibliotek i Sverige. Jag hoppas att ni önskar boken till  era lokala bibliotek 🙂

De flesta bibliotek brukar gå att önska nya titlar hos direkt via internetkatalogen. Annars kan man ju skriva en lapp eller skicka ett mail till sitt bibliotek.

Lite fakta:

Titel: Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn

Författare: Tina Wiman

ISBN: 978-91-633-4221-9

/Tina

Read Full Post »

Framsidan

Read Full Post »

Två år

För snart två år sedan visste jag att jag var gravid. Jag gladdes åt att statistiken på alla sätt talade för en hyfsat normal graviditet och ett fullgånget barn. Så blev det inte. I skarp konstrast mot all forskning och statistik fick jag en sån där graviditet som det skrivs fallbeskrivningar och rapporter om, en variant som kommer i ett par exemplar i hela världen. Ingen är mer förvånad än jag över att det gick så bra som det ändå gjorde (lägg märke till att jag numera använder det förhatliga b-ordet igen!).

Jag har läst det jag skrev för ett och ett halvt år sedan, och lidit nästan mer än jag gjorde då, för i mina ord har det stått oerhört klart hur sjuk jag faktiskt var. Så tidigt. Så länge. På vissa sätt är det svårare att minnas än det var att faktiskt uppleva. Jag har ställts inför min egen dödlighet mer än en gång. Jag trodde att jag hade överlevt min värsta mardröm redan innan allt detta började. Det var optimistiskt av mig.

Jag har tillbringat månader i sträck till sängs och trotsat alla sannolikhetslagar. Jag har bott vid en kuvös, och utan problem somnat för natten bredvid okända människor som fanns där enkom för att övervaka mitt barn. Eller mig. Jag har tillbringat flera månader på sjukhus, och det är värre än det låter, i synnerhet när man börjar bli frisk igen…

Jag har ammat en bebis som sett i retrospektiv faktiskt inte kunde ammas och knappt borde ha kunnat äta själv, än mindre behålla maten (när sov jag egentligen?). Jag har slagits mot sjukvården med en frenesi som förvånat till och med mig själv, och jag har fått rätt! Jag har insett att jag inte bara borde utan faktiskt numera vill bli läkare, och jag har våndats över att vilja det, för sett i relation till mina upplevelser är det fortfarande en ytterst komplicerad fråga.

Och nu har jag skrivit en bok. ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Det är en subjektiv bok. På vissa sätt skoningslös. Det är inte den sortens bok jag någonsin skulle ha trott mig själv om att skriva. Men jag gjorde det ändå. Livet blir så mycket mer än man har tänkt sig, inte sant?

Två år av mitt liv har passerat, och vissa dagar har jag nätt och jämnt haft näsan över vattenytan. Nu vänder jag snart blad, inte från utan till. Jag vänder blad till ett nytt kapitel i livet, till något helt nytt och okänt. Det känns spännande. Och lite läskigt.

Read Full Post »

Om hur det kom sig att jag skrev en bok

På våren 2007 väntade jag vårt fjärde gemensamma barn, en bebis som var hett efterlängtad. ”Det här blir det sista barnet”, hade vi sagt, ”efterrätten, den som ska få vara yngst livet ut.”

Havandeskapsförgiftning, pre-eklampsi, är en graviditetskomplikation som vissa får, oftast bara med första barnet. Jag hade haft det med de tre andra barnen, men mått bättre och bättre för varje gång (precis som man brukar göra), och fast de två första barnen föddes sex-sju veckor för tidigt gick jag till och med över tiden den tredje graviditeten. Självklart fanns tankarna på att jag antagligen skulle få en lätt havandeskapsförgiftning igen där, men de var lätta att avfärda och handlade om ett övergående och i princip ofarligt besvär i slutet av sommaren, som var en hel evighet bort. Jag såg fram emot en lång och komplikationsfri graviditet med några veckors vila framåt högsommaren för att hålla blodtrycket i schack, eftersom bebin var beräknad till den elfte september. Att jag skulle kunna bli lika svårt sjuk som jag varit med vårt första barn, eller till och med sjukare, fanns inte med på världskartan.

I vecka 13 hände något totalt osannolikt: jag började visa tydliga symtom på havandeskapsförgiftning, och det mer än tio veckor innan den formella diagnosen kan ställas. Vartefter veckorna gick mådde jag sämre och sämre. Jag fick huvudvärk, svullnad, flimmer för ögonen och kräkningar som ofelbart följde på till exempel starkt ljus eller lågfrekventa ljud. Jag blev också vimsig och glömsk och stördes enormt av en mängd små saker, som suset av björkdungen utanför mitt sovrumsfönster eller att se klädhögar med kläder i olika färger på väg till sina respektive garderober. Volymkontrollen för alla mina sinnen var uppskruvad till max, och det enda jag kunde göra var att hålla mig så stilla och ifred som möjligt för att överhuvudtaget orka fungera.

I vecka 20 blev jag motvilligt sjukskriven och ordinerad sängvila med stränga order att åka in till sjukhuset vid minsta försämring. Då hade labproverna hunnit ikapp mitt övriga mående, och jag hade protein i urinen, högt blodtryck och början till förändrade levervärden. Mina värden i vecka 20 motsvarade hur jag hade mått alldeles innan förlossningarna med mina andra barn, så det var ingen uppmuntrade information. I vecka 20 är det inte möjligt att rädda för tidigt födda, först runt vecka 22-23 har barn en chans att överleva med dagens teknologi.

När jag sade att jag inte ville få en prematur igen brukade människor omkring mig svara med varianter på ”Det går nog bra för barnet ska du se.”. Efter vecka 27 sådär var jag övertygad om att det skulle gå förhållandevis ”bra” för barnet, men jag ville fortfarande inte få en prematur. Jag visste att jag skulle behöva gå igenom den kaotiska upplevelsen att föda för tidigt, ligga på neo, komma hem med ett annorlunda barn och försöka hitta tillbaka till mitt liv en gång till! Det var bara de andra prematurföräldrarna som förstod helt och hållet vad jag syftade på. Att föda ett barn för tidigt när man har varit där förut är lite som att få maginfluensa på returen också: det är inte roligare än första gången, även om en ljuspunkt är att man vet i stort vad man har att vänta sig.

Mirakulöst nog blev jag bara långsamt sämre, inte alls så fort som jag har blivit med de andra barnen. Att jag tillbringade större delen av dagarna i min säng med fördragna gardiner hjälpte nog till. Hannah föddes i vecka 30+0. Då hade jag hunnit vara inlagd på sjukhus i ett par veckor, innan mina världen tippade över en natt bara. Att gå till vecka 30 var så mycket längre än jag någonsin hade vågat hoppas på att jag aldrig oroade mig särskilt för hur barnet skulle klara den första tiden. Hannah mådde mycket riktigt bra när hon föddes, och bortsett från en del skumpigheter i början klarade hon sig medicinskt sett mycket, mycket bra, även om det naturligtvis fanns många orosmoment, som det ju ofta gör med prematurer.

Men neonataltiden drog ut på tiden. Från att ha mått bättre och bättre började Hannah må sämre igen. Något var fel med hennes sugande, hon fick inte till amningen och själv kunde jag nätt och jämnt pumpa ur bröstmjölk; pumpandet som jag förr om åren haft så lätt för ville konstigt nog inte alls fungera. Jag fick ett minst sagt varierande bemötande kring våra ansträngningar att få amningen att fungera. Den vanligast förekommande teorin var att eftersom jag ”hade för lite mjölk” var det bäst att ”ge henne nappflaska så att ni kommer hem någon gång.”. Detta huvudlösa mantra fick jag kört i halsen på mig så många gånger att jag till slut var tvungen att totalvägra nappflaska innan någon ens stannade upp för att fundera över de många orimligheterna i resonemanget (Jag har t ex ammat två barn samtidigt, och Hannah blev totalt utmattad bara av att försöka svälja själv en liten stund).

Nu är det så att jag råkar vara medlem i Amningshjälpen, en ideell organisation som arbetar med att sprida information om amning och tillmatning av barn. Jag umgås regelbundet med amningsrådgivare och har flera personer i min närhet som är ”experter”, förutom min egen erfarenhet av då sammanlagt sex års ammande av tre olika barn. Jag visste mycket väl att de påståenden jag regelbundet fick körda i halsen av diverse förståsigpåare på neo inte bara var oförskämda utan också direkt felaktiga. Eftersom jag kände till att det mesta handlade om gamla myter och föreställningar var det svårt för mig att känna något förtroende för att avdelningen skulle kunna hjälpa oss. Så fort vi fick permission mobiliserade jag i stället bekantskapskretsen för att försöka hitta förklaringen till Hannahs sug- och sväljsvårigheter och vi lyckades få bukt med dem lite i taget. (Ändå dröjde det nästan tio månader innan en öron-näsa-hals-läkare konstaterade det största problemet; han tittade i hennes mun och sade att med den formen på gommen – ”high arched palate” eller ”högvälvd gom” på svenska – skulle det vara mycket svårt för henne att amma, för hon ”får svårt att suga utan något mothåll”.)

Bara någon månad efter att vi blivit utskrivna från sjukhuset vaknade Hannah en natt och kunde inte få luft. Hon hade fått en RS-infektion och hon blev snabbt så sjuk att hon behövde intensivvård. Vi blev inlagda på sjukhus igen, denna gång på en barnavdelning. Jag har inte så mycket gott att säga om den vistelsen, tyvärr. Barnavdelningen ville att jag skulle amningsväga på en våg som inte gick att nollställa och som inte visade differenser på 20-30 gram, de visste ingenting alls om prematurer och droppen var när de ”upptäckte” att Hannah gick upp för långsamt i vikt (vilket var orsaken till att vi på eget initiativ vägde henne på BVC minst två gånger varje vecka, och hade varit väldigt enkelt att bara fråga om). För att göra en lång historia kort beskyllde de oss för att inte ge henne tillräckligt med mat.

Att vi bara veckan innan upptäckt att Hannah var äggallergiker och uteslutit ägg ur min kost, varpå hon mirakulöst slutat kaskadkräkas, fått en väldig aptit och gått upp nästan tre gånger så fort i vikt som förut (innan RS-infektionen sänkte henne totalt och gjorde så att hon gick ner i vikt innan de slutligen bestämde sig för att sätta sond), det kunde inte ha något med saken att göra, utan alltihop berodde på att jag var en amningsfanatiker och inte förstod att ”barn är olika”, ”vissa kan inte ammas” och ”hon blir för trött av att suga på bröstet som napp”. Jag har aldrig blivit så förvånad, ytterligt kränkt och så illa berörd i hela mitt liv, och jag vill inte ens tänka på vad sådana påhopp skulle ha gjort med en mindre påläst och självsäker mamma. När jag gång på gång sökte hjälp för Hannahs ätande var det ingen som lade två strån i kors för att hjälpa henne, men när det ordnat till sig och äntligen såg ljusare ut skulle de nödvändigtvis börja greja med henne. Det slutade efter några veckors öppet krig med att vi fick komma till en annan läkare, som tittade på kurvorna och skickade hem oss eftersom hon gick upp så fint i vikt (i genomsnitt ca 300 gram i veckan…)!

När vi äntligen kom hem letade jag i bibliotekets hyllor efter böcker om föräldrar till för tidigt födda. Jag hittade inte mycket. Det fanns böcker om för tidigt födda barn, som ofta var ganska detaljerade i att beskriva olika tillstånd och behandlingar, men knappt någon nämnde föräldrarnas tankar och känslor mer än i förbigående. Det fanns böcker som liknade den jag sökte för andra patientgrupper, men i prematurhyllan ekade det tomt.

Jag skrev, min vana trogen, mycket om mina erfarenheter, och så småningom delade jag ut en del texter så att andra prematurföräldrar kunde läsa. Gensvaret jag fick var överväldigande. Jag började inse att boken jag sökte fanns inom räckhåll, i min och Hannahs historia. Och utan att egentligen besluta mig för om det var bra eller dåligt skrev jag en bok. En bok som kunde ha blivit hur lång som helst och tagit resten av mitt liv, om jag inte ganska abrupt bestämt mig för ett slutdatum: Hannahs beräknade ettårsdag, då hon var lite mer än 14 månader, skulle det bli dags att sätta punkt.

Så blev det också. Men själv står jag fortfarande i häpnad; av mina tankar blev det en bok, och en stor apparat kring det!

Jag är medveten om att jag ibland är provokativ och stundtals helt onyanserad när jag skriver om våra erfarenheter. Det är med flit. Fantastiska saker görs inom neonatalvården idag, sådant vi bara kunde drömma om för tio eller femton år sedan, och trots detta, trots de otroliga förutsättningarna som finns i modern vård, åker friska barn fortfarande hem från sjukhuset med svårt traumatiserade föräldrar. Det är naturligtvis inte acceptabelt, inte ur en vårdetisk synvinkel och inte ur ett allmänmänskligt perspektiv. Det finns mycket som skulle kunna göras annorlunda för att hjälpa föräldrar genom neonataltiden på ett bättre sätt. Jag hoppas att min bok ska väcka tankar och debatt även bland dem på arbetar med neonatalvård på olika sätt.

Jag vill speciellt påpeka att mina upplevelser är mina. Jag försöker inte företräda någon eller beskriva allmängiltiga sanningar. Det här är mina personliga erfarenheter. Jag vet att jag delar vissa av dem – till och med ganska många av dem – med andra föräldrar till sjuka barn, men i grund och botten försöker jag inte representera någon annan.

En del texter är från mina dagboksanteckningar, andra har skrivits ned i efterhand allt eftersom olika minnen poppat upp. Jag har medvetet skalat bort gram, millilitrar och barnets utveckling, för att i stället koncentrera mig på mina känslor och tankar som förälder. Allt är autentiskt och i hyfsad kronologisk ordning. Min ambition har varit att beskriva den invärtes resan, hur det har varit för mig snarare än för mina barn. Några av texterna i boken finns också här på bloggen, men de flesta gör det inte. Bloggen fortsätter också att leva sitt eget liv efter att boken är färdigredigerad.

Jag har kallat boken ”Våga älska?”, efter en av de svåraste känslor jag själv haft att tampas med, en känsla som skapat både skuld och skam. Jag ville göra upp med bilden av perfekthet och lyfta även de tyngsta tankarna upp till ytan. Kanske blir det tungt att läsa stundtals. Jag hoppas det, i alla fall. Det är bara genom att våga tänka de svåra tankarna som jag själv har kunnat ta mig vidare.

Jag hoppas – och jag är övertygad om – att den här boken kommer att göra skillnad, för föräldrar, för anhöriga, för neonatalavdelningar. Boken släpps i januari nästa år. Du kan förhandsbeställa ett eget exemplar här på bloggen.

Read Full Post »

Svår presationsångest

Idag slår den till på allvar. Prestationsångesten. Varför skriver jag inte som Selma, eller Birro, eller Kafka eller någon av ryssarna? Kommer någon ens att vilja öppna mitt hjärtebarn och ta en titt på själva titelbladet, eller är det kört redan från början? Jag läser runt lite bland skribenter jag gillar och inser att de alla har olika ton och olika kvaliteer. Men ändå. Visst hade det väl varit bättre om det var min historia som hade börjat med ”Äntligen stod prästen i predikstolen”…

Ett oartikulerat ångestvrål således: Gaaaaaaaaaah!

Read Full Post »

Fartblind fast tvärtom

I flera veckor, ja månader, har jag läst mitt manus med smulögon. Jag har letat efter småfel, kontrollerat interpunktioner, tittat på hur citationstecken är vända och begrundat det märkliga faktum att vissa bokstäver bildar som mönster i textbilden, mönster som lever sina egna liv.

Nu ska jag göra tvärtom. Läsa hela boken, rakt igenom, utan penna i hand. Jag började igår.

Det är svårt att släppa detaljseendet, märker jag. Redan på första bladet ville jag börja göra ändringar. Varje gång jag börjar få upp flytet och farten i läsandet snubblar jag över någon ny valmöjlighet. Jag vill fortfarande vara och pilla i texten, flytta ett komma, ta bort ett ord där och där, omformulera. Jag är fartblind, fast tvärtom.

Hade jag vetat vad jag gav mig in på hade jag antagligen skrivit en bok ändå, men med så mycket större ångest och bävan.

Nu ska jag återgå till det svåraste av allt. Att försöka se mina texter som någon annan ser dem. Fast jag kan dem utantill vid det här laget. Fast vissa av dem är skrivna med mitt eget blod.

Read Full Post »

Skuld

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. I stället ligger du där bland slangar och apparater. Jag skulle ha skyddat dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Har jag gjort dubbelt fel? Först kunde jag inte hålla dig kvar, och sedan tvingade jag dig att stanna och genomgå allt detta – bara för min skull? Om du hade fått välja, hade du hellre dött då?

Read Full Post »

Prematur – inte färdig

Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!

Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.

Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.

De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!

Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.

Read Full Post »

Ingenmansland

26 juli 2007

Mellan hopp och förtvivlan finns en sorts ingenmansland. Där har jag befunnit mig rätt länge nu. Det är en plats av väntan. Jag önskar att jag kunde kalla den ”stilla” eller ”allvarlig” eller något annat uttryckfullt, men faktum är att den är ganska intetsägande. Dagarna går, och jag väntar fortfarande. Vad kan jag säga?

Jag lever som i en bubbla. Jag ler mot människorna jag träffar, pratar med dem och skrattar till och med, men inne i mig är det tomt och tyst. Jag saknar det ständiga bruset av röster som brukade höras där. Den aldrig tystnande debatten. Mest av allt saknar jag orden som brukade beskriva mitt liv, orden som förklarade skeendena och gav dem stadga och form. Utan dem går jag som i en dimma. Tiden består enbart av ögonblick staplade på varandra. Jag ser inte sammanhangen, lever bara ett hjärtslag i taget. Varje dag är oändligt långsam och samtidigt oändligt kort. Jag tittar ut genom bussfönstret och märker att sensommaren är på väg, och det känns som om jag måste ha sovit hela våren och hela sommaren för att sedan plötsligt vakna ur en märklig dröm.

Blåmärkena på mina armar börjar försvinna nu. Det känns på något vis opassande. Snart kommer ingen att kunna se på mig vad som har hänt, fastän blåmärkena i min själ just har börjat visa sig. Mitt huvud säger att de snart kommer att göra mycket ont, när insikten om det som skett drabbar mig med full kraft. Mitt hjärta säger ingenting. Bara ibland viskar det några trötta små ord, och då gråter jag en kort stund, tills tårarna tar slut. Resten av tiden är det som om dörren till mitt inre är stängd och förbommad och jag kan inte komma dit in.

Jag har hört en man som blev skjuten i strid säga att från början kände han inget alls, att smärtan kom först efter en stund. Han hann till och med springa och ta skydd innan det började göra ont. Det är en bra liknelse för hur det känns i mig. Men jag springer ingenstans. Jag väntar stilla och med nedböjt huvud, på ett vidsträckt fält av brunbränt gräs och taggtrådshärvor. Jag väntar på smärtan som mitt huvud säger ska komma. Jag hoppas att jag inte ska förblöda när den drabbar mig. Och jag är rädd.

Read Full Post »

Våga älska?

Hur ska jag kunna älska dig när jag inte vet hur allt ska bli, när jag inte ens vet om du kommer att få leva? Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte och skriker i respiratorn, men det hörs inga ljud.

Hur ska jag våga älska dig när varje liten nedgång blir till ett avsked i mitt hjärta? När varje småsak – en bekymrad min, en pipande apparat – säger att det är dags att ta farväl?

Lilla vän, där ligger du alldeles ensam och har inte ens en mamma som förmår älska dig. Förlåt.

Read Full Post »

Förhandsbeställ nu!

Nu går boken att förhandsbeställa till rabatterat pris här på sidan 🙂

Read Full Post »